Film 17/09

Så lite mer film kanske? Jag kom ju som av mig lite sist. Nu har det blivit ytterligare några filmer så det finns lite att ösa ur.

Först ut en komedi; Happy-Go-Lucky handlar om superglada Poppy som har förmågan att se det mesta ur en positiv synvinkel. Sådär jättemycket, tom. Hon är kring de 30, lärare för mindre barn och spenderar mycket tid till att festa och göra crazy saker med sin lägenhetskompis Zoe och sin syster Suzy. Hon bestämmer sig för att ta körkort och börjar köra för en argsint, bitter körlärare; Scott och samtidigt inser hon att en av hennes yngre elever har problem med ilska.
Den första halvtimmen (åtminstone) ägnas mycket åt Poppys ständiga leende och brist på att se allvar i något alls. Jag förstår att många retar sig på henne och tycker att det blir för mycket, men jag kan sympatisera med Poppys försök att le sig igenom trubbel. Fler borde kanske göra det, om än i mindre doser. När sen filmen får lite andra dimensioner vet jag inte om jag känner att den riktigt tar fart ändå och när den är slut känns det som att jag egentligen inte har upplevt så mycket. En märklig film som förvisso är ganska söt men som fö inte säger mig speciellt mycket. Det blir godkänt iaf; 5/10.

Näst ut är en film som jag nog var lite tveksam till från början och som jag i huvudet avfärdade som romantiskt tjafs med Nicole Kidman (som jag inte är så stort fan av). Men så efter Oscar-upplevelsen kunde jag inte låta denna storfilm med Hugh Jackman gå mig förbi riktigt. Filmen är såklart Australia, som utspelar sig i Australien under andra världskriget. Lady Sarah Ashley (Kidman) har ledsnat på att maken spenderar så mycket tid på sin ranch i Australien och reser dit från deras bostad i England i syfte att övertyga honom om att sälja och komma hem. Innan Lady Ashley kommer fram har maken mördats vilket sätter henne i en helt ny situation. Hon träffar "kofösaren" Drover (Jackman) och makens anställda och får ganska klart för sig att det fanns en anledning till att maken stannade. En maktkamp mellan ranchen och Australiens störta ranchägare gör att hon själv måste ta djuren till Darwin. Detta samtidigt som japanernas bombplan närmar sig.
Visst låter det ganska spännande? Och det är det också, men bara lite. Problemet är bara att det är lite för många filmer i samma film. Den handlar dels om utmaningen att ta djuren till Darwin, den handlar om ursprungsbefolkningens situation och kultur och på vilket sett de "blandbarn" som föddes behandlades på. Men den handlar också om andra världskriget, om maktkampen mellan rancher, kvinnokamp, om familjer utan blodsband, kärlek osv. En väldig massa, helt enkelt. Så min första känsla för filmen var tyvärr rätt. För mig blir det för mycket och för oengagerande till slut. Jag rycks inte ens med av kärlekshistorien. Den har dock sina glimtar så det blir ett godkänt betyg; 5/10.

Sist ut ett drama med Kate Winslet, Patrick Wilson och Jennifer Connelly; Little Children. Winslet spelar en nyinflyttad småbarnsmamma i en förortsmiljö. Hon är känner inte mycket gemenskap med de andra mammorna som hon besöker leparken med varje dag. Så en dag kommer en pappa dit med sin son. De andra kvinnorna har sett honom förut men inte pratat med honom eller bjudit in honom i gemenskapen. Sarah (Winslet) går dock fram och börjar prata med honom. Det blir början till en romans mellan de två som kommer att leva ut varje dag vid utomhusbadet.
Winslet spelar här en kvinna som inte är alldeles långt ifrån den hon gjorde i Revolutionary Road förra året. Hon längtar bort och söker sig automatiskt till den första flyktdörr hon ser. Samtidigt finns en parallell historia i filmen där en dömd pedofil just släppt och återvänt till sin mors hus i området. Till en början är det svårt att se kopplingen mellan historierna men efter ett tag ser jag vad filmens skapare vill säga. Trots det är inte heller det här en historia som griper mig sådär alldeles även om det bitvis är lite spännande och också ibland ger en känsla av ärlig realism. Den inledande scenen i lekparken är väldigt konstlad och ska jag vara ärlig har väldigt svårt för Patrick Wilsons utseende som inte känns riktigt rätt, på nåt vis. Men över lag är det ändå en helt okej film för en trist kväll. 6/10.

Äntligen på bio

Äntligen har The Reader svensk biopremiär. Jag såg den inför Oscars och gav den 9/10 i betyg. Det enda jag egentligen hade att invända var att den inte var gjord på tyska. SvD nämner inte det men verkar gilla den på samma vis som jag och ger den 5/6 i betyg. Helt klart sevärd alltså.

Och jag ska försöka ta mig för boken snart. Med en förhoppning om att Hanna Schmitzs inre är mer framträdande i den än i boken. Jag förundras fortfarande över hennes person.

Tv-tips fredag natt

Strax dags att fara till bion. Lite seg i huvudet, men det ska ändå bli spännande. Jag har inte skyhöga förväntningar på filmen men det brukar vara ett bra utgångsläge.

Spanade in tv-programmet för idag och hittade ett väldigt bra tv-tips för ev nattsuddare; The Life of David Gale med Kate Winslet i rollen som reporter och Kevin Spacey (vart har han tagit vägen?) som dödsdömda David Gale. Det var ett tag sen jag såg den nu, men jag minns den som väldigt bra. Inte minst en tänkvärd film i debatten om dödsstraffet. Så orkar ni inte vara uppe till 02.00 inatt och se den på tv4+ så är den värd ett besök på videobutiken.

Film 7/09

Lite mer film då. Dessutom ytterligare två väldigt bra filmer.

Jag har, lite motvilligt faktiskt, sett Changeling. Filmer av den typen (drama, 20-tal, big american hollywood-movie) brukar inte locka mig, men i mitt projekt att försöka se så många Oscarnominerade filmer som möjligt slängde jag mig in i den. Och ångrar det inte.
Christine Collins (Angelina Jolie) är en ensamstående medelklass-mamma i 20-talets LA som lever tillsammans med sin son Walter i ett hyfsat lugnt område. En dag när hon kommer hem från jobbet finns inte längre Walter där och ett intensivt sökande startar. Så efter några månader av olidlig oro hör polisen av sig och berättar att de hittat Walter och att hon kan komma och möta honom på stationen. Polisen, som efter korrumption och misslyckade brottsbekämpningar inte längre står så högt i staden passar på att göra ett stort mediauppbåd av det lyckade sammanförandet. Problemet är bara att det inte är Walter som Christine möter på stationen utan en helt annan pojke, som dock säger sig vara Walter. Polisen ber henne hålla god min och menar att han nog bara har växt och att hon är förvirrad av alla känslor.
Efter detta möte startar en märklig (men verklighetsbaserad!) serie av rent horribla konstigheter där Christine dels försöker att få människor omkring henne att förstå att pojken som kommit hem inte är Walter och samtidigt få polisen att söka efter den riktige sonen.
Att filmen är verklighetsbaserad gör den säkert bättre i mina ögon. Jag är inte säker på att jag skulle köpt historien om den inte varit sann helt enkelt. Så bisarrt är det stundvis. Christine Collins var en häpnadsväckande stark kvinna som blev utsatt för en massa konstigheter när allt hon ville var att få hem sin son. Angelina Jolie gör en stark rollprestation, ibland påminns jag dessutom om en tidigare stark roll hon gjort, i Girl, Interrupted från 1999. Kritiken mot Jolie brukar oftast bestå i att hon är vacker, rik, idkar välgörenhet och är gift med snyggingen Brad Pitt. Bortanför allt det där är hon en stor skådis med mycket på sitt register, anser jag. Att det är Clint Eastwood som gjort filmen känns ganska tydligt; den påminner en hel del om tex Mystic River (också en bra film). Betyg 8/10.

En annan nominerad film är The Reader av Stephen Daldry (Billy Elliott, Timmarna). Större delen av filmen utspelar sig efter andra världskriget i Tyskland (det tog en liten stund innan jag slutat reta mig på att alla pratade engelska med tysk brytning), men filmens handling hoppar ibland fram 40 år i tiden för att till sist helt handla om sent 80- och 90-tal. Kate Winslet spelar Hanna Schmitz, en ensamstående kvinna i 25-årsåldern som en dag hittar en sjuk 15-årig pojke vid sin port. Hon hjälper honom och ser till att han kommer hem. Pojken, Michael (tyska David Kross) kommer tillbaka efter sitt tillfrisknande för att tacka kvinnan för hjälpen och under det korta mötet hinner nyfikna känslor skapas. Det blir inledningen till en hemlig romans mellan de två. Hanna är till synes stel och lite hård i sitt sätt medan Michael är en romantiker som helt faller för den äldre kvinnan. Han läser romaner högt för henne, vilket tycks få Hanna att mjukna lite i sitt sätt. En dag är hon borta, utflyttad från lägenheten och Michael får sitt hjärta krossat.
Några år senare får vi se Michael som juriststudent. Av en slump träffar han då åter på kvinnan som han som 15-åring hade en sommarromans med. Men läget är inte direkt enkelt då deras respektive roller plötsligt är helt annorlunda.
Spontant, om vi talar Oscar, så tycker jag nog att Winslet gör en starkare roll sammantaget i Revolutionary Road, men därmed inte sagt att hon inte gör det bra i den här också. Som ung Hanna är hon briljant, något svagare som den åldrade kvinnan.
Det här är en stark film, av en helt annorlunda natur än RR, fortfarande med komplexa känslor som grund, men i en annan miljö och med en mer komplex historia. Filmen håller en stark linje rakt igenom och jag är som klistrad redan från början. Enda svaga partiet är just sista kvarten där det blir lite splittrat och Daldry försöker reda ut precis varje tråd. Det är lite synd. USA-scenen hade helt kunnat kapas för min del. Ralph Fiennes, en vanligtvis stark skådis som gör rollen som den vuxna Michael, känns kanske lite rutinmässig men över lag är det bra insatser. Framför allt berör själva historien och jag blir oerhört intresserad av Hanna Schmitz som person även om det eg är Michael som är huvudpersonen. Hennes självbiografi (om hon inte varit fiktiv) hade jag direkt kastat mig över om den funnits. Jag blev så intresserad av hennes bakgrund och tankar. Hade filmen varit helt på tyska hade jag antagligen gett den full pott. Nu blir det en svag 9/10.