Mer von Trier-analys

För den som vill höra en annan intressant recension/analys av Antichrist och von Triers kvinnohat (bland annat) fick jag en väldigt bra länk skickad till mig. Det är BBC:s "Mark Kemode and Simon Mayo's Film Reviews" (underbart brittiskt filmprogram på radio) och själva Antichrist diskuteras ca 34 minuter in i programmet. Jag tror att Kemode har en eminent lösning på hur man bör ställa sig till von Trier. Ladda hem och lyssna!

Film 18/09; X-Men Origins: Wolverine

Ah, äntligen har jag varit på bio igen. Och vilken bio det var! X-Men Origins: Wolverine med mannen som hur vältränad han än är ändå går som en pensionerad cowboy med sina skumt långa ben och fula jeans; Hugh Jackman (såklart) i rollen som Logan/Wolverine. Jag hade läst så lite som möjligt innan och hade inte så väldigt mycket förväntningar egentligen, vilket som vanligt gav en del överraskningar. Tex hade jag ingen aning om att Ryan Reynolds (vars rollprestationer bara växer) var med och spelade Wade (och sen Deadpool) på ett ganska imponerande sätt.

X-Men Origins utspelar sig alltså före X-Men-filmerna och just denna (det är på g fler, åtminstone en som jag vet) handlade om hur mutanten Logan blev Wolverine. Med undantag för en tyvärr ganska lam inledningsscen, där Logan sätts i sitt familjeperspektiv, var det en riktigt kool film med konstant hög fart. Jag brukar klaga på att filmer nuförtiden klipps för lite, men den här var då alldeles lagom med sina nästan två timmar. Den innehöll också lagomt mycket sentimentala scener. Det här med att man dödar ett dussin människor för kärleks skull, det brukar som inte riktigt bita på mig. Men nu byggdes historien upp bra utan alltför mycket av den varan alltså.
Helt klart en film att se på bio. Slutfajten var nästintill i toppklass. Lite synd att en del av karaktärerna inte är med i de resterande filmerna (alltså de som redan gjorts); jag kunde inte låta bli att vilja ha mer av även dem. Liev Schreiber var väldigt bra i rollen som Sabretooth men och även the hobit som var med gjorde det bra. Med flera.
Svårt att betygsätta då bioupplevelsen alltid höjer lite men 8/10 får det bli. Kool film, se till att se den på bio!

Film 17/09

Så lite mer film kanske? Jag kom ju som av mig lite sist. Nu har det blivit ytterligare några filmer så det finns lite att ösa ur.

Först ut en komedi; Happy-Go-Lucky handlar om superglada Poppy som har förmågan att se det mesta ur en positiv synvinkel. Sådär jättemycket, tom. Hon är kring de 30, lärare för mindre barn och spenderar mycket tid till att festa och göra crazy saker med sin lägenhetskompis Zoe och sin syster Suzy. Hon bestämmer sig för att ta körkort och börjar köra för en argsint, bitter körlärare; Scott och samtidigt inser hon att en av hennes yngre elever har problem med ilska.
Den första halvtimmen (åtminstone) ägnas mycket åt Poppys ständiga leende och brist på att se allvar i något alls. Jag förstår att många retar sig på henne och tycker att det blir för mycket, men jag kan sympatisera med Poppys försök att le sig igenom trubbel. Fler borde kanske göra det, om än i mindre doser. När sen filmen får lite andra dimensioner vet jag inte om jag känner att den riktigt tar fart ändå och när den är slut känns det som att jag egentligen inte har upplevt så mycket. En märklig film som förvisso är ganska söt men som fö inte säger mig speciellt mycket. Det blir godkänt iaf; 5/10.

Näst ut är en film som jag nog var lite tveksam till från början och som jag i huvudet avfärdade som romantiskt tjafs med Nicole Kidman (som jag inte är så stort fan av). Men så efter Oscar-upplevelsen kunde jag inte låta denna storfilm med Hugh Jackman gå mig förbi riktigt. Filmen är såklart Australia, som utspelar sig i Australien under andra världskriget. Lady Sarah Ashley (Kidman) har ledsnat på att maken spenderar så mycket tid på sin ranch i Australien och reser dit från deras bostad i England i syfte att övertyga honom om att sälja och komma hem. Innan Lady Ashley kommer fram har maken mördats vilket sätter henne i en helt ny situation. Hon träffar "kofösaren" Drover (Jackman) och makens anställda och får ganska klart för sig att det fanns en anledning till att maken stannade. En maktkamp mellan ranchen och Australiens störta ranchägare gör att hon själv måste ta djuren till Darwin. Detta samtidigt som japanernas bombplan närmar sig.
Visst låter det ganska spännande? Och det är det också, men bara lite. Problemet är bara att det är lite för många filmer i samma film. Den handlar dels om utmaningen att ta djuren till Darwin, den handlar om ursprungsbefolkningens situation och kultur och på vilket sett de "blandbarn" som föddes behandlades på. Men den handlar också om andra världskriget, om maktkampen mellan rancher, kvinnokamp, om familjer utan blodsband, kärlek osv. En väldig massa, helt enkelt. Så min första känsla för filmen var tyvärr rätt. För mig blir det för mycket och för oengagerande till slut. Jag rycks inte ens med av kärlekshistorien. Den har dock sina glimtar så det blir ett godkänt betyg; 5/10.

Sist ut ett drama med Kate Winslet, Patrick Wilson och Jennifer Connelly; Little Children. Winslet spelar en nyinflyttad småbarnsmamma i en förortsmiljö. Hon är känner inte mycket gemenskap med de andra mammorna som hon besöker leparken med varje dag. Så en dag kommer en pappa dit med sin son. De andra kvinnorna har sett honom förut men inte pratat med honom eller bjudit in honom i gemenskapen. Sarah (Winslet) går dock fram och börjar prata med honom. Det blir början till en romans mellan de två som kommer att leva ut varje dag vid utomhusbadet.
Winslet spelar här en kvinna som inte är alldeles långt ifrån den hon gjorde i Revolutionary Road förra året. Hon längtar bort och söker sig automatiskt till den första flyktdörr hon ser. Samtidigt finns en parallell historia i filmen där en dömd pedofil just släppt och återvänt till sin mors hus i området. Till en början är det svårt att se kopplingen mellan historierna men efter ett tag ser jag vad filmens skapare vill säga. Trots det är inte heller det här en historia som griper mig sådär alldeles även om det bitvis är lite spännande och också ibland ger en känsla av ärlig realism. Den inledande scenen i lekparken är väldigt konstlad och ska jag vara ärlig har väldigt svårt för Patrick Wilsons utseende som inte känns riktigt rätt, på nåt vis. Men över lag är det ändå en helt okej film för en trist kväll. 6/10.

Film 16/09

Så lite film kanske? Jag har sett ganska lite den sista tiden som sagt, men några filmer har det blivit. En liten genomgång av de mest intressanta kanske?

Först ut den första filmen i vad som snart är totalt fyra filmer; X-Men. X-Men bygger som bekant på en populär serietidning (som så många andra filmer nowadays). I början av filmen får vi se hur flera personer i ganska ung ålder inser att de är en de sk "mutanterna"; personer som besitter olika minst sagt speciella egenskaper som inte sällan ställer till det för dem. När Marie ska till att kyssa sin pojkvän för första gången resulterar det i att han hamnar i koma. Förtvivlad flyr hon hemmifrån och korsar väg med ensamvargen och mutanten Wolverine. Alla mutanter är såklart inte good guys och efter ett första möte med dessa hamnar Marie/Rogue och Wolverine på en skola för mutanter (X-Men) där de möter Professor Xavier.
X-men är en ganska politisk film som handlar om intolerans, och vars budskap kan appliceras på flera företeelser i samhället. Samtidigt är det en actionfilm med bra drag och karismatiska roller som spelas av bl.a Hugh Jackman, Halle Berry och James Marsden. Jag ska absolut försöka se resterande två innan jag förhoppningsvis ser X-Men Origins: Wolverine på bio (premiär 1 maj). 8/10 i betyg.

Och äntligen har jag sett Little Miss Sunshine! Länge har jag hört att den ska vara så bra men det har aldrig blivit rätt läge. Men så en lugn natt på jobbet hade A med sig den så då var det bara att se den! Filmen handlar om Olive; en bedårande söt 7-åring som drömmer om att bli "Little Miss Sunshine". När så chansen kommer stuvas hela familjen in i den nästan lika söta folkvagnsbussen för en roadtrip till skönhetstävlingen. Familjen består av pappa Richard (Greg Kinnear); en misslyckad livscoach, en stressad mamma Sheryl (Toni Collette), en sedan 9 månader tillbaka frivilligt stum (eftersom "alla är idioter") storebror Dwayne, Olive och så en knarkande farfar tillika Olives tränare Edwin. Alla är såklart inte lika glada och hängivna för resan och självklart händer saker på vägen som komplicerar det hela.
Det är absolut en feelgood-film. Visst händer mycket tragiskt men samtidigt elvereras det med en dos svart humor som man ändå inte kan stå emot. Och det hela balanseras dessutom upp av den oerhört charmiga Olive (Abigail Breslin). Till filmens nackdel kan jag tycka att den bitvis kändes lite vilsen; som att jag inte förstod vart den var på väg och att slutet var lite....obekvämt kanske? Men över lag är det en underbar film och betyget får ändå bli 8/10.

Nu lunch-break sen kanske det blir ett par filmer till.

Film 15/09

Film en snöig dag som denna? Okej.

Först ut en svensk film, något som jag faktiskt ser färre och färre av. Mest för att det känns som att svensk filmindustri totalt har stagnerat och sällan överraskar eller roar mig nåt särskilt. Orättvist bedömt, säkert, men så är det. En svensk filmmakare som jag dock fortfarande kollar in lite nyfiket är Ella Lemhagen.
Så, jag har sett Patrik 1,5 med Torkel Pettersson och Gustaf Skarsgård i huvudrollerna. Handlingen är väl ganska känd vid det här laget; två homosexuella män köper hus och hoppas på att få uppfylla sin svensson-dröm genom att få adoptera ett litet barn. Socialen säger att det ser kört ut men så plötsligt kommer ett erbjudande om att få adoptera "Patrik 1,5 år". Denne Patrik visar sig sedan vara 15 år, homofob och med ett visst kriminellt förflutet. Trubbel alltså. Utöver det så visar det sig att Göran (Skarsgård) och Svens (Pettersson) äktenskap inte är så solit som det ser ut. Medan Göran anstränger sig för att komma in i villaområdets gemenskap och ta sig an sitt nya jobb som distriktsläkare med en ganska syrlig sköterska antar Sven ett alltmer destruktivt beteende. Det blir en ordentlig prövning att ha Patrik hos sig över helgen innan socialen öppnar igen.
Jag tycker nog inte att Torkel Pettersson glänser riktigt som jag tycker att han brukar, men skådespelet från Gustav Skarsgårds sida är enormt bra. Även Thomas Ljungmans tolkning av Patrik är bra. Och handlingen rullar på och överraskar då och då. I vart fall följer den inte riktigt den utstakade väg som jag först trodde. Tyvärr gillar jag inte slutet, det förtar en del av min upplevelse. Jag hade gärna sett andra val, så att säga (för att slippa spoilers). Men lite impad är jag allt i det stora hela. Bra underhållning! 7/10 blir betyget.

The Visitor visade sig också vara något annat än vad jag först trodde. Den ensamma och lite grånade änkemannen Professor Walter Vale (Richard Jenkins, Six Feet Under tex) åker hem till New York för att föreläsa på en konferens. När han kommer hem till sin lägenhet upptäcker han att ett ungt par bor i lägenheten i tron om att de hyrt den av ägaren. Samtliga inser att de är inblandade i ett bedrägeri och Walter låter paret stanna i lägenhetens gästrum tills dess att de hittar ett annat boende. Det visar sig snart att paret är illegala invandrare som bott i USA i ganska många år men som inte fått något "green card". Walters intresse landar framför allt hos mannen, Tarek (Haaz Sleiman) som är gatumusikant och ägnar en stor del av sitt liv åt sina trummor. Tarek lär Walter och visar honom en helt ny kultur och sakta börjar Walters figur tina upp något. När så Tarek blir tagen av polisen ändrar filmen plötsligt riktning och det hela börjar cirkulera kring amerikansk immigrationspolitik och på vilket sätt man behandlar illegala invandrare. Tareks fru flyttar ut men istället kommer Tareks mamma Mouna (Hiam Abbass, från Citronlunden tex) på oanmält besök för att försöka vara nära sin son, trots att hon själv är illegal.
The Visitor omringar en massa saker; allt från politik till kulturkrockar och sorg. Och den gör det med den äran. Det är en varm engagerande film som stundvis gör mig frustrerad över verkligheten. Filmen är vackert gjord och skådespelet är övertygande. Richard Jenkins och Hiam Abbass lyser allra starkast. Att det bara är skådespelaren Thomas McCarthys andra insats som spelfilmsregissör märks knappt alls. 8/10.

Sist ut en helt annan typ av film; inte helt utan politiska ställningstaganden, men inte skapad i syfte att beröra på samma sätt. Miss Pettigrew Lives for a Day utspelar sig i England just före andra världskrigets utbrott i en kulturell värld där status och yta betyder allt. Guinevere Pettigrew (underbara Frances McDormand) är en medelålders barnflicka vars rättframma sätt inte riktigt tycks falla i god dager med familjerna hon jobbar hos. Hon blir åter arbetslös i filmens början och skickas i princip rakt ut i en hemlös situation när hon råkar höra om en ledig tjänst hos Miss Delysia Lafosse. Hon beger sig dit innan agenturen hinner skicka någon annan. Det visar sig att miss Delysia (Amy Adams) inte säker en barnflicka utan en sekreterare, främst i syfte att visa sig mer viktig i det sociala sammanhang hon befinner sig i. Delysia är något av en exklusiv nattklubbssångerska som rör sig på idel modevisningar och bland rika människor i syfte att lyckas socialt och med en skådiskarriär. När det visar sig att Delysia dessutom underhåller tre pojkvänner av väldigt olika karaktärer blir det Miss Pettigrews uppgift att hålla allt flytande. Något Pettigrew verkar passa betydligt bättre för än barnpassande.
Filmen är söt och Amy Adams är ännu sötare. Delysia är en roll som passar henne perfekt och McDormand tar sig an Pettigrew med samma säkerhet som hon brukar. Ofta får jag känslan av att det hela är något av en avancerad fars (kunde nästan se Eva Rydberg i en svensk variant av Miss Pettigrew) och i mina ögon är det ingen nackdel. Den är inte riktigt lika uppenbart komisk som en fars men rollerna och omständigheterna i handlingen passar annars bra in. Filmen engagerar kanske inte så mycket men är underhållande och lämnar en känsla av nöjdhet då den slutat. Betyget blir 7/10.

Film 14/09

Om jag skulle ge mig på några av de filmer jag sett sista tiden. Lite filmtips att använda när vårsolen gått ner för dagen kanske?

Först ut något som jag normalt sett har ganska låga förväntningar på; en amerikansk skräckis. Det som lockade mig att ändå se The Strangers var kanske att Liv Tyler spelar en av huvudrollerna (tillsammans med Scott Speedman, kanske mest känd från Felicity-serien) och hon brukar ju sällan välja ett dåligt manus. Som vanligt drar jag mig dessutom åt filmer som hävdar att de baseras på en sann historia, vilket denna gör. Egentligen är det nog mer ärligt att säga att The Strangers tillhör terrorgenren än skräckditon. Den påminner en hel del om Funny Games tex.
Handlingen i korthet; Kristen (Tyler) och James (Speedman) kommer efter en fest hem till James föräldrars stuga som de lånat över helgen. James plan att fria till Kristen har gått om intet och istället har nån slags relationskris uppstått. James far iväg med bilen en stund och lämnar Kristen ensam. Då börjar märkliga saker hända och personer med underliga masker uppenbara sig.
Bitvis är den lite småläskig, det får jag erkänna. Den är i vart fall betydligt bättre gjord än jag förväntade mig. Skådespelarinsatserna är godkända men jag måste opponera mig mot den ganska stereotypa rollfördelning som paret får i filmen där Kristen blir den maniskt skrikande personen medan James ska rädda dagen. Lite trist och inte särskilt nyskapande. Sen att den dessutom uppfyller många av de där logiska vurporna man som tittare alltid stör sig på (dela på sig, springa åt helt ologiskt håll etc) det får man väl köpa. Det märkliga med den här filmen är att den känns klar redan efter 70 minuter. Filmen hade varit så mycket bättre om även regissören insett det och inte malt på i 20 minuter till. Väldigt synd. Men fullt godkänd iallafall; betyg 6/10.

Sen till en helt annan typ av film, som verkligen gick rakt in i mitt bisarra filmhjärta; I'm a Cyborg, but That's OK. En koreansk film av samma regissör (Chan-Wook Park) som gjort revenge-triologin (Oldboy etc) som jag länge planerat att se. Jag förstår dock att "Cyborg" inte är det minsta lik Parks tidigare mer våldsamma filmer. Det är en skruvad, varm och alldeles underbar film som jag nästan ständigt sitter och småfnittrar till.
En flicka, Young-goon hamnar på mentalsjukhus efter ett självmordsförsök (?). Hon tror att hon är en cyborg som kan tala med maskiner så snart hon har sin mormors (som i sin tur trodde att hon var en mus...) löständer på sig. På sjukhuset äter hon inte alls, vilket bekymrar personalen. Men så träffar hon Il-sun, en pojke i en skum kaninmask som tror sig kunna ta människors själar, och han gör det till sin uppgift att komma på ett sätt att få Young-goon att börja äta igen.
Inte riktigt en sådan handling man är van vid kanske? Men det spelar ingen roll, jag köper hela grejen och sugs verkligen in i det. Karaktärerna görs på ett ypperligt sätt, filmen är kanske den vackraste jag sätt med färger som inte liknar något jag sett tidigare. Det skruvade och överraskande sättet som filmen på traditionellt koreansk manéer tar sig fram är svårt att värja sig emot. Möjligen att även denna var något lång; under ett par minuter mot slutet började jag undra vart filmen skulle ta vägen, men det gick snart över. Nästintill fullpott, 9/10 måste det bli. Se se se!

Sen såg jag alldeles häromdagen (men väldigt uppstyckat tyvärr) Pedro Almodóvars La Mala Educatión från 2004. En ganska skum film som inte gav någon riktig klarhet förrän just mot slutet. Åter fick jag se killen som har något märkligt speciellt (inte minst läppar som säkert majoriteten av Hollywoods aktriser skulle döda för); Gael García Bernal (Mammuth, Babel m.fl) i en av huvudrollerna.
Två pojkar, Ignatio och Enrique, bor på en sträng katolsk skola på 60-talet. Där träffar de Fader Manolo som kommer att få en viss betydelse i pojkarnas liv. De kommer ifrån varandra men så en dag i början av 80-talet knackar det på hos den numera framgångsrika filmaren Enrique och en man som påminner och hävdar sig vara Ignatio (men som nu är skådespelare och kallar sig Ángel) står utanför. Med sig har han ett manus till en berättelse baserad på de två numera vuxna männens barndom. Tillsammans möter de igen Fader Manolo och dessa möten får en betydelse av liv och död för de inblandade.
Jag är ingen van Almodóvar-tittare men har länge varit nyfiken på hans filmer. Jag tror inte att denna är den mest lättsmälta av de han har gjort och av döma av betygen inte heller hans bästa. Men den har verkligen något särskilt. Den cirkulerar kring könsidentiteter, barndomsminnen och längtan efter kärlek och uppmärksamhet. Men den är lite för snurrig för att jag ska greppa vad den egentligen vill säga och hur handlingen hänger ihop förrän filmen nästan är slut. Och det är lite för sent för en film som är över 100 minuter lång. Men någonting har den som jag inte kan sätta fingret på. Och det är mer än en iögonfallande Gael García Bernal. Betyg 6/10.

Stundande biopremiärer

En ganska lovande biopremiär-kväll väntar de som är lediga i helgen. Lite synd att jag själv jobbar; ett biobesök hade varit kul. Nåväl, det finns ju tid. Frågan är bara vilken eller vilka man ska satsa på.

Normalt sett går jag väl inte på romantiska komedier på bio, men jag skulle kunna tänka mig att göra det som vardagsnöje till veckan bara för att jag ibland faktiskt blir lite sugen på halvdåligt romantiskt tjafs. He's Just Not that Into You ("Dumpa Honom", på svenska) är väl mest omtalad dels för att det är det första större projekt Jennifer Aniston gör sedan den dåliga The Break-up med Vince Vaughn, men även för att det just är många andra intressanta namnkunniga med. Som Ginnifer Goodwin, Drew Barrymoore och Jennifer Connelly (men även Ben Affleck som borde hålla sig bakom kameran) och att den har beskrivits lite som en ny Love Actually. Recensionerna ser väl sådär ut dock. Svd ger tre av sex möjliga och DN ger den två av fem medan Allt om Film tom ger den en etta. Hm...

En annan intressant premiär är Steven Soderbergh's Che: Part One ("Che - Argentinaren", på svenska) med Benicio Del Toro i huvudrollen som Che Guevara. Främst är jag glad för att den faktiskt inte görs med engelsk brytning som annars tycks vara populärt för att få amerikanska tittare (framför allt). Men recensionerna tycks variera. DN ger en fyra, Allt om Film tre av fem medan Svd, vars recensenter brukar överensstämma bäst med mina åsikter, bara ger den två av sex. Nja, det blir nog att vänta in Dvd:n trots allt.

Den sista men kanske mest spännande premiären är såklart Watchmen, en superhjälteaction baserat på ett seriealbum från slutet av 80-talet. Serietidningstrenden tycks hålla i sig ett tag till. I en huvudrollerna syns gorgeous Jeffrey Dean Morgan (som ser ut som Robert Downey Jr den här gången). Som enda superhjältebrud spelar Malin Åkerman "Laurie Jupiter", vilket nog gör mig lite oroad då hon inte har imponerat alls på mig tidigare. Recensenterna verkar iaf hyfsat överens; en fyra av både Allt om Film och Svd (fast av sex möjliga då) samt en trea i DN. Känns lagom så att inte förväntningarna trissas upp allt för mycket. Jag hoppas att jag kommer att se den här, om någon, på bio.

Film 12/09: Step Brothers

Jo, jag lyckades se delar av en grymt dålig film härom natten när vi hade en lugn period mellan två och fyra. Step Brothers med Will Ferrell (trogna läsare vet att han inte är min favorit) och John C Reilley i huvudrollerna.

Den handlar om två män i övre 30-årsåldern som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar; den ena hos sin far och den andra hos sin mor. Båda är grymt bortskämda och beter sig värre än något barn jag någonsin träffat. När så deras föräldrar träffas och tycke uppstår rubbas deras trygga tillvaro och de tvingas bo under samma tak som styvbröder.

Måste erkänna att jag inte riktigt såg hela filmen. Arvid som jag jobbade med ville se den och jag trodde väl att den åtminstone skulle ha ett underhållsvärde, men inte riktigt alltså. Så när jag fick larm osv så sa jag att det inte var tvunget att pausa, i ärlighetens namn ville jag mest att den skulle ta slut. Så jag såg inte riktigt hela, men jag tror inte att det gjorde någon skillnad. Det enda som var lite kul var den ouppfostrade blindhunden. I övrigt ingenting. När den sen väl var slut sa även Arvid att det var den sämsta film han sett på länge. Betyg 2/10. Gillar man Ferrell så är den säkert bra, om inte; lägg inte tid på den.

Film 11/09: Babel

Jo vi såg ju Babel igår på tv. Ett långt drama med bl.a Brad Pitt och Kate Blanchett i de mer kända rollerna.
Babel är egentligen tre olika historier som utspelar sig i Marocko, Japan samt Mexico ungefär samtidigt, men där de inblandade människorna på olika sätt flätas samman. Ett inte alldeles nytt filmgrepp längre, men säkert mer nyskapande 2006 då filmen kom. Sedan dess har vi sett det ganska många gånger.
Filmen är bra och bitvis gripande, men precis som jag skrivit tidigare så lider även denna lite av att man gjort den för lång. Visserligen såg jag den med idel reklamavbrott och det gör sitt, men den kändes verkligen som 142 minuter. Trots det kändes det som att slutet var alltför avhugget, vilket nästan gjorde mig lite arg. Jag förstår att inte allt kan klaras upp, men ett par saker hänger alltför löst.
Betyget blir lite lågt 7/10, kanske hade det blivit högre 2006.

Jag kan däremot rekommendera er att se 21 Grams från 2003 av samma skapare som gjort Babel (Alejandro Gonzáles Inárritu samt Guillermo Arriaga) med Sean Penn, Naomi Watts och Benicio Del Toro. Den är väldigt bra! Jag har sett om den en eller ett par gånger och gillade den lika mycket då, så jag gissar att den håller än. Mäktig film!

Film 10/09

Kanske ska fortsätta skriva film när jag ändå har huvudet i det. Kan börja med att åter konstatera att Emma Gray Munthe och jag inte riktigt har samma smak vad gäller film. Hon gillade vare sig Slumdog eller Milk lika mycket som jag gjorde. Men hennes recensioner är ändå alltid intressanta.

Mickey Rourke var ju som bekant favorittippad som årets manliga huvudroll till Oscargalan för sin roll i The Wrestler. Nu knep Sean Penn den för ovan nämnda Milk, och jag får säga att det var helt och hållet rättvist enligt mitt tycke.
The Wrestler kretsar kring Randy "The Ram" Robinson, en proffswrestler som börjar bli till åren och som numera knappt kan leva på sin tidigare storhet och mest hankar sig runt i mindre wrestling-sammanhang. När han så drabbas av en massiv hjärtinfarkt och nästan dör tvingas han värdera om sitt liv och sluta med wrestling. Han försöker då istället ordna upp sitt ganska ensamma privatliv; han söker upp sin vuxna dotter vars liv han inte haft någon aktiv roll i på länge, han försöker utveckla det vänskapsförhållande han haft sedan tidigare till strippan Cassidy/Pam (Marisa Tomei, grymt bra), han tar ett vanligt jobb bakom charken i den lokala affären etc. Frågan är om det är försent, om The Ram kan bli något annat än en wrestler.
Filmen är absolut bra och rollen som The Ram hade väl knappast kunnat göras av någon annan än Rourke. Det känns rent som att han var påtänkt när filmen skrevs. Den är snyggt berättad, Tomeis biroll som strippan som börjar bli lite för gammal för sitt yrke är en intressant parallell till Randys egen historia och den bisarra värld som wrestling ändå är i mina ögon gestaltas på ett ganska ärligt sätt. Det jag inte köper är framför allt relationen, eller Randys försök att återskapa en relation till sin dotter. Dotterns undertryckta längtan efter sin pappa gestaltas på ett lite för naivt sätt, anser jag. Själva storyn med en föredetting som försöker starta ett nytt liv har vi sett förut, men inte i den här miljön, och det lyfter filmen en del, men för mig blir det inte tillräckligt nyskapande för att nå hela vägen. Betyg 7/10.

Så till en film som jag vill minnas baseras på en teaterpjäs; Doubt (svensk titel: Tvivel). Och den gör skäl för sitt namn; bitvis vet man inte vad man ska tro. Filmen utspelar sig på 60-talet i en förändringarnas tid, på ett katolsk skola. Skolans elever, såväl som undervisande nunnesystrar, fogas i leden av en skräckinjagande rektor, Syster Aloysius (Meryl Streep) som tydligt börjar känna av att världen inte ser ut som den gjorde förr. Skolan har precis fått sin första svarta elev och president Kennedy har nyligen blivit mördad.
Men det är kring den svarta eleven, Donald Miller, som historien egentligen kommer att skapas. Han kallas under en lektion ner till Fader Flynn (Philip Seymour Hoffman) och när han kommer åter tycker klassläraren Syster James (Amy Adams) att pojken beter sig konstigt. När hon dessutom ser Fader Flynn lägga in en vit undertröja i Donalds skåp blir hon alltmer misstänksam. Hon berättar för rektorn att hon sett att Fader Flynn ägnar "mycket privat tid" år Donald, och Syster Aloysius är inte sen att dra slutsatser.
Filmen känns bitvis ganska mycket som en pjäs, men jag gillar det. Den cirkulerar kring ett allvarligt ämne som tycks vara lika aktuellt på 60-talet som det varit under 2000-talets början. Men trots det allvarliga ämnet finns en underliggande komik stundvis som verkligen lyfter filmen. Skådespelet är i toppklass och jag är inte förvånad över att samtliga ovan nämnda skådespelare samt Viola Davis (i en 2 minuter lång roll som Mrs Miller) var nominerade till varsin Oscar. Ingen vann visserligen, men nomineringarna var de värda, framför allt Hoffman som i stort sett alltid imponerar på mig. Amy Adams i stort sett ständigt förtvivlat uppspärrade, naiva ögon är också verkligen en lika stark som komisk del av prestationerna. Bitvis känns det som att man haft brittiska deckare á la Morse som förebild även om det såklart inte är samma sak, men jag trivs när jag ser den och slutet är obetalbart! En klar 8/10 i betyg.

En film som jag säkert tror att många på ytan tolkar som en traditionell rom-kom är Rachel Getting Married. Personligen var jag lite osäker på vad jag hade att vänta när jag såg den och jag gissar att titeln och omslaget säkert skrämmer bort flera som egentligen skulle uppskatta den.
Kym (Anne Hathaway) är den struliga dottern i den ganska trasiga familjen som kämpar för att hålla ihop. Hon kommer till sitt barndomshem från en (inte sin första) vistelse på rehab för sitt narkotikamissbruk lagom tills dess att hennes storasyster Rachel (Rosemarie DeWitt) ska gifta sig. I familjen finns förutom systern den ständigt oroliga pappan och hans nya fru, medan den omgifta mamman finns i bakgrunden i en mer extern roll, präglad av förnekelse. Man anar också redan från början att familjen tidigare haft ytterligare en medlem och att mycket av det mörker som de kämpar emot, finns att hitta i just det.
Sårade relationer, svårigheten att alltid känna kärlek för sin trasiga familj och oroliga förväntningar präglar filmen. Men det är inte en alltigenom dyster och mörk film. Det finns en del humor (även om den ibland fastnar lite i halsen) och en hel del ljus i relationerna vilket räddar filmen från att bli ett vältrande i tragik. Anne Hathaway visar att hon är så mycket bättre än de nästan billiga filmer hon så ofta tycks lockas till. Hennes tolkning av den så dubbla rollen som en missbrukande dotter har är väldigt bra och ärlig. Flera andra recensioner jag läst har retat sig på det "bohema" bröllopet som filmen på sätt och vis ändå samlas kring, men jag gillar verkligen att det inte är ett traditionellt superpampigt kyrkbröllop som det alltid annars är i amerikanska filmer. Låt vara att det är lite märkligt och tycks blanda alla möjliga kulturer och traditioner, men det är lite charmigt. Jag kan dock hålla med om att musiken ibland blir lite för mycket och enerverande. Betyget blir 8/10, (kanske något snällt).

Så till den stora Oscarvinnaren Slumdog Millionaire. Jag såg filmen helt utan förväntningar, jag visste inte ens vad den handlade om, vilket som vanligt var fördelaktigt. Filmens inleds med att visa hur Jamal Malik, en 18-åring från slummen, deltar i Indiens upplaga av Vem vill bli miljonär?, vilket han gjort så bra att han står inför den sista frågan. Programtiden tar slut och den sista frågan väntas inleda nästa avsnitt. Direkt efter programmet grips Jamal av polisen som under tortyrliknande former försöker få honom att uppge hur han har fuskat sig fram genom programmet. Till sist börjar Jamal berätta, fråga för fråga, hur han lärt sig det rätta svaret genom att bara leva och växa upp i den tuffa gatuvärld som är vardag för så många barn i Indien. Och hans berättelse blir sedan filmens kärna som inleds när Jamal och hans något äldre bror som små barn ser hur deras mamma dödas och de tvingas ut i en tillvaro där de måste klara sig själva. I historien finns även Latika; flickan som bitvis finns med bröderna under uppväxten och som Jamal riktar sin kärlek till.
Jag vet inte hur jag ska beskriva filmen, den är så väldigt mycket. Den är fartfylld precis på samma sätt som regissören Danny Boyles tidigare mästerverk Trainspotting är, där finns samma mörka humor, nakna personporträtt och snurriga, nästan osannolika historia. Jamal, hans bror och Latika spelas av totalt tre olika skådespelare var och varje barn gör en bra insats. Indien skildras på ett inte alltför smickrande men ganska ärligt sätt, vilket Boyle fått utstå en del indisk kritik för. Det kan man förstå, inte minst med tanke på hur den indiska filmindustrin verkar vara uppbyggd (med filmer som ska inge hopp och drömmar), men jag tycker inte att det blir för sentimentalt. Skildringen är kärleksfull på ett sätt och faktiskt ganska hoppfull.
Filmen är underbar, jag känner mig nästan lycklig efter att ha sett den, och Boyles Oscar var välförtjänt. Nästan full pott (om inte full pott egentligen) 9/10.

Film 8/09

Jag måste snart se en dålig film så att jag inte blir alldeles förvillad, tror jag. Jag hade inte väntat mig att så många Oscarsnominerade filmer skulle vara så bra, men det stämmer väl det som så många andra redan sagt; 2008 var ett riktigt bra filmår.

Jag har sett Milk, ytterligare en sann historia, den här om den första öppet homosexuella man som blev folkvald till ett politiskt ämbete i Kalifornen; Harvey Milk. Vilken film! Eller, som film är den kanske egentligen inte så väldigt märkvärdig, men samtidigt är den det. Jag kan verkligen inte förklara. Den är lång (jag tror att alla filmer snart lider av antiklippsjuka faktiskt) och ibland känns den något harvande när den ska dra sig igenom hela den långa strävan som först efter ett flertal valnederlag ledde till att Harvey Milk fick sin plats i San Fransiscos stadsfullmäktige 1977. Men blandningen mellan en spelfilm (som inte slätar över kärleks- och sexscener bara för att det handlar om homosexuella dito) och de inklippta autentiska scenerna från både upplopp och presskonferenser ger filmen en ohämmad möjlighet att gå rakt in i hjärtat.

Men Sean Penn är makalös som Harvey Milk! Nu har jag bara sett Milk på bild (se bredvid) men Penns tolkning är verkligen outstanding. Jag vet att många siar om Mickey Rourkes vinst som bästa manliga för The Wrestler, men trots att jag inte ännu sett den så hoppas jag verkligen att Sean Penn ändå tilldelas en Oscar för sin roll. Han har länge gjort väldigt bra roller, inte lika outstanding som denna, men bra. Hans personlighet och engagemang i rollerna är speciellt. Och James Franco (som så sakta tar sig upp på min lista över skådisar att ha ögonen på) och Alison Pill gör finfina biroller. Det enda jag egentligen skulle vilja ändra är att de redan i början visar det autentiska klippet från då ordföranden i stadsfullmäktige meddelar att Harvey Milk blivit ihjälskjuten. Visst visste jag det redan, men det la som en sordin över filmen från start som den inte förtjänade, som gjorde att jag inte ville släppa in rollfiguren alldeles från start.

Jag tror inte att Milk blir året film på Oscarsgalan, men banne mig vilken seger det skulle vara. Inte bara för Harvey Milks arv, eller för de som gjort filmen, utan även för hela den rörelse som är i gungning i USA as we speak med anledning av Proposition 8. Sen vet jag inte hur mycket en spelfilm eller den glamorösa Oscargalan egentligen har för påverkan på det amerikanska folket, men det skadar förhoppningsvis inte. Mitt betyg: stark 9/10.

Så, både film och politik!

Film 7/09

Lite mer film då. Dessutom ytterligare två väldigt bra filmer.

Jag har, lite motvilligt faktiskt, sett Changeling. Filmer av den typen (drama, 20-tal, big american hollywood-movie) brukar inte locka mig, men i mitt projekt att försöka se så många Oscarnominerade filmer som möjligt slängde jag mig in i den. Och ångrar det inte.
Christine Collins (Angelina Jolie) är en ensamstående medelklass-mamma i 20-talets LA som lever tillsammans med sin son Walter i ett hyfsat lugnt område. En dag när hon kommer hem från jobbet finns inte längre Walter där och ett intensivt sökande startar. Så efter några månader av olidlig oro hör polisen av sig och berättar att de hittat Walter och att hon kan komma och möta honom på stationen. Polisen, som efter korrumption och misslyckade brottsbekämpningar inte längre står så högt i staden passar på att göra ett stort mediauppbåd av det lyckade sammanförandet. Problemet är bara att det inte är Walter som Christine möter på stationen utan en helt annan pojke, som dock säger sig vara Walter. Polisen ber henne hålla god min och menar att han nog bara har växt och att hon är förvirrad av alla känslor.
Efter detta möte startar en märklig (men verklighetsbaserad!) serie av rent horribla konstigheter där Christine dels försöker att få människor omkring henne att förstå att pojken som kommit hem inte är Walter och samtidigt få polisen att söka efter den riktige sonen.
Att filmen är verklighetsbaserad gör den säkert bättre i mina ögon. Jag är inte säker på att jag skulle köpt historien om den inte varit sann helt enkelt. Så bisarrt är det stundvis. Christine Collins var en häpnadsväckande stark kvinna som blev utsatt för en massa konstigheter när allt hon ville var att få hem sin son. Angelina Jolie gör en stark rollprestation, ibland påminns jag dessutom om en tidigare stark roll hon gjort, i Girl, Interrupted från 1999. Kritiken mot Jolie brukar oftast bestå i att hon är vacker, rik, idkar välgörenhet och är gift med snyggingen Brad Pitt. Bortanför allt det där är hon en stor skådis med mycket på sitt register, anser jag. Att det är Clint Eastwood som gjort filmen känns ganska tydligt; den påminner en hel del om tex Mystic River (också en bra film). Betyg 8/10.

En annan nominerad film är The Reader av Stephen Daldry (Billy Elliott, Timmarna). Större delen av filmen utspelar sig efter andra världskriget i Tyskland (det tog en liten stund innan jag slutat reta mig på att alla pratade engelska med tysk brytning), men filmens handling hoppar ibland fram 40 år i tiden för att till sist helt handla om sent 80- och 90-tal. Kate Winslet spelar Hanna Schmitz, en ensamstående kvinna i 25-årsåldern som en dag hittar en sjuk 15-årig pojke vid sin port. Hon hjälper honom och ser till att han kommer hem. Pojken, Michael (tyska David Kross) kommer tillbaka efter sitt tillfrisknande för att tacka kvinnan för hjälpen och under det korta mötet hinner nyfikna känslor skapas. Det blir inledningen till en hemlig romans mellan de två. Hanna är till synes stel och lite hård i sitt sätt medan Michael är en romantiker som helt faller för den äldre kvinnan. Han läser romaner högt för henne, vilket tycks få Hanna att mjukna lite i sitt sätt. En dag är hon borta, utflyttad från lägenheten och Michael får sitt hjärta krossat.
Några år senare får vi se Michael som juriststudent. Av en slump träffar han då åter på kvinnan som han som 15-åring hade en sommarromans med. Men läget är inte direkt enkelt då deras respektive roller plötsligt är helt annorlunda.
Spontant, om vi talar Oscar, så tycker jag nog att Winslet gör en starkare roll sammantaget i Revolutionary Road, men därmed inte sagt att hon inte gör det bra i den här också. Som ung Hanna är hon briljant, något svagare som den åldrade kvinnan.
Det här är en stark film, av en helt annorlunda natur än RR, fortfarande med komplexa känslor som grund, men i en annan miljö och med en mer komplex historia. Filmen håller en stark linje rakt igenom och jag är som klistrad redan från början. Enda svaga partiet är just sista kvarten där det blir lite splittrat och Daldry försöker reda ut precis varje tråd. Det är lite synd. USA-scenen hade helt kunnat kapas för min del. Ralph Fiennes, en vanligtvis stark skådis som gör rollen som den vuxna Michael, känns kanske lite rutinmässig men över lag är det bra insatser. Framför allt berör själva historien och jag blir oerhört intresserad av Hanna Schmitz som person även om det eg är Michael som är huvudpersonen. Hennes självbiografi (om hon inte varit fiktiv) hade jag direkt kastat mig över om den funnits. Jag blev så intresserad av hennes bakgrund och tankar. Hade filmen varit helt på tyska hade jag antagligen gett den full pott. Nu blir det en svag 9/10.

Film 6/09

Som bekant var Anna och jag på bio igår och såg Mammut av Lukas Moodysson. Jag vet faktiskt inte riktigt vad Anna tyckte för vi hann inte prata så mycket innan vi skildes åt, men jag gillade den mycket. Jag var nog lite skeptisk innan efter att ha läst så mycket blandade åsikter. Allt ifrån att folk buade efter en visning på Berlins filmfestival, att Karolina Ramqvist skrev att filmen kom minst ett par år för sent, till att andra faktiskt rent hyllat den.

Mammut cirkulerar kring en ung familj; två föräldrar i tidig 30-årsålder och deras dotter Jackie som är omkring 10 år. Mamma Ellen (Michelle Williams) är kirurg och pappa Leo (Gael Garcia Bernal, grymt snygg rakad btw) är mångmiljonär efter att ha kommit på en spelvariant av My Space. De lever i en glassig takvåning i NY (ni vet en sån där hissen går rakt in) och har en barnflicka, Gloria, från Filippinerna som tar hand om Jacke när föräldrarna inte har tid.
Parallellt med familjen i våningen får vi följa Leo på affärsresa till Thailand där han är obekväm med all lyx och dyrkan, längtar hem till dottern och hustrun och i väntan på kontraktsförhandlingar desperat ger sig iväg ensam för lugn och ro och då träffar på en ung prostituerad kvinna. Samtidigt jobbar Ellen på sjukhuset med att rädda en knivhuggen 10-åring och känner sig som en dålig mamma när dottern hellre umgås med barnflickan även när Ellen är ledig. Vi får också följa Gloria mer privat och hennes två söner som hon lämnat hos sin mamma hemma på Filippinerna för att tjäna pengar i USA så att de kan få en bättre framtid.
Det som för mig kännetecknar Lukas Moodysson, det finns också med i Mammut. Underbara barnskådisar vars trygghet i produktionen lyser igenom på bioduken är det ena och perfekt musiktajming är det andra. Sen finns även hans övertydlighet med, som när basketbollens ursprung zoomas in, alla köksknivar och sneakers i lägenheten osv. Det blir lite för övertydligt för min del, men säkert inte för alla. Det är oavsett ganska mycket Moodysson.
Revolutionerande är den inte, inte i filmidén eller upplevelsen av kapitalism, föräldraskap eller längtan. Men till skillnad från Ramqvist så gör det mig inget. Jag förväntar mig inte riktigt den upplevelsen av en spelfilm, även om en aha-upplevelse självklart hade kunnat lyfta filmen till topp. Jag tror att den säkert öppnar ögonen på vissa, mer oklart är väl vad Moodysson själv egentligen hade förväntat sig. Det är en film som framför allt tycks vilja visa olika barns liknande utsatthet, men som även visar utsattheten man kan uppleva som förälder och ens desperata försök att vara en bra sådan.
Skådespelet är bra (som sagt briljerar barnen), miljöerna är ibland lite övertydliga men i vissa scener är filmen riktigt vacker. Jag blev berörd (inte minst tack vare musiken) och kände mig som jag skrev igår kväll nästan ensam när jag lämnade biosalongen igår kväll. En känsla som följde mig hela kvällen. Betyg: stark 8/10.

(Det skulle helt klart i efterhand vara intressant att veta vad de som buade i Berlin hade för åsikter.)

Film 5/09

Dags för lite filmbloggande igen kanske? Det går dåligt med projektet att försöka se så många nominerade som möjligt inför Oscargalan nästa söndag men jag har en vecka kvar på mig. Det ska gå.

Jag tänker börja med filmen jag skrev om på väg hem från Stockholm tidigare i veckan. Min ambition var att ändå se klart den, men jag tvivlar nu på att det kommer hända. Det är annars väldigt sällan jag ger upp en film. Böcker kan jag vara snabb på att ge upp, men inte film.
Filmen heter My Best Friend's Girl och inleds med att Dustin (Jason Biggs, American Pie etc) redan efter ett par få veckors dejtande verkar vara redo att gifta sig med Alexis (Kate Hudson) medan hon känner att det går för fort och snarare verkar vara redo att backa ur. Desperat vänder sig Dustin till sin kusin Tank (Dane Cook) som är känd för att hjälpa killar med liknande problem genom att gå på urusla dejter med tjejerna så att de ska inse vilka prinsar de egentligen har. Men Alexis reagerar inte som väntat på Tanks dejt och Tank i sin tur verkar få tycke för Alexis. Oväntat? Nej, inte särskilt. Dessutom lyckas man med konstverket att göra det så grymt tråkigt att jag känner mig totalt ointresserad inför vem som får vem eller inte. Klichéer, stereotyper och rollprestationer som går på rutin ger ingen känsla alls. Don't bother, 2/10.

Så till en komedi, Tropic Thunder. Som lyckades med konsttricket att överraska mig en del. Jag förväntade mig en traditionell Ben Stiller-film men fick ändå något ganska annorlunda. Kanske är det inblandningen av ena brodern Cohen bland författarna eller så har Stiller utvecklats sen sist. Filmen handlar iaf om ett gäng skådisar; en actionskådis på nedgång (Ben Stiller), en från fis-komediernas värld (Jack Black), en oscarbelönad galning som ständig söker nya (fysiska) utmaningar (Robert Downey Jr), en rappare med skådisdrömmar (med rap-namnet Alpa Chino...) och en total nykomling. Tillsammans ska de spela krigshjältar som på menige Ryan-vis räddade "Four Leaf", en sann krigshjälte som spelas av Nick Nolte. Problemet är att inspelningen inte går så bra och för att få skådespelarna att känna krigsallvaret körs de ut i djungeln i tron om att de fortfarande spelar in, men i själva verket hamnar de mitt i ett real-life knarkkrig.
Galet så det förslår, och så är också filmen. Bra skådespelarinsatser, annorlunda komedibas och faktiskt rolig humor gör filmen till en väldigt annorlunda Stiller-film. Ovanligt stor frånvaro från låga skämt som annars förknippas med Stiller (och Black, som dock inte går helt fri här heller) och lite djärva drag (vad sägs om en tonårig knarkkung eller en gränstänjande hollywoodskådis som opererar sig "svart"?) gör att jag nog gillar den här filmen. Visst, den spelar över i vanlig ordning och ibland känns det lite på gränsen, men överlag är det en film som överraskar och förtjänar lite cred. En stark 7/10 får det bli åtminstone.

Sen en film med "Umeå-koppling", om man så vill. Jag har sett Ping-Pongkingen en flerfaldigt prisbelönad och omskriven film av Obbola-födde Jens Jonsson. Den handlar om Rille, en fundersam kille på högstadiet som är bra på pingis (det enda stället där han tar makten är på fritisgårdens pingisrum), som är mobbad bl.a för sin övervikt men som har bra kontakt med sin lillebror, den desto mer populära Erik. Trots att de är bröder är de väldigt olika men ställer upp för varann och tycks gemensamt ställa sig lite mot sin mamma som försöker introducera en ny man i hushållet, Väg-Gunnar. På sportlovet kommer killarnas pappa på besök och när en familjehemlighet läcker ut blir det en del trubbel och känslostormar.
Trots att skådisarna är okända och historien utspelar sig i norrländsk glesbygd är det en ganska typisk svensk film, skulle jag vilja säga. Det cirkulerar kring människan, den lilla, udda människan, kring sociala problem och familjehemligheter. Ett drama som visserligen (tack och lov) är lättsammare gestaltat än de tunga svenska regissörerna brukar göra det men ändå följer den vanliga gången. Väldigt snyggt foto, men jag blir förvirrad av alla olika dialekter och pappan känns för mig lite för oklar och konstig. Helt okej, men känns inte så nytt. 6, möjligen 7/10.

Sist ut en söt film, som kanske inte heller är så annorlunda som jag förväntat mig, men som var trivsam att se; My Blueberry Nights. Mitt intressa väcktes kanske främst för att Norah Jones, en sångerska jag gillar mycket, gör debut i huvudrollen som Elizabeth.
Elizabeth kommer en sen kväll in på Jeremys (Jude Law) café efter att hon insett att hennes pojkvän träffat nån annan. Hon lämnar hans nycklar till Jeremy ifall pojkvännen skulle komma tillbaka dit. Men han kommer inte och Elizabeth blir en allt med frekvent besökare, som finner tillit i Jeremy. Plötsligt försvinner Elizabeth från stan och tar jobb på lite olika platser i USA. Hon skriver hela tiden till Jeremy om vad som händer utan att lämna adress så att han kan skriva tillbaka.
Filmen ändras ganska mycket i och med att Elizabeth ger sig av. Plötsligt uppkommer små historier om de människor hon möter på sin resa och relationen mellan Elizabeth och Jeremy blir sekundär. Jag gillar det, det känns lite nyskapande, men gör också att jag känner mig ovanligt mycket som åskådare, på nåt sätt. Filmen är betydligt stillsammare och betydligt mindre romantiskt drama än vad jag förväntat mig. Och det känns helt okej, men stillsamheten gör att något saknas. Trots allt helt klart sevärd en stilla kväll. Norah Jones debut ger mersmak. 7/10.

Film 4/09

Okej, filmtajm! Den här gången med huvudsakligen tips på filmer ni bör se, tror jag.

Först ut en Oscarnominerad (och Golden Globe-belönad) film; Revolutionary Road, som kanske främst har beskrivits som the reunion of Kate Winslet och Leonardo DiCaprio (sedan Titanic). Ett ungt par i 50-talets USA har följt den utstakade vägen; gift sig, skaffat två barn ("först ett, sedan ett till för att bevisa för oss själva att det första inte var ett misstag", är ett ungefärligt citat från filmen) och köpt ett väldigt vackert hus i ett lugnt, idylliskt område där de umgås med familjen på andra sidan staketet. Frank (DiCaprio) arbetar på samma företag som hans far gjorde och är väl inte alldeles nöjd med att han inte kommit längre. April (Winslet) är hemmfru, som sig bör. Livet tickar på. Så en dag lägger April fram en idé som ska få den unga familjen att bli den "mot strömmen-familj" som de först tänkt sig; de ska sälja huset och flytta med familjen till Paris. Där ska April ta jobb som sekreterare och försörja familjen medan Frank får en chans att fundera ut vad han egentligen vill göra med sitt liv. Som väntat möts planen med skepsis av vänner och kollegor som tycker att det hela låter mer än märkligt. Varför skulle de "som har allt" inte redan vara lyckliga?
Filmen cirkulerar sedan kring dessa planer, på omgivningen, på hur planen om att förverkliga en dröm ger paret en nystart, en nyförälskelse och gör dem till ett team mot resten av världen. Och hur svårt det är att uppfylla en dröm.
Filmen är vacker, väldigt vacker. Fotot är vackert, människorna är vackra, hemmen är vackra och scenografen måste haft ett drömjobb. Beskrivningen av paniken att leva upp till en stereotyp man aldrig önskat är mycket välgjord och människorna känns levande. Det är på många sätt en perfekt film. Verklig i sitt berättande. Men inledningen är för lång för min smak och dialogen är stundtals åt det nästan melodramatiska hållet. Så det blir inget toppbetyg för min del. Men filmen är helt klart värd att ses. På många sätt är den dessutom det som Sylvia skulle/borde ha varit. Betyget blir 8/10 och jag funderar starkt på att läsa boken.

Näst ut är en komedi. Oliver, ett ungt varubud från stan åker hem på sin fars begravning och ärver förvånat faderns verksamhet; en begravningsbyrå. Han har inte träffat sin pappa på många år och har ingen aning om hur vare sig landsbygden eller företaget fungerar. Till sin hjälp får han Roberta (Rose Byrne), som både jobbar som begravningsentreprenör och coroner på pappans företag. Snart inser Oliver att företaget gått väldigt dåligt väldigt länge som följd av en stark konkurrens från en liknande firma. Men ett plötsligt dödsfall ger Oliver och Roberta en möjlighet att rädda familjeföretaget.
Det är ungefär vad Just Buried handlar om. En smått bisarr kanadensisk komedi som funkar helt okej som underhållning. Det är ingen stor komik, men en del sköna karaktärer räddar det hela. Handlingen blir kanske något för förutsebar till slut och skrattar högt gör jag inte, men som sagt funkar den som en medelkomedi att se en tråkig kväll. 5/10.

En annan komedi som jag blivit rekommenderad att se var I Heart Huckabees med idel storskådisar som Dustin Hoffman, Lily Tomlin, Jude Law, Mark Wahlberg och Naomi Watts. I huvudrollen, som Albert, ser vi Jason Schwartzman, som vi såg i inte helt annorlunda Darjeeling Limited för ett par år sedan. Huckabees gjordes tre år tidigare och är alltså ingen ny film. Handlingen cirkulerar främst kring Albert och hans existentiella kris, för vilken han går till en "existentiell detektivbyrå" (som Hoffman och Tomlins rollfigurer driver), och ger dessa i uppgift att utreda om de återkommande tillfälligheter som han upplever har ett djupare samband. Ja, flummigt är det, och bitvis är det ganska roligt, men precis som med Darjeeling så känner jag inte alls mig hänförd av den djupare meningen i filmen. Jag såg första halvan på jobbet i helgen, men min arbetskamrat tyckte den var nästan plågsam så jag såg färdigt den hemma dagen efter. Och jag tror att det är en film som delar tittarna. En del tycker att den är fantastisk, andra mest att den är konstig. Jag står väl mittemellan då jag ser vad andra ser i den, men hänförs inte nämnvärt av den ändå. Ingen film man "bara ser", men värt en titt, speciellt om man gillade nämnda Darjeeling. Mitt betyg: 6/10.

Så till en film som blir dagens favorit. The Dead Girl, en film jag såg helt utan att veta vad det var för något. Och redan från början lyckades den binda mig till sig och skapa ett intresse för rollfigurerna. Plötsligt byter den huvudroller och handlar istället om några helt andra personer. Och så är den uppbyggd; i flera små berättelser. Allt kretsar kring en ung kvinna som hittas våldtagen och mördad på en åker och samtliga i filmen har någon relation, direkt eller indirekt, till kvinnan; "the dead girl". Det är kvinnan som hittar kroppen, hustrun till mördaren, den prostituerade rumskompisen, obducenten, den döda flickans mamma som i flera år sökt efter sin förrymda dotter osv. Totalt träffar vi sju kvinnor som på något vis befinner sig omkring den döda flickan. Varje historia har sin mening, men få har något egentligt slut. Syftet med filmen är inte att knyta ihop livsöden, vilket absolut tilltalade mig. Många frågetecken kvarstår när eftertexterna rullar, men för en gång skull känns det helt okej. Det är ingen unik film och många kopplingar kan göras till andra, men jag tycker att den funkar mer än bra för sig själv. Den känns viktig.
Filmen är snygg på ett rått sätt. Och skådespelarinsatserna är till stor del väldigt bra. Brittany Murphy är som bäst när hon spelar narkomaniserad, halvgalen men stark kvinna (och inte i de dussin-romkom:sen hon så ofta annars gör). Toni Collette påminner mycket om Tilda Swinton i sitt bitvis magiska skådespel och bland de manliga insatserna syns en som vanligt brilljant Giovanni Ribisi. Noteras kan också att Rose Byrne som spelade begravningsentreprenör i ovan nämnda Just Buried också spelar obducent i denna.
Mitt betyg blir (kanske något generöst) 8/10.

Dagens sista film, Gray Matters, är något som vid första anblicken verkar vara en dussinfilm inom genren rom-kom:s. Och på många sätt är det det. Vilket i det här fallet är bra. För den handlar till stor del om det så ovanliga i den genren som lesbisk kärlek. Och det helt utan att göra nåt försök till att vara ett inlägg i nån politisk debatt eller alls vara särskilt politisk korrekt. Och det gillade jag mycket.
Heather Graham och Tom Cavanagh (Ed, Scrubs m.m) spelar syskonen Gray och Sam som har ett ovanligt nära syskonförhållande. De bor ihop, dansar pardans ihop, har gemensamma vänner osv. De som inte känner dem uppfattar dem som ett kärlekspar. Så en dag träffar Sam sin drömkvinna. Problemet är bara att Gray inser att hennes ofruktsamma jakt på kärlek plötsligt får en konstig vändning då hon inser att hon är förälskad i broderns kärlek. Komplikationer uppstår såklart.
Filmen innehåller allt som en traditionell romkom ska innehålla, men med lite mer humor än vad jag brukar uppfatta annars. Och jag gillar huvudrollsinnehavarna sedan tidigare, vilket förstärker mitt positiva intryck. Att man inte gör homosexualiteten till en så stor grej tilltalar mig mycket som sagt och upplösningen på filmen är bättre än de flesta i genren. Det enda stora problemet är att filmen tyvärr inte ger sig. Den skulle ha avslutats en kvart tidigare. Nu blev det ett extra harvande med information som man faktiskt som tittare inte behöver. Det drar dessvärre ner betyget något. Men 7/10 blir det.

Film 3/09

Film! Jag har faktiskt inte sett så mycket film just de sista två veckorna, men tidigare blev det några som jag inte hunnit skriva om än. Så jag tar en välförtjänt paus från registrerandet och gör en filmblogg!

Jag tror jag börjar med en av de senaste och också en av de värsta filmerna jag sett. Faktiskt. Först kanske jag ska säga at jag inte sågar filmen av nån slags prydhet, utan för att den sög, helt enkelt. Jag är inte så väldigt förtjust i Will Farrell, det vet ni, jag kan nu också erkänna att "kioskvältare" som Scary Movie-serien osv inte är min kopp te. I exakt samma "humor"-anda är Not Another Gay Movie gjord. Och jag klarar bara inte av det. Delvis säkert för att fördomarna är så många att mitt huvud exploderar, men också för att det hela bara känns så pinsamt dåligt. Även här finns visst en uppföljare. Scary var väl ordet. Betyg: 1/10.

En annan komedi jag sett är den några år gamla Cake med den alltid så flaky Heather Graham i huvudrollen. Hon spelar dotter till en stor tidningsägare som drabbas av hjärtattack och samtidigt blir av med en av sina redaktörer. Rotlösa, nästan 30, one-night-stand-idkande, och frilansande journalisten Pippa erbjuder sig att ta över rollen, i hopp om att få fadern att se seriöst på henne. Det visar sig vara hans bröllopsmagasin som saknar redaktör och såklart blir det en personlig konflikt för den evia brudtärnan som inte alls tror på äktenskapet.
Hur tror ni att det går? Inte så svårt att förutse kanske. Men, filmen vinner lite på att den trots allt inte är så hysteriskt moraliserande som den skulle kunna vara. Pippas "fria stil" ges ändå ett visst erkännande och även om jag gärna sett ett annat slut tycker jag nog att filmen som sådan har ett visst underhållsvärde. Av nån anledning gillar jag Graham som aldrig tycks få några riktigt bra roller att visa vad hon kan i. Jag tror hon kan bättre. Betyg: 4/10.

Sylvia Plaths roman Glaskupan vet de som läser min blogg regelbundet att jag kämpat med mer än en gång, men gett upp av brist på sympati för huvudrollen. Nu kanske jag ändå hittat ny inspiration till att ge den en tredje chans. Jag lyckades se Sylvia på tv nån kväll. Filmen ska vara en form av biografi av Sylvia Plaths liv, hennes författarskap, äktenskap med Ted Hughes, tilltagande psykiska ohälsa osv. Jag vet inte om filmen lyckas fullt med att engagera mig, men den nyöppnade ett intresse för Plath (och Hughes) som ledde till timmar på internet.
Sylvia spelas ändå (som vanligt) väldigt bra av Gwyneth Paltrow, och maken Hughes av Mr Bond; Daniel Craig. Problemet är nog att manuset bakom filmen känns lite torftigt, det tog ett tag innan jag fastnade i handlingen och alltför mycket saknar djup. Den är dock högst sevärd för oss som gillar "based on a true story"-filmer. Betyget blir dock bara 5/10.

När vi ändå är på sanna historier; jag har nu äntligen sett dokumentären Capturing the Friedman; filmen om en uppmärksammad pedofilhärva på 80-talet. Filmen blandar intervjuer med egna hemmafilmer; filmade av ena sonen från det att historien från början kommer upp till ytan i och med att pappan grips. En lite märklig familj kommer fram som jag aldrig riktigt får grepp om. Det känns som att det finns en massa bakom som fortfarande döljs men samtidigt kommer förvånande mycket saker upp till ytan.
Pappan Arnold Friedman grips efter att "undercover" poliser fått honom att skicka en av dem en tidning med barnpornografi. En husrannsakan görs och man hittar ytterligare något liknande på pappans kontor. Sen kommer det snart fram att Arnold är lärare och dessutom i flera år har hållt datalektioner på fritiden i sin källare till ett hundratal ungdomar i området, tillsammans med sin yngsta son Jessie (18 år då, vill jag minnas). Listor på barnen gås igenom och plötsligt står både far och son anklagade för ett oändligt antal övergrepp mot en väldig massa unga pojkar. Men vad är sant och vad är inte sant? Det är ungefär det som filmen handlar om. Och det är verkligen inte så svart eller vitt som jag kanske önskat.
Jag ska inte gå in mer på filmen utan istället verkligen rekommendera er att se den. Den har hängt med mig mycket och jag hade verkligen svårt att släppa den efter att den var slut. En mycket bra, inte objektiv men inte heller alltför partisk, dokumentärfilm. Missa inte heller extraspåren på dvd:n. Betyg 8/10.

Till sist en Woody Allen-film. Jag är lite ambivalent till Allens filmer, måste jag säga. Jag har insett att de filmer jag ogillar är de som Allen själv är med i; när han håller sig bakom kameran blir resultatet ett helt annat. Tex var Scoop inte nån höjdare medan Match Point var mer än sevärd.
Den jag nu sett är Vicky Cristina Barcelona. Cristina (Scarlett Johansson) och Vicky (Rebecca Hall) är två amerikanska väninnor på besök i Barcelona. Cristina är en rastlös tjej som hela tiden byter mål, intressen och livsprojekt medan Vicky är en mer jordnära, soon-to-be-married, reserverad tjej. De möter en inhemsk konstnär; Juan Antonio (Javier Bardem; han med den skumma frisyren i No Country for..) som bjuder med dem till hans hemö för kultur och platonisk kärlek (jo han är ganska rättfram). Tjejerna följer, kanske något märkligt, med och en mix av känslor skapas. Cristina blir snart Juans flickvän och flyttar in på obestämd tid, medan Vicky försöker semestra vidare med sin tillresta fästman. För att göra det hela lite komplicerat dyker Juans exfru (Penélope Cruz) upp; en konstnärinna med explosivt humör som dessutom sägs ha försökt döda sin exmake.
Det är en ganska intressant historia trots allt, som utmanar synen på det traditionella, heternormativa, monogama förhållandet/äktenskapet. Den lyckas faktiskt ganska bra utan att bli alldeles för sliskigt eller gubbigt, även om det balanserar på kanten lite ibland. Penélope Cruz gör en otroligt bra rolltolkning och lyfter till stor del filmen. Bardem spelar också bra och Rebecca Hall känns intressant. Dessvärre är jag nog lite less på Allens hang-up (?) Scarlett Johansson och tycker att hon inte har ett tillräckligt stort register för att imponera. Lite trist också att Vickys fästman måste vara en sån stereotyp av den "traditionella äkta mannen". Men historien är som sagt intressant och utmanande. Musiken är också bra och ger filmen ett komiskt lyft där det behövs. Betyget blir 8/10.

Film 2/09

Okej, jag drar igenom de sista sex filmerna jag sett också!

Först en komedi som jag trots allt trodde skulle vara lite bättre än den var. Jag pratar om Get Smart med Steve Carell och Anne Hathaway; två skådisar som jag normalt sett tycker gör bra filmer. De spelar två hemliga spionagenter som förs samman på ett mycket viktigt uppdrag. Maxwell Smart (Carell) har precis befodrats från att ha varit deras kanske bästa tekniker till en inte så smidig Agent 86, medan Agent 99 (Hathaway) är en väletablerad agent som kanske inte är så glad för sin rookie-partner.
Filmen börjar helt okej. Det känns stundvis lite som att man gränsar till att lägga filmen på en Leslie Nielsen-nivå, men humorn är tack och lov lite mer "mogen" än så; inte riktigt allt går ut på sexuella anspeglingar. Men Nielsen-trillandet finns där, trots allt. Det är dock inte det som tar ner filmen. Det är själva storyn. Den håller inte riktigt uppe intresset hela vägen. Kärlekshistorien mellan agenterna känns lika uppenbar som läskigt faderlig och storyn i sig känns inte särskilt spännande. Betyg 4/10

Nästa film tänker jag mest bara nämna i förbifarten. Den gick på tv när jag jobbade natt sist, en lugn natt då en bra film hade suttit fint. Istället visades The Hot Chick med Rob Schneider (och Adam Sandler som vanligt i en liten roll). Totalt värdelös humor som jag aldrig begripit mig på. Samtliga Schneider-filmer är likadana. Samma låga, grymt sexistiska, tråkiga humor rakt igenom. Inte ens lite underhållande. Den såg vi inte färdigt. 1/10

Samma natt visades Revenge från 1990 på tv för kanske tredje gången de sista två månaderna. Den här gången såg jag det mesta av den och den var väl sådär. Kevin Costner spelar en ex-soldat som blir förälskad och inleder ett förhållande med sin gode väns (Anthony Quinn) hustru (Madeleine Stowe). Vännen upptäcker det såklart, dödar nästan Cochran (Costner) och skickar sin hustru till blandade horhus på försäljning som hämnd. Filmen går i stort ut på att Cochran försöker hitta sin käresta och det blir såklart både våldsamt och tragiskt på vägen. Lite för tråksentimentalt och "hjälteaktigt" för min smak. 4/10

Igår hamnade jag också framför tv:n av en slump och bytte lagom över då Envy började. Idel kända komiker som Ben Stiller, Jack Black och Amy Poehler men också med Rachel Weiz i en av huvudrollerna. Nick (Black) får en idé att skapa en spray som gör att hundbajs försvinner och vill utveckla och ta patent på idén tillsammans med sin vän Tim (Stiller). Tim tycker att det är en idiotisk idé och lägger inte till de 2000 dollar som krävs. Något han sen får ångra när Nicks "Wapoorize" blir en miljardsuccé. Nick och hans fru (Poehler) bygger en kopia av Vita Huset mittemot för att slippa flytta ifrån sina goda vänner osv. Avundsjukan blir ett faktum och historien är igång. Lite småkul ibland men även här håller inte storyn uppe mitt intresse filmen igenom. Det blir lite långdraget, lite för mycket av det mesta även om slutet inte är alldeles givet kanske. 4/10

Och så idag har vi sett två filmer. Först ut blev Wall-E, den söta robotfilmen jag velat se länge. Och den var verkligen inte vad jag hade väntat mig. Inte alls som andra disneyfilmer jag sett. Ingen söt, lite för tillrättalagd historia med gulligt språk. Istället en film som till största delen inte innehåller något tal alls faktiskt, men i stort sett hela tiden en massa oerhört vackra, ej överanimerade bilder.
Filmen utspelar sig på 2800-talet, 700 år efter att jordens befolkning fått lov att utrymma planeten pga all nedskräpning. Kvar lämnades ett antal Wall-E-robotar med uppgift att paketera ihop allt skräp till små kuber. Men till synes finns alltså bara en kvar, 700 år efteråt. En smart liten sak som samlat på sig reservdelar till sig själv, plockar på sig fina saker och sparar i sin välorganiserade container som han bor i till skydd från de kraftiga oväder som drabbar jorden då och då. Hans enda sällskap är en videofilm han hittat så när den moderna roboten EVE kommer till jorden med uppgift att söka efter organiskt liv, blir det början på Wall-E:s kanske första relation, något han inte släpper i första taget. Det blir en rymdfärd, en kamp för jordens framtid och lite robotkärlek. Och jag smälte faktiskt också. Lite "otäck" var den ibland, men kanske inte så att barn uppfattar det så. Spännande var det i vart fall och som sagt bitvis väldigt vackert. 8/10

Sist ut blir en koreansk skräckfilm; A Tale of Two Sisters. Den handlar som titeln ger om två systrar som är i det närmaste oskiljaktliga och lever i en märklig symbios med varandra. De kommer hem till sin far och dennes fru (mamman är avliden) efter vad som verkar vara en lång bortavaro. Märkliga saker händer och samtliga familjemedlemmar verkar besitta konstiga sidor.
Den är väldigt koreansk i den bemärkelsen att man inte greppar allt, inte ens när filmen är slut faller allt på plats. Det är inte heller ovanligt med konstiga familjerelationer och denna är verkligen outtalad. Sen följer den bildmässigt det vi tidigare sett i både japanska och koreanska skräckisar vad gäller unga flickor med svart långt hängade hår (gärna lång lugg), hackiga bildsekvenser för att skapa onaturliga rörelsemönster hos karaktärerna, det obligatoriska "myrornas krig" på en tv, krälande kvinnor med böjda fingrar osv. Och det är bitvis lite småläskigt och bitvis lite roande. Som många andra liknande är fotot stundtals väldigt målande och ganska vackert, och konversationerna känns precis så konstlade som de ska.
Sen tycker jag att historien var lite för invecklad. Men precis när jag kände att det aldrig skulle bli klart började historien få lite förklaring iaf. Fortfarande förstår jag inte betydelsen av "morbroderns" besök, men det kanske kommer. Inte jätteläskigt, inte jättenytt men helt ok. 6/10

Sådär, lite tips och lite varningar. Jag har en massa filmer som bara väntar på att få bli sedda så det lär nog komma fler inlägg av det här slaget. Inte minst Barnhemmet som alla tipsar om, ska jag försöka få sedd snarast möjligt.