Film 18/09; X-Men Origins: Wolverine

Ah, äntligen har jag varit på bio igen. Och vilken bio det var! X-Men Origins: Wolverine med mannen som hur vältränad han än är ändå går som en pensionerad cowboy med sina skumt långa ben och fula jeans; Hugh Jackman (såklart) i rollen som Logan/Wolverine. Jag hade läst så lite som möjligt innan och hade inte så väldigt mycket förväntningar egentligen, vilket som vanligt gav en del överraskningar. Tex hade jag ingen aning om att Ryan Reynolds (vars rollprestationer bara växer) var med och spelade Wade (och sen Deadpool) på ett ganska imponerande sätt.

X-Men Origins utspelar sig alltså före X-Men-filmerna och just denna (det är på g fler, åtminstone en som jag vet) handlade om hur mutanten Logan blev Wolverine. Med undantag för en tyvärr ganska lam inledningsscen, där Logan sätts i sitt familjeperspektiv, var det en riktigt kool film med konstant hög fart. Jag brukar klaga på att filmer nuförtiden klipps för lite, men den här var då alldeles lagom med sina nästan två timmar. Den innehöll också lagomt mycket sentimentala scener. Det här med att man dödar ett dussin människor för kärleks skull, det brukar som inte riktigt bita på mig. Men nu byggdes historien upp bra utan alltför mycket av den varan alltså.
Helt klart en film att se på bio. Slutfajten var nästintill i toppklass. Lite synd att en del av karaktärerna inte är med i de resterande filmerna (alltså de som redan gjorts); jag kunde inte låta bli att vilja ha mer av även dem. Liev Schreiber var väldigt bra i rollen som Sabretooth men och även the hobit som var med gjorde det bra. Med flera.
Svårt att betygsätta då bioupplevelsen alltid höjer lite men 8/10 får det bli. Kool film, se till att se den på bio!

Film 17/09

Så lite mer film kanske? Jag kom ju som av mig lite sist. Nu har det blivit ytterligare några filmer så det finns lite att ösa ur.

Först ut en komedi; Happy-Go-Lucky handlar om superglada Poppy som har förmågan att se det mesta ur en positiv synvinkel. Sådär jättemycket, tom. Hon är kring de 30, lärare för mindre barn och spenderar mycket tid till att festa och göra crazy saker med sin lägenhetskompis Zoe och sin syster Suzy. Hon bestämmer sig för att ta körkort och börjar köra för en argsint, bitter körlärare; Scott och samtidigt inser hon att en av hennes yngre elever har problem med ilska.
Den första halvtimmen (åtminstone) ägnas mycket åt Poppys ständiga leende och brist på att se allvar i något alls. Jag förstår att många retar sig på henne och tycker att det blir för mycket, men jag kan sympatisera med Poppys försök att le sig igenom trubbel. Fler borde kanske göra det, om än i mindre doser. När sen filmen får lite andra dimensioner vet jag inte om jag känner att den riktigt tar fart ändå och när den är slut känns det som att jag egentligen inte har upplevt så mycket. En märklig film som förvisso är ganska söt men som fö inte säger mig speciellt mycket. Det blir godkänt iaf; 5/10.

Näst ut är en film som jag nog var lite tveksam till från början och som jag i huvudet avfärdade som romantiskt tjafs med Nicole Kidman (som jag inte är så stort fan av). Men så efter Oscar-upplevelsen kunde jag inte låta denna storfilm med Hugh Jackman gå mig förbi riktigt. Filmen är såklart Australia, som utspelar sig i Australien under andra världskriget. Lady Sarah Ashley (Kidman) har ledsnat på att maken spenderar så mycket tid på sin ranch i Australien och reser dit från deras bostad i England i syfte att övertyga honom om att sälja och komma hem. Innan Lady Ashley kommer fram har maken mördats vilket sätter henne i en helt ny situation. Hon träffar "kofösaren" Drover (Jackman) och makens anställda och får ganska klart för sig att det fanns en anledning till att maken stannade. En maktkamp mellan ranchen och Australiens störta ranchägare gör att hon själv måste ta djuren till Darwin. Detta samtidigt som japanernas bombplan närmar sig.
Visst låter det ganska spännande? Och det är det också, men bara lite. Problemet är bara att det är lite för många filmer i samma film. Den handlar dels om utmaningen att ta djuren till Darwin, den handlar om ursprungsbefolkningens situation och kultur och på vilket sett de "blandbarn" som föddes behandlades på. Men den handlar också om andra världskriget, om maktkampen mellan rancher, kvinnokamp, om familjer utan blodsband, kärlek osv. En väldig massa, helt enkelt. Så min första känsla för filmen var tyvärr rätt. För mig blir det för mycket och för oengagerande till slut. Jag rycks inte ens med av kärlekshistorien. Den har dock sina glimtar så det blir ett godkänt betyg; 5/10.

Sist ut ett drama med Kate Winslet, Patrick Wilson och Jennifer Connelly; Little Children. Winslet spelar en nyinflyttad småbarnsmamma i en förortsmiljö. Hon är känner inte mycket gemenskap med de andra mammorna som hon besöker leparken med varje dag. Så en dag kommer en pappa dit med sin son. De andra kvinnorna har sett honom förut men inte pratat med honom eller bjudit in honom i gemenskapen. Sarah (Winslet) går dock fram och börjar prata med honom. Det blir början till en romans mellan de två som kommer att leva ut varje dag vid utomhusbadet.
Winslet spelar här en kvinna som inte är alldeles långt ifrån den hon gjorde i Revolutionary Road förra året. Hon längtar bort och söker sig automatiskt till den första flyktdörr hon ser. Samtidigt finns en parallell historia i filmen där en dömd pedofil just släppt och återvänt till sin mors hus i området. Till en början är det svårt att se kopplingen mellan historierna men efter ett tag ser jag vad filmens skapare vill säga. Trots det är inte heller det här en historia som griper mig sådär alldeles även om det bitvis är lite spännande och också ibland ger en känsla av ärlig realism. Den inledande scenen i lekparken är väldigt konstlad och ska jag vara ärlig har väldigt svårt för Patrick Wilsons utseende som inte känns riktigt rätt, på nåt vis. Men över lag är det ändå en helt okej film för en trist kväll. 6/10.

Oscar opening

Och för er som inte såg det, här är det underbara öppningsnumret i nattens Oscargala. Blev förvånad både över Hugh Jackman och Anne Hathaways imponerande sångprestationer. Se och njut.

Post Oscar

Åh så glad jag blev över Sean Penns Oscar. Lite av en skräll faktiskt, men det var ju det jag knappt vågade hoppas på. Lite ledsen för Rourkes skull förståss, men så mycket gladare för Penns. Det var verkligen välförtjänt. Han sa i tacktalet något om att han inte trodde att det fanns så många "homolovers" och jag jublade för mig själv. Se nu till att se Milk!

Annars var jag också nöjd med att Mattias och jag slappade framför Slumdog Millionaire igår eftermiddag då de tog hem majoriteten av alla Oscars. Jätteroligt och oerhört välförtjänt även det, om ni frågar mig. Precis som den till Heath Ledger som togs emot av hans familj utan att det blev alltför sentimentalt.

I övrigt blev det väl sådär lagomt blandat mellan filmerna, dock ingen alls (som jag minns det) till Frost/Nixon, vilket kanske var lite märkligt. Jag kanske skulle ha ansträngt mig lite till i de mer udda kategorierna och satsat pengar på vinnare; jag hade ju förvånansvärt få fel. Tror att jag fick det till totalt fyra missar. Och då var jag som sagt väldigt glad över mitt ena feltippande.

Annars var det en ovanligt bra och trivsam gala. Hugh Jackman visade sig vara en man med många talanger, jag var väldigt imponerad av hans värdskap. Och själva galan kändes personlig utan att bli alltför känslosam. Greppet med att låta tidigare vinnare i de personliga kategorierna stå på scenen och direkt tala till de nominerade i år var super. Det kändes som att alla fick en bra hyllning; att själva nomineringen blev mer värd. Stundtals var det inte utan att det tryckte lite i tårkanalerna.

Nattens största uppvaknande var annars att det var väldigt många av de stora som åldrats förvånande mycket. Idel gråsprängda skådisar vandrade på röda mattan. Toppen ändå att de inte motarbetar det allt för mycket. Jag tror att alla närvarande blev skrämda av Sophia Lorens tokopererade uppenbarelse. Det finns en uppenbar risk att hon återkommer i mina mardrömmar framöver. Huga.

Perfekt att det här blev helgens lugnaste jobbnatt. Jag missade inte så väldigt mycket (ibland är man tacksam för alla reklamavbrott). Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den långa galan, men nu är det dags för sängen.