Dead to Me

Jag började se en ny serie på Netflix i helgen, Dead to Me (2019). Den kom upp som ett förslag och så snart jag insåg att Christina Applegate spelar en av huvudrollerna så var jag förstås tvungen att kolla. Hon är, trots att hennes val/utbud av filmer/serier inte brukar vara de bästa, en liten favorit sedan länge. Även hennes motspelare, Linda Cardellini, gillar jag.

Jag hann se fyra avsnitt under helgen. Den passade rätt bra att ha på framför gåbandet. Men sådär superbra var den dessvärre inte. Inte än i vart fall. Den följer den vanliga utstakade linjen alldeles för troget. Som att den tryckt in alla förväntade utvecklingar och "överraskningar" man kunde komma på. Jag ska inte spoila för den som eventuellt vill se själv, men tänk dig att varje sak du tänker skulle kunna hända härnäst faktiskt händer så... Så ja, inte jättespännande. Men lite söt. Hade det inte varit för Applegate hade jag antagligen inte fortsatt förbi avsnitt två. Men vem vet, den kan ju faktiskt ta sig. Märkligare saker har då hänt.

Love

Under några veckors tid har jag tagit mig igenom de tre säsonger av Love (2016) som finns på Netflix (vilket också är alla som gjorts, den har avslutats i och med den tredje säsongen). Under tiden jag kollat har jag pendlat i vad jag tycker mer än jag troligen någonsin gjort då jag sett någon annan serie förut. En bit in i första säsongen var jag till exempel väldigt nära att sluta se den då jag insåg att jag störde mig rätt mycket på båda huvudrollerna, Mickey (Gillian Jacobs) och Gus (Paul Rust).

Till stor del tror jag att jag störde mig på Gus för att han påminde mig så mycket om en gammal kärlek jag haft. Lite tyst dömande, på lite höga hästar ibland för att i andra andetaget hyfsat lättsamt släppa tidigare övertygelser. Samtidigt fin och mysig, välvillig och tålmodig, kärleksfull och väldigt nerdig. Och jag tror att det blev lite till Gus nackdel den här gången, likheten. Mickey gillade jag ibland jättemycket för att sedan störa mig lika mycket på henne nästa stund. Så frustrerande att se henne sabba saker för sig själv hela tiden. Eller ja, det var de faktiskt rätt duktiga på bägge.

Bertie

Nej, i den här serien var det istället bifigurerna som briljerade och gjorde mig intresserad och villig att fortsätta se. De kändes varmare, lite mer genuina, roligare och definitivt mer intressanta. Jag skulle inte ha något emot att ha följt Bertie (Claudia O'Doherty) i en egen serie. Så snart hon kändes snudd på störigt snäll och skötsam så fick hon ur sig något galet eller vände på en situation på ett rätt oväntat sätt. Så ska jag rekommendera serien av någon anledning, vilket jag lutar åt att göra trots allt, så är det främst för Berties skull. Betyget på serien blir 3/5.

Trapped

Jag ska tipsa om en annan serie som också finns på Netflix just nu; Trapped (2015). Det är en isländsk kriminalserie (Ófærð på isländska) som M och jag sett igenom de senaste helgerna. Jag har verkligen fått hålla mig från att inte se klart den i veckorna, men nu i helgen såg vi sista avsnitten.

Den handlar om en liten ort på Island där det dyker upp en styckad torso i ett fiskenät ungefär samtidigt som en färja från Danmark har lagt till. De tre poliserna på orten anar att det kan finnas en samband och förbjuder passagerarna att lämna båten. Samtidigt så blåser det upp till storm vilket hindrar polisen i Reykjavik att ta sig dit. Ombord på färjan finns Hjörtur som lämnat byn sedan han blev anklagad för att ha orsakat den brand som dödade polischefen Adris svägerska för 8 år sedan. Dessutom dyker Andris exfru upp med en ny bekantskap.

Serien bjuder på väldigt vackra miljöer när stormen bedarrat.

Serien är välspelad och spännande och karaktärerna välgjorda med verklighetstrogna nyanser. Allra bäst skildras nog de lokala poliserna ändå. Ólafur Darri Ólafsson gör rollen som Andri absolut superbra och Ilmur Kristjánsdottír och Ingvar Eggert Sigurdsson som Hinrika och Ásgir kompletterar honom bra. 

Är det nåt jag skulle kunna kritisera så är det väl att det är väldigt mycket manlig makt, "gubbmakt", i olika konstellationer i serien. Å andra sidan känns det inte på något vis särskilt otroligt att det skulle se ut så, så det är ju ingen förljugenhet bakom direkt. Men det blir lite frustrerande, vilket i och för sig bara gör serien än mer socialrealistisk och bra kanske.

Så se! Och så hoppas jag att det blir fler säsonger snart.

Paradiset

Den här förkylningen tar verkligen kraft ur mig. Känner mig helt mör. Inte febrig dock (vad jag vet, jag har egentligen inte kollat) men mer förkyld idag än igår. Idag ställde jag in en efterlängtad middag med tjejerna och for hem tidigt från jobbet och vilade en stund. Sen gjorde jag färdigt för fikat jag ska bjuda på imorgon på jobbet, ordnade middag och gömde mig under ett gäng filtar i soffan.

Förutom att ha tryckt igång diskmaskinen följt av tvättmaskinen har jag faktiskt inte gjort något mer. Jo, sett klart på The Paradise (2012) på Netflix. Började se den förra veckan, tror jag, och har nu kikat igenom de två säsonger som gjordes. Den började lite smårtråkigt, blev bättre och ganska spännande och kul mot slutet av första säsongen men sen tappade den och hämtade inte riktigt upp sig under säsong 2. Den blev lite för klaustrofobisk, på nåt vis. Att bygga en hel tv-serie på fyra personer (två par) blir liksom lite för lite och trångt. Vilket var synd då det fanns så många andra intressanta karaktärer att bygga mer på. Varför kunde inte de få lite spännande storylines? Så nja, till sist blev det för trist, helt enkelt. Men jag skulle inte kalla den dålig, bara inte riktigt bra.

Jag provade den nog lite i abstinensen efter Downton Abbey (som jag sett om ett par gånger vid det här laget), men där lyckades den inte alls. Min svägerska, som också är lite av en anglofil, nämnde den när vi var hos henne i somras. Minns inte vad hon tyckte om den, mer än att den var en i mängden av serier som hon slukat efter Downton.

Jag läste nånstans att The Paradise lades ner då den hade svårt att konkurrera med Mr Selfridge (2013), som gick ungefär samtidigt. Den har jag faktiskt bara sett första avsnittet av, men kände inte riktigt för att titta vidare på. Just innan hade jag sett en dokumentär om den riktiga Mr Selfridge och serien kändes (av döma av det första avsnittet bara då) inte riktigt som att det skulle leva upp till förväntningarna. Kanske jag provar den igen, för att få en ungefär samtida serie till att se.

Rec: Travels with my father

Jag vill definitivt tipsa om en lättsam (to say the least) ny serie på Netflix. Jag har ju sett och gillat Jack Whitehall både som stand-up-komiker och som skådis sedan ett tag tillbaka och var ju tvungen att se hur hans "dokumentära reseskildring" (jag utgår från att den åtminstone till liten del är regisserad i nån mån, men  det spelar egentligen ingen roll) då han tar ett sent "gap year" tillsammans med sin 76 år gamla, väldigt upper class och posh pappa Michael Whitehall och åker till Asien för att besöka Thailand, Kambodja och Vietnam.

Jag ska väl inte berätta så mycket mer kring själva handlingen, i vanlig ordning är det bästa att uppleva själv. 

Att Jack kommer från en välbärgad brittisk familj är tydligt i stort sett allt han gör, men jag tycker att han växlar smidigt och inte sällan på ett humoristiskt sett mellan att vara rätt posh till att vara hysteriskt lättsam och öppensinnad. Den beskrivningen passar inte riktigt in på pappa Michael... Men den dualismen bygger nästan upp komiken i serien. Sen kanske Michael spelar lite på sin "poshighet" ibland, men definitivt inte rakt igenom, det har jag svårt att tro.

I början tyckte jag serien bara var riktigt rolig. Dråplig och komisk i sina situationer på ett sätt som påminner starkt om "An idiot abroad" med Karl Pinkington och Ricky Gervais. Men till skillnad från den så finns det mer av ett djup bakom komiken, som jag tilltalas av. Mest i glimtar i form av kommentarer eller hänvisningar till Whitehallarnas relation, till Jacks uppväxt eller för den delen i den starka kontrast från deras vana miljö till miljöerna de befinner sig i under resan. Och det höjer serien, måste jag säga. Det gör också många av de personligheter som de möter på vägen, även om de som oftast hamnar mycket i skymundan.

Enda avsnittet som jag hade lite svårare för och där skratten blev färre var det där de mestadels är i Kambodja. Mycket pga kosten, som fick mig att må rätt dåligt, men också för att det inte var så roligt, ofta av naturliga skäl. Det hade dock andra kvalitéer, det får jag ger det.

Jag såg seriens sex avsnitt under två kvällar och fick definitivt mersmak av den udda duon. Betyget blir nog 4-/5.

Friends from College (serie)

Under veckan som gick så sökte jag ivrigt efter nåt lättsmält att se på tv om kvällarna i väntan på John Blund. Jag testade en ny serie på Netflix; Friends from College (2017), och innan veckan var slut hade jag sett klart hela första säsongen (den enda som finns hittills). Jag vet dock inte riktigt hur jag ska bedöma den, den delar mig lite, med viss övervikt åt ena hållet. Så jag försöker spalta upp det i en plus- och minuslista:

Plus:

• Här finns skådisar jag gillar; Fred Savage (som jag har en soft spot för sedan barnsben) och Cobie Smulders. De gör båda helt okej insatser. 
• Den karaktär som förvånar är Nat Faxon som jag annars inte brukar gilla alls då jag nog bara sett honom i oändligt barnsliga roller. Men hans roll här; den oändligt rika Nick som annars brukar vara en typiskt odräglig karaktär, är faktiskt något av den mest stabila och trovärdiga personen i hela serien.
• Det är lite skönt med karaktärer vid 40-strecket som tillåts vara både vuxna och lite unga samtidigt, vilket väl ändå är rätt realistiskt.
• Det är bitvis rätt kul. Faktiskt.
• Det går definitivt att känna igen sig i så pass skilda typer av individer i samma gamla kompisgäng, det märkliga är väl mest att de faktiskt fortfarande umgås. 
• Ett stort plus är att kvinnorna inte skrivits som hispiga, utseendefixerade mähän, som så ofta i serier och filmer som denna. 

Minus:

• Karaktärerna är nästintill genomgående rätt olidliga som personer. Jag skulle nog inte vilja umgås med någon. Åtminstone inte så länge de behåller de andra som vänner. Det kan inte vara jättekul att gå på fest med det här gänget, de är sjukt självgoda.
• Det är roligt ibland som sagt, men förvänta dig inte någon smart humor, då kommer du att bli besviken.
• Det känns snudd på alltför otroligt att de fortfarande hänger ihop som sagt. Men kanske ingen annan vill umgås med dem... Är det vad vi ska komma fram till?
• Jag förstår att pojkvännen till Max (Fred Savage) ska vara lite av en "normal" person men på riktigt kunde de väl hittat någon med färre egna idiotiska sidor? Eller så vill författaren mena att det är det bästa Max kan uppbringa?
• Det skulle ha kunnat bli bättre om man inte led för mycket av "Hangover-komplex" och därmed drar saker lite lite för långt. Som vinprovningsresan tex.
• Du måste nog se åtminstone tre avsnitt innan känslan av att du vill se hur det går infaller. Skulle jag gissa.
• Det är inte smickrande för Harvard att de skulle ha släppt igenom såna stolpskott i sina utbildningar...

Jag vet inte om jag skulle vilja se vidare om det kom en andra säsong. Som den slutade så är jag väl lika delar nyfiken som fundersam över hur man skulle göra en fortsättning. Kanske orsak nog till att se?

Vill du se nåt lättsmält som roar dig lika mycket (i bästa fall) som det retar dig; jag då ska du se den här serien. Men det lär inte bli den nya snackisen på jobbet som du måste ha sett för att "hänga med". Betyg: 2/5.

Between Gilmore Girls

Så, ikväll såg jag då sista avsnittet av de gamla Gilmore Girls (2000). Lite vemodigt, som alltid, men samtidigt så hade jag de nya avsnitten, "10 år senare", att se fram emot. Och nu har jag sett ett av dem också. De är bara fyra till antalet men dubbelt så långa som de tidigare. Så en tredjedels säsong då egentligen? 

Inledningsvis kändes det väldigt trevande, lite som nån slags parodi på originalet. Och somliga karaktärer såg lite...märkliga ut. Men ja, när avsnittet var slut så kändes det ändå som att det skulle kunna bli något. Blir spännande att se om den blir upplockad som serie igen också eller om det tar slut där.

Nu då? Tja, jag vet inte riktigt. Jag har några kandidater på ny serie som passar för "binge-watching". Jag skulle nästan vilja ha The Crown osedd, men det är ju sent påtänkt. Förhoppningsvis kommer den nya säsongen snart.

Och så har jag sett två av tre Sherlock-avsnitt och helt utan den stora besvikelse som jag läst rubriker om innan. Inte kände jag att jag såg Sherlock-goes-007 heller, jag kunde faktiskt inte riktigt se det. Klart det är lite mer agentfokuserat, men det finns ju en förklaring till det?

The Crown

Jag har nu läst i ett par artiklar i efterhand att Netflix nya stora (miljard-) satsning The Crown (2016) inte riktigt passar sig för "binge watching", dvs att sträckse i ett svep. Och det är precis det jag har gjort i helgen. Jag kan i efterhand delvis hålla med, det är en ganska långsam serie och stundvis försvann uppmärksamheten till mobilen eller nåt annat men varje gång fick jag backa tillbaka avsnittet då jag åter var i fokus för trots långsamheten så kräver den sin koncentration. Det händer och sägs så mycket som du inte kan missa.

Sex säsonger är planerade och varje säsong ska skildra ett decennium av Queen Elizabeth II och hennes tid vid tronen. När den här första säsongen börjar är det 1947 och det är hennes far, King George VI (Jared Harris) som regerar och vi får också se hur han, och hans familj, gick från att vara en "bakgrundsfigur" i det brittiska hovet till huvudpersoner då hans bror Edward VIII abdikerade efter ett knappt år på tronen för att kunna gifta sig med en amerikansk kvinna med flera skilsmässor bakom sig. Elizabeth, som spelas på ett väldigt bra sätt av Claire Foy, är inte riktigt förberedd på att ta över när hennes pappa dör och istället för att leva ett hyfsat vanligt familjeliv med sin make Prince Philip (Matt Smith) på Malta där han jobbar i flottan så får de och barnen flytta in i Buckingham Palace.

Peter Morgan har skapat serien och även om jag tror att han tagit sig en del friheter så känns det ändå väldigt trovärdigt. Inte minst just det där stillsamma och kontrollerade som man känner igen från verklighetens huvudrollsinnehavare. För att bryta av finns dock t.ex maken Philip men även lillasyster Margaret (Vanessa Kirby) och förstås farbror Edward (Alex Jennings) som hyser ett stort agg mot allt som har med hovet att göra.  Och sen har vi förstås också politiken, som hänger samman med hovet på ett helt annat sätt än tex i Sverige. Winston Churchill (John Lithgow) är premiärminister och vi får följa ganska mycket av hans bekymmer och hans ganska nära relation till drottningen också under den här första säsongen.

Som sagt är det över lag en välspelad serie. Jag är inte helt övertygad om Lithgow, som absolut är en imponerande skådespelare, egentligen var det bästa valet som Churchill, men det funkar. Och jag vet inte heller om Matt Smith gör Philip mer charmig och mer intelligent än i verkligheten; min bild av honom före serien var inte riktigt så. Jag förvånades också av att kronan genomgående beskrivs som snudd på en förbannelse eller åtminstone som en nitlott och belastning snarare än en önskad makt. Jag trodde inte man såg det så.

Serien är utöver det snygg och miljöerna känns väldigt autentiska, det märks att de har haft en stor budget. Och jag ser verkligen fram emot de kommande säsongerna; hur Morgan ska skildra den kommande generationen med sina "skandalösa" äktenskap och då hovets politiska inverkan minskat. 

Första säsongen av The Crown får en mycket stark 4/5 i betyg.

Det brittiska hovet är ju ganska väldokumenterat i både film och tv-serier, och många gånger på ett väldigt lyckat sätt. Jag som annars inte är rojalist på något vis intresserar mig ändå gärna för det som en intressant del av historien. Framför allt just det brittiska där politiken och hovet som sagt har en intressant relation. Ska jag nämna några så gjorde samma Peter Morgan t.ex The Queen (2006) om samma drottning med samma finess och pappa Georges problem på tronen har skildrats i The Kings Speech (2010) av Tom Hooper.

Grace and Frankie

En del av min semester har förstås spenderats framför allehanda tv-serier och filmer. Jag tänkte försöka sammanfatta det nån dag, jag har råkat på en hel del bra nämligen.

Men idag såg jag de sista två avsnitten i andra säsongen av Grace and Frankie (2015) som finns på Netflix. Jag såg första säsongen förra året och gillade den (mot förmodan måste jag säga, jag var lite tveksam innan) och har nu alltså plöjt även den andra. Och den här säsongen håller också riktigt bra, kanske till och med bättre. Det är än mer just kvinnornas arena och jag gillar det, inte minst för att de också är de som briljerar rent skådespelarmässigt i den här serien. Den här säsongen har jag varit än mer kluven inför Sam Waterstons (som Sol) insats då han har en förmåga att spela över, men Martin Sheen (som Robert) och kanske framför allt Ethan Embry (i rollen som ena ex-parets son Coyote) gör stabila och bra roller. Men det är kvinnorna som lyfter serien, äger serien. Och då inte bara fantastiska Lily Tomlin (Frankie) utan även June Diane Raphael (som den vassa dottern Brianna som ärvt mer än nog av mamma Grace kallhamrade sätt men med en rejäl skopa kantig humor, som jag bara älskar) och förstås Jane Fonda (som Grace) gör minnesvärda insatser.

Viss spoiler-varning (om du inte sett klart säsong 1):

Den här andra säsongen är också fokus än mer på de kvinnliga karaktärerna. Förvisso drabbas Sol & Robert av en del olycka både hälsomässigt som i deras numera öppna kärleksrelation men det är ändå utvecklingen av vänskapen mellan Grace & Frankie som är fokus för andra säsongen. Det och deras respektive sätt att gå vidare efter deras kraschade äktenskap. Det är förvånansvärt mycket feminism i en annars så amerikansk serie vars huvudroller dessutom är i 70-årsåldern. Och de lyckas få till det ganska bra utan att knäppa tittarna på huvudet med förmaningar.

Om jag saknar något så är det nog barnen som fått mer undangömda roller den här säsongen. De är också rätt kul nämligen och blir ofta en rätt bra vågskål till föräldrarnas utspel. Dessutom tycker jag att manusförfattarna (Marta Kauffman och Howard J. Morris) fångar rätt bra hur barn har en tendens att bli just barn när de kommer hem, oavsett om de passerat både 20-, 30- och 40-årsåldern. Det barn som syns mest är Brianna eftersom hon försöker göra affärer med Frankie, med lite blandat resultat. 

Kanske är det en "tantserie" tänkt till en äldre skara åskådare än vad jag ännu kvalar in i, men jag skulle ändå vilja säga att det är en skön och lättsam serie för betydligt fler än så. Har du inte sett den så ge den några avsnitt och känn efter, kanske blir du överraskad precis som jag? Andra säsongen skulle jag nog ge 3,5 (möjligen ännu högre) av 5 möjliga i betyg.

Många tv-serier...

Lite tv-serie har det också blivit i helgen såklart. Vi har allt lyckats slappa en del i sängen framför tv:n också. Kan rekommendera The Team (2015) på Netflix! På ett par helger har vi plöjt igenom hela och den var helt okej! Kanske lite spektakulär och ibland lite mycket saker på en gång; alla karaktärer skulle drabbas av sitt eget elände på samma gång, på nåt vis. Men i övrigt var den bra och välspelad. En kriminalserie som sträcker sig över flera europeiska länder (Europol-samarbete) och där språken blandades helt efter tillfälle och land. Det gillade jag! Några kända namn som Lars Mikkelsen, Alexandra Rapaport och Ida Engvoll men jag gillade också Veerle Baetens insats som den belgiska kommissarien Alicia Verbeeck.

Vi försökte också se klart Daredevil (2015), men även den här helgen lyckades M somna så snart det nästsista avsnittet var igång. Precis som förra helgen då jag försökte se färdigt. Jag ska försöka se färdigt den i veckan på egen hand, tror jag. Den var ju något sämre den här andra säsongen, än den första, men jag tycker fortfarande att det är bra. En del mer ologiskt och jag tycker väl över lag att ninjafighter är rätt tråkigt, oavsett film/serie.

En bra film är jag däremot lite sugen på, känns som jag knappt sett film sedan Oscarsgalan. Mycket serier har det blivit, lättsammare och lagom om kvällarna efter middagen. Å andra sidan tenderar jag ju hinna se så många avsnitt att jag lätt kunnat svepa en film under samma tid istället. Det har bara känts som ett större engagemang och jag har ju som bekant känt mig enormt trött efter jobbet. Men jag hoppas att det börjat vända nu. Jag har lapat solljus bäst jag kunnat i helgen och 'vårtrötthet' kan man väl inte behöva dras med i all evighet?