I don't like it, som Andy skulle sagt*

Vaknade av märklig plingig musik idag och trodde först att det var från en granne. När jag sen klev upp en stund senare hittade jag syrran i hallen i färd med att gå ut med soporna. I tårar. Jag trodde det hänt något allvarligt mend et visade sig att hon bara sett film. Verklighetsbaserade Hachiko: A Dog's Story (2009) med Richard Gere. En film tusen vilda talibaner inte skulle få mig att se. Jag fixar inte sorgliga djurfilmer, hur fina de än må vara. Jag har definitivt blivit en sån som aktivt undviker sorgliga filmer över lag. Jag kan då gråta till annat ändå (Parenthood, tex som ni vet) utan att det nödvändigtvis behöver bli sådär avgrundsdjupt elände.

*Little Britain, how I miss you!

Big Love

Satt och pysslade med papper och annat halvtrist och passade på att spana in den allt mer hyllade serien Big Love om en polyamorös familj i Salt Lake City. Jag har närmat mig serien med oväntad skepsis, måste erkännas. Men jag vet inte riktigt varför. Den tycks vara helt okej, och påminner tom en del om den numera nedlagda (tyvärr) The Riches som jag gillade skarpt.

Men hittills är det en okej serie med bra skådespelare. Jag såg Chloë Sevigny få en Golden Globe för nån vecka sen för sin roll som en av fruarna i serien och redan då kände jag nåt underligt för denna kvinna. Hon ser läskig ut! Och det gör hon även i serien. Jag uppfattade henne inte alls så i Boys Don't Cry, så jag vet inte hur det kommer sig. Scary, i vart fall.

Än har jag inte blivit övertygad om att det är ett sätt som jag skulle välja att leva på, speciellt inte med den maktbalans som just den här religiösa lösningen innebär, men det verkar inte heller vara serieskaparnas önskan. Jag ska helt klart se vidare när tid finns.

Film 41/09: Two Lovers

Joaquin Phoenix spelar Leonard, en ung man som efter lite romantiskt trubbel och en bipolär-diagnos flyttat hem till sina föräldrar i New York igen för att hjälpa dem med sin familjeägda kemtvätt som nu ska säljas. Two Lovers handlar om Leonards kamp att finna kärleken, att vara någon och att hitta en mening.

Han träffar Sandra Cohen (Vinessa Shaw), dottern i den familj som är på väg att köpa och ta över familjens företag. Hon är stillsam, förstående och eftertraktad. Hon visar, till båda familjernas glädje, intresse för Leonard som i sin tur motvilligt uppskattar uppmärksamheten. Strax därpå flyttar Michelle (Gwyneth Paltrow) in i huset. Hon är fartfylld, lite mystisk och ser förbi den lite kufiska person som Leonard är och han blir intresserad av att leva det liv hon lever. Men lika tillgänglig som Sandra är för Leonard, lika otillgänglig är han för Michelle.

Det låter som en klassisk kärlekshistoria och på många sätt är det också det. Men samtidigt förfördes jag lite av att rollerna på flera sätt känns omvända. Det är inte en historia om en bräcklig tjej som trånar efter den farliga killen och är beredd att göra om sig för hans skull, utan tvärtom. Michelle är förvisso inte traditionellt "maskulint farlig", men ändå allt annat än den trygga person som Sandra, den familjevänliga trygga, judiska kvinnan är.
Inte heller Leonard är så stereotyp för att vara en delvis psykiskt instabil man. Fokuset ligger långt bortanför hans sjukdom; hans föräldrar är förvisso oroliga, men de begränsar honom inte i hans livsutrymme. Leonard är också mycket av en realistisk kameleont som vill och försöker passa in i vitt skilda sammanhang; intelligent och kännande, om än så mycket på insidan.

Så karaktärerna tilltalar mig. Historien likaså, även om den lämnar mig något mindre hoppfull än filmer av det här slaget brukar. Ibland känns det som att den utelämnar detaljer som man vill ha, men samtidigt innebär utelämnandet att historien här och nu får stå för sig självt. Phoenix gör en bra, lite obekväm tolkning av en grubblande man som är svårbestämd i ålder. Isabella Rossellini spelar hans kärleksfulla men oroliga mor på ett mycket bra sätt och även Shaw och Paltrow är bra som varandras motpoler. Helt klart värd att se. 7,5/10.

Film 33/09: Brustna Omfamningar

Det blev Los Abrazos Rotos (Brustna Omfamningar) till sist. Vet inte vad jag ska säga om den, det var helt klart en bra film, men så vidare värst lyrisk kände jag mig kanske inte efteråt.

I kort handlar det om en skådespelerska, Ḿagdalena (Penélope Cruz) och hennes förhållande till regissören Mateo, samt den mäktiga man, Ernesto (José Luis Gómez) som Magdalena lever med. Historien pendlar mellan nutid då Mateo försöker utveckla sitt regisserande trots att han blivit blind, samt 14 år tillbaka i tiden då Magdalena fick prova på skådespeleriet i en av Mateos filmer.

Jag gillar det spanska, älskar språket och Penélope Cruz likaså (även om hon kändes lite på rutin), men kanske är jag ingen Almodóvar-typ trots allt. Jag vet inte. Jag har stängt av Allt Om Min Mamma (visst är det den med tjurfäktningsgrejen?) och gett Dålig Uppfostran ett mellanbetyg.

Och mellanbetyg blir det nog även för Brustna Omfamningar. Jag tycker den saknar lite fart, jag väntade liksom på något som aldrig kom, oklart vad. Skådespekeriet är godkänt, den prestation som sticker ut är Blanca Portillos tolkning av Judith, som hon gör väldigt bra. Rubén Ochandianos (som ser väldigt mycket ut som Christian Slater) biroll Ray X är också väldigt bra.

Men, lite ljummen film för min smak. 7/10, trots allt.

Film 23/09: Synecdoche New York

Jo, jag har ju redan berättat att jag sett Charlie Kaufmans senaste film, Synecdoche New York. Och den var ju minst sagt annorlunda. Jag gillar annorlunda filmer, men jag har lite svårt för att vänta (det gäller allt i livet) och att sitta av en dryg timme innan filmen börjar kännas intressant på riktigt...är det en bra film?

Jag kan inte komma överens med mig själv om det riktigt. Ibland kastas jag faktiskt lite mellan vad jag själv tror att jag tycker och upplever med det som jag tänker förväntas av mig (det gäller inte heller bara film). Och Charlie Kaufman är verkligen en sådan del. På ett sätt älskar jag filmen, på ett annat sätt kan jag tycka att den är förbannat tråkig och pretentiös. Kanske har det rent med humör att göra.

Så vad handlar den om då? Ja, filmtipset skriver: "En teaterdirektör kämpar med sitt jobb, och kvinnorna i sitt liv, när han försöker skapa en fullskale-replika av en del av New York i en lagerlokal."
Och det stämmer ju på ett visst, ytligt plan. För mig handlade filmen om dödsångest, om rädsla för att leva, om ouppnåeliga drömmar och passion. Helt magiskt duktiga Philip Seymour Hoffman gör huvudrollen som teaterdirektören Caden Cotard som får ett dyrbart pris vars prissumma han lägger på ett jätteprojekt som så småningom kommer att bli mer än ett projekt utan snarare en replika av livet självt. På riktigt Kaufman-manér blir det en film om en direktör som spelas av en skådis i en pjäs, som spelas av en skådis i en pjäs...

Om jag går på den sammantagna känslan den efterlämnar mig så får den en mycket svag 8/10. Jag måste nog ta och diskutera den med min vän Gusten som jag såg hade gett den maxbetyg på filmtipset... Nån annan som sett den?

Film 19/09

Det var länge sen jag skrev om film, so here it goes again. Vad sägs om lite franskt?

Först ut en film som jag trodde ganska mycket på; L'heure d'éte (Sommarminnen), med bl.a Juliette Binoche som jag gillar mycket. Tre vuxna syskon och deras familjer träffas i familjehemmet på den franska landsbygden då deras mamma fyller 75 år. Mamman har sedan länge ett stort kultur- och konstintresse och huset är som ett museum där idel dyrbara antikviteter och tavlor samsas. När så mamman dör några månader senare får syskonen fara tillbaka för att ta hand om bouppteckningen.
Ja, det är väl ingången i filmen i stort. Syskonen är ganska olika, lever ganska olika liv och har också olika minnen och känslor inför det gamla familjehemmet. Till stor del, vilket också är den huvudsakliga nackdelen med filmen, är en stor del av speltiden som en enda lång bouppteckning. Visserligen skildrad på ett realistiskt sätt med alla känslor och komprimisser som en sådan innebär, men det blir ändå lite tråkigt. Jag hade önskat att man gått mer in i personerna, i historien bakom huset osv. Binoche är såklart lysande (och jätteblond!) men det räcker inte. Det blir lite för tråkigt. 5/10 blir betyget.

Den andra filmen jag sett är Le fils de l'epicier (En Lanthandel i Provence). Också ett familjedrama där Antoine tvingas lämna sitt kanske inte så lyckade men ganska slappa liv i storstaden för att fara hem till sina föräldrar. Hans far har drabbats av hjärtsjukdom och måste vila, varför Antoine behövs i föräldrarnas lanthandel. Antoine får ansvaret för att köra runt den mobila lanthandeln ut på landsbygden till i huvudsak äldre människor som inte kan ta sig till byn. Den väldigt egoistiska och inte så hjälpsamma Antoine vantrivs till en början, men människorna på landsbygden börjar så småningom att påverka honom.
Det här är också en intressant film, men många vackra bilder från den franska landsbygden. Nicolas Cazalé gör förvisso ett hyfsat jobb som Antoine, men rollfigurens attityd och falskhet, även efter att han anpassat sig något, stör mig alldeles för mycket. Och även här saknar jag en djupdykning i människoödena som på många sätt bara svishar förbi i handlingen. Godkänt i vart fall, 5/10.

Magsjuka och film

Jag har haft en ganska lugn natt på jobbet. Men samtidigt inser jag att det där med vad "lugn natt" innebär har ändrats lite. Kraven är betydligt lägre. Det går fortfarande magsjuka på jobbet men det värsta, det hysteriska kräkandet, har gått över. Nu är det mest febertoppar och uttorkade kroppar som är problemet. Verkligen svårt att göra något åt och dessutom ev dödligt för dessa sköra personer. Jag hoppas att inte fler insjuknar nu utan att vi sett peaken.

Såg (mellan varven) en Adam Sandler-film inatt. Inte en av hans komedier faktiskt utan en där han gör en helt annan roll. Reign Over Me (Vänner för livet, på svenska) är snarare ett drama. Utlåtande kommer, men kan säga att den var helt klart sevärd!

Film 17/09

Så lite mer film kanske? Jag kom ju som av mig lite sist. Nu har det blivit ytterligare några filmer så det finns lite att ösa ur.

Först ut en komedi; Happy-Go-Lucky handlar om superglada Poppy som har förmågan att se det mesta ur en positiv synvinkel. Sådär jättemycket, tom. Hon är kring de 30, lärare för mindre barn och spenderar mycket tid till att festa och göra crazy saker med sin lägenhetskompis Zoe och sin syster Suzy. Hon bestämmer sig för att ta körkort och börjar köra för en argsint, bitter körlärare; Scott och samtidigt inser hon att en av hennes yngre elever har problem med ilska.
Den första halvtimmen (åtminstone) ägnas mycket åt Poppys ständiga leende och brist på att se allvar i något alls. Jag förstår att många retar sig på henne och tycker att det blir för mycket, men jag kan sympatisera med Poppys försök att le sig igenom trubbel. Fler borde kanske göra det, om än i mindre doser. När sen filmen får lite andra dimensioner vet jag inte om jag känner att den riktigt tar fart ändå och när den är slut känns det som att jag egentligen inte har upplevt så mycket. En märklig film som förvisso är ganska söt men som fö inte säger mig speciellt mycket. Det blir godkänt iaf; 5/10.

Näst ut är en film som jag nog var lite tveksam till från början och som jag i huvudet avfärdade som romantiskt tjafs med Nicole Kidman (som jag inte är så stort fan av). Men så efter Oscar-upplevelsen kunde jag inte låta denna storfilm med Hugh Jackman gå mig förbi riktigt. Filmen är såklart Australia, som utspelar sig i Australien under andra världskriget. Lady Sarah Ashley (Kidman) har ledsnat på att maken spenderar så mycket tid på sin ranch i Australien och reser dit från deras bostad i England i syfte att övertyga honom om att sälja och komma hem. Innan Lady Ashley kommer fram har maken mördats vilket sätter henne i en helt ny situation. Hon träffar "kofösaren" Drover (Jackman) och makens anställda och får ganska klart för sig att det fanns en anledning till att maken stannade. En maktkamp mellan ranchen och Australiens störta ranchägare gör att hon själv måste ta djuren till Darwin. Detta samtidigt som japanernas bombplan närmar sig.
Visst låter det ganska spännande? Och det är det också, men bara lite. Problemet är bara att det är lite för många filmer i samma film. Den handlar dels om utmaningen att ta djuren till Darwin, den handlar om ursprungsbefolkningens situation och kultur och på vilket sett de "blandbarn" som föddes behandlades på. Men den handlar också om andra världskriget, om maktkampen mellan rancher, kvinnokamp, om familjer utan blodsband, kärlek osv. En väldig massa, helt enkelt. Så min första känsla för filmen var tyvärr rätt. För mig blir det för mycket och för oengagerande till slut. Jag rycks inte ens med av kärlekshistorien. Den har dock sina glimtar så det blir ett godkänt betyg; 5/10.

Sist ut ett drama med Kate Winslet, Patrick Wilson och Jennifer Connelly; Little Children. Winslet spelar en nyinflyttad småbarnsmamma i en förortsmiljö. Hon är känner inte mycket gemenskap med de andra mammorna som hon besöker leparken med varje dag. Så en dag kommer en pappa dit med sin son. De andra kvinnorna har sett honom förut men inte pratat med honom eller bjudit in honom i gemenskapen. Sarah (Winslet) går dock fram och börjar prata med honom. Det blir början till en romans mellan de två som kommer att leva ut varje dag vid utomhusbadet.
Winslet spelar här en kvinna som inte är alldeles långt ifrån den hon gjorde i Revolutionary Road förra året. Hon längtar bort och söker sig automatiskt till den första flyktdörr hon ser. Samtidigt finns en parallell historia i filmen där en dömd pedofil just släppt och återvänt till sin mors hus i området. Till en början är det svårt att se kopplingen mellan historierna men efter ett tag ser jag vad filmens skapare vill säga. Trots det är inte heller det här en historia som griper mig sådär alldeles även om det bitvis är lite spännande och också ibland ger en känsla av ärlig realism. Den inledande scenen i lekparken är väldigt konstlad och ska jag vara ärlig har väldigt svårt för Patrick Wilsons utseende som inte känns riktigt rätt, på nåt vis. Men över lag är det ändå en helt okej film för en trist kväll. 6/10.

Vår även i Umeå

Idag har vi kanske den första riktiga vårdagen i Umeå, solen är väldigt efterlängtad och parkbänkerna var välutnyttjade. Tog en lite längre promenad längs med älven när jag gjort mina ärenden på stan, och det var väldigt skönt. Ska bli ännu skönare när det blivit barmark. Nu var det mest slask, vatten och halka på gångbanorna.

Testade radion i mobilen för första gången. Handsfreelurarna är lite för stora för mina små öron och jag lyckades inte riktigt lista ut hur jag bytte station utan att behöva öppna telefonen, men annars funkade det ganska bra. Hade ipoden haft radio hade den varit optimal, men det är klart, mobilen har jag ju alltid med mig.

Nu har jag ätit sen lunch och slöat en stund framför svt play. Var lite nyfiken på Tuva Novotnys nya serie 183 dagar, en dramaserie om några dokusåpakändisar. Jag är väl inte jätteimponerad kanske. Budskapet går fram men det fängslade inte direkt. Synd.

Nu ska här göras lite nytta en stund.

Skratt och tårar är visserligen närbesläktade men...

Spännande att man placerat Margot at the Wedding och till och med P.S. I Love You på komedihyllan på Hemmakväll. Vilken överraskning de kommer att få som hyr den i tron om att få skratta en stund...

I hope it didn't set the mood for the day

Jag har spenderat morgonen med en film i sängen. Och vilken film sen. Jag gillar inte att se drama som drar fram tårar, jag rent av undviker såna filmer aktivt av någon anledning, men det är ju just såna som är Oscarsnominerade. Och det var en väldigt bra film, snudd på fullpott. Berättar mer sen.

Film 5/09

Dags för lite filmbloggande igen kanske? Det går dåligt med projektet att försöka se så många nominerade som möjligt inför Oscargalan nästa söndag men jag har en vecka kvar på mig. Det ska gå.

Jag tänker börja med filmen jag skrev om på väg hem från Stockholm tidigare i veckan. Min ambition var att ändå se klart den, men jag tvivlar nu på att det kommer hända. Det är annars väldigt sällan jag ger upp en film. Böcker kan jag vara snabb på att ge upp, men inte film.
Filmen heter My Best Friend's Girl och inleds med att Dustin (Jason Biggs, American Pie etc) redan efter ett par få veckors dejtande verkar vara redo att gifta sig med Alexis (Kate Hudson) medan hon känner att det går för fort och snarare verkar vara redo att backa ur. Desperat vänder sig Dustin till sin kusin Tank (Dane Cook) som är känd för att hjälpa killar med liknande problem genom att gå på urusla dejter med tjejerna så att de ska inse vilka prinsar de egentligen har. Men Alexis reagerar inte som väntat på Tanks dejt och Tank i sin tur verkar få tycke för Alexis. Oväntat? Nej, inte särskilt. Dessutom lyckas man med konstverket att göra det så grymt tråkigt att jag känner mig totalt ointresserad inför vem som får vem eller inte. Klichéer, stereotyper och rollprestationer som går på rutin ger ingen känsla alls. Don't bother, 2/10.

Så till en komedi, Tropic Thunder. Som lyckades med konsttricket att överraska mig en del. Jag förväntade mig en traditionell Ben Stiller-film men fick ändå något ganska annorlunda. Kanske är det inblandningen av ena brodern Cohen bland författarna eller så har Stiller utvecklats sen sist. Filmen handlar iaf om ett gäng skådisar; en actionskådis på nedgång (Ben Stiller), en från fis-komediernas värld (Jack Black), en oscarbelönad galning som ständig söker nya (fysiska) utmaningar (Robert Downey Jr), en rappare med skådisdrömmar (med rap-namnet Alpa Chino...) och en total nykomling. Tillsammans ska de spela krigshjältar som på menige Ryan-vis räddade "Four Leaf", en sann krigshjälte som spelas av Nick Nolte. Problemet är att inspelningen inte går så bra och för att få skådespelarna att känna krigsallvaret körs de ut i djungeln i tron om att de fortfarande spelar in, men i själva verket hamnar de mitt i ett real-life knarkkrig.
Galet så det förslår, och så är också filmen. Bra skådespelarinsatser, annorlunda komedibas och faktiskt rolig humor gör filmen till en väldigt annorlunda Stiller-film. Ovanligt stor frånvaro från låga skämt som annars förknippas med Stiller (och Black, som dock inte går helt fri här heller) och lite djärva drag (vad sägs om en tonårig knarkkung eller en gränstänjande hollywoodskådis som opererar sig "svart"?) gör att jag nog gillar den här filmen. Visst, den spelar över i vanlig ordning och ibland känns det lite på gränsen, men överlag är det en film som överraskar och förtjänar lite cred. En stark 7/10 får det bli åtminstone.

Sen en film med "Umeå-koppling", om man så vill. Jag har sett Ping-Pongkingen en flerfaldigt prisbelönad och omskriven film av Obbola-födde Jens Jonsson. Den handlar om Rille, en fundersam kille på högstadiet som är bra på pingis (det enda stället där han tar makten är på fritisgårdens pingisrum), som är mobbad bl.a för sin övervikt men som har bra kontakt med sin lillebror, den desto mer populära Erik. Trots att de är bröder är de väldigt olika men ställer upp för varann och tycks gemensamt ställa sig lite mot sin mamma som försöker introducera en ny man i hushållet, Väg-Gunnar. På sportlovet kommer killarnas pappa på besök och när en familjehemlighet läcker ut blir det en del trubbel och känslostormar.
Trots att skådisarna är okända och historien utspelar sig i norrländsk glesbygd är det en ganska typisk svensk film, skulle jag vilja säga. Det cirkulerar kring människan, den lilla, udda människan, kring sociala problem och familjehemligheter. Ett drama som visserligen (tack och lov) är lättsammare gestaltat än de tunga svenska regissörerna brukar göra det men ändå följer den vanliga gången. Väldigt snyggt foto, men jag blir förvirrad av alla olika dialekter och pappan känns för mig lite för oklar och konstig. Helt okej, men känns inte så nytt. 6, möjligen 7/10.

Sist ut en söt film, som kanske inte heller är så annorlunda som jag förväntat mig, men som var trivsam att se; My Blueberry Nights. Mitt intressa väcktes kanske främst för att Norah Jones, en sångerska jag gillar mycket, gör debut i huvudrollen som Elizabeth.
Elizabeth kommer en sen kväll in på Jeremys (Jude Law) café efter att hon insett att hennes pojkvän träffat nån annan. Hon lämnar hans nycklar till Jeremy ifall pojkvännen skulle komma tillbaka dit. Men han kommer inte och Elizabeth blir en allt med frekvent besökare, som finner tillit i Jeremy. Plötsligt försvinner Elizabeth från stan och tar jobb på lite olika platser i USA. Hon skriver hela tiden till Jeremy om vad som händer utan att lämna adress så att han kan skriva tillbaka.
Filmen ändras ganska mycket i och med att Elizabeth ger sig av. Plötsligt uppkommer små historier om de människor hon möter på sin resa och relationen mellan Elizabeth och Jeremy blir sekundär. Jag gillar det, det känns lite nyskapande, men gör också att jag känner mig ovanligt mycket som åskådare, på nåt sätt. Filmen är betydligt stillsammare och betydligt mindre romantiskt drama än vad jag förväntat mig. Och det känns helt okej, men stillsamheten gör att något saknas. Trots allt helt klart sevärd en stilla kväll. Norah Jones debut ger mersmak. 7/10.

Dagens film- och tv-tips

Lite film kanske? Jag har sett ett par sedan sist. Av någon anledning har jag brutit med min tidigare trend att undvika dramafilmer för att jag inte orkar bli känslosam, och det har faktiskt gått rätt bra. Det är ju lite annorlunda än att se simpla haha-filmer med billiga poänger.

Först ut var The Savages, en film om hur ett par syskon (underbara Laura Linney och Philip Seymour Hoffman) får ta hand om sin demente aggressiva far när dennes partner avlider. Det är en ganska stillsam film, med inte så mycket intrig alls. Men den är vackert gjord, fina bilder och mycket bildspråk som i vart fall jag tog till mig av. Den ger säkert många mycket att tänka på. Skådespeleriet håller upp hela filmen, de är helt enkelt väldigt bra. Hoffman har iaf jag mest sett i småsnuskiga roller tidigare, men han besitter en stor talang. 8/10.

Den andra dramafilmen var The Girl in the Park med Sigourney Weaver och Kate Bosworth. Den sistnämnda brukar inte impa på mig, men när man får spela mot Weaver; vem kan vara dålig? En liten flicka försvinner från sin mamma (Weaver) i en lekpark, och man får följa familjen när den samlas 16 år senare då sonen/brodern ska gifta sig och väntar sitt första barn. Mamman kommer tillbaka till NY för första gången på länge och sökandet efter dottern tycks fortsätta. Det är också en ganska långsam film, men samtidigt händer det en väldig massa saker samtidigt. Många relationer som sakta ska lappas ihop. Låter trist kanske, men jag gillade det osagda i filmen. Det komplexa. 7/10.

Ikväll visas Mamma, pappa, barn med bl.a Torkel Pettersson och Maria Bonnevie på svt kl 21.30. Jag såg den för ett par år sedan och tyckte nog att den var mer plågsam än rolig faktiskt. Sårande mer än dråplig. Men inte dålig. En halvtimme före börjar Phone Booth på 6:an som jag nog skulle välja istället trots allt. Den är ingen toppfilm heller, men helt okej. Med Colin Farrel och Forest Whitaker.

Men jag byter nog till kanal 9 och Top Gear vid tio oavsett...