Film 12/11: Partir

Mycket sex blir det i Catherine Corsinis Partir (dåligt översatt till 'En sydfransk affär') där Suzanne (Kristin Scott Thomas) blir passionerat förälskad i Ivan (Sergi López). Ivan är svartarbetaren som just kommit ut från fängelset och som anlitats av Suzannes make Samuel (Yvan Attal) till att göra om ett av det flådiga sydfranska husets uthus till en mottagning för Suzanne som ledsnat på hemmafrulivet och tänkt gå tillbaka till sitt jobb som sjukgymnast.

Suzanne lever upp i mötet med Ivan och berättar om sin förälskelse för maken, samt att hon vill skiljas. Men Samuel släpper inte sin hustru, som han ser som en av sina ägodelar, i första taget och vi kastas in som åskådare i en smutsig, våldsam och psykologisk historia.

När jag såg filmen slogs jag av känslan att det hela handlade om en kamp mellan vuxna egon där barnen enbart tycks spela en roll som spelpjäser. Men det är antagligen ett genomtänkt fokus på de vuxnas (ful-) spel och en syn på den gifta kvinnan som livegen. Jag har dålig koll på fransk skilsmässolagstiftning men av döma av filmen så verkar den uråldrig och det sätter Suzanne i en nästan obegriplig sits. Filmen är välspelad (inte minst av Scott Thomas) och bitvis ganska spännande och jag gillar att ingen av karaktärerna är sådär fullt ut sympatiska. Men ibland blir den lite tråkig och frustrerande. Jag blev lite less på det svettiga sexet (även om också det är välspelat), jag köpte inte Suzannes agerande alltid och ibland fann jag mig stirrande på de vackra miljöerna snarare än på filmens handling. Men en helt okej film med ett bra slut. Betyg 3/5.

Filmhösten drar igång!

Den här hösten innehåller verkligen mycket intressant film och det börjar visa sig redan nu. En turkisk och hittills för mig okänd film De Tre Aporna (Üc Maymun) tycks ha premiär till helgen och har fått bra betyg som det verkar. Låter onekligen intressant, men jag kan dessvärre inte se att den kommer att gå upp på SF-bio den närmaste tiden. Kanske Folkets Bio lyckas snappa upp den?

En annan film jag läst om men inte känt mig så dragen till är en av två franska filmer om Coco Chanel (filmerna har alltså inget med varann att göra; det råkade nog bara bli så att två filmer släpptes samma år) och hennes väg från barnhemmet till gigantisk modeikon (med naziperioden utsuddad förstås...). Både DN och SvD ger den hyfsat betyg och Audrey Tautou känns alltid intressant, så varför inte?

Film 19/09

Det var länge sen jag skrev om film, so here it goes again. Vad sägs om lite franskt?

Först ut en film som jag trodde ganska mycket på; L'heure d'éte (Sommarminnen), med bl.a Juliette Binoche som jag gillar mycket. Tre vuxna syskon och deras familjer träffas i familjehemmet på den franska landsbygden då deras mamma fyller 75 år. Mamman har sedan länge ett stort kultur- och konstintresse och huset är som ett museum där idel dyrbara antikviteter och tavlor samsas. När så mamman dör några månader senare får syskonen fara tillbaka för att ta hand om bouppteckningen.
Ja, det är väl ingången i filmen i stort. Syskonen är ganska olika, lever ganska olika liv och har också olika minnen och känslor inför det gamla familjehemmet. Till stor del, vilket också är den huvudsakliga nackdelen med filmen, är en stor del av speltiden som en enda lång bouppteckning. Visserligen skildrad på ett realistiskt sätt med alla känslor och komprimisser som en sådan innebär, men det blir ändå lite tråkigt. Jag hade önskat att man gått mer in i personerna, i historien bakom huset osv. Binoche är såklart lysande (och jätteblond!) men det räcker inte. Det blir lite för tråkigt. 5/10 blir betyget.

Den andra filmen jag sett är Le fils de l'epicier (En Lanthandel i Provence). Också ett familjedrama där Antoine tvingas lämna sitt kanske inte så lyckade men ganska slappa liv i storstaden för att fara hem till sina föräldrar. Hans far har drabbats av hjärtsjukdom och måste vila, varför Antoine behövs i föräldrarnas lanthandel. Antoine får ansvaret för att köra runt den mobila lanthandeln ut på landsbygden till i huvudsak äldre människor som inte kan ta sig till byn. Den väldigt egoistiska och inte så hjälpsamma Antoine vantrivs till en början, men människorna på landsbygden börjar så småningom att påverka honom.
Det här är också en intressant film, men många vackra bilder från den franska landsbygden. Nicolas Cazalé gör förvisso ett hyfsat jobb som Antoine, men rollfigurens attityd och falskhet, även efter att han anpassat sig något, stör mig alldeles för mycket. Och även här saknar jag en djupdykning i människoödena som på många sätt bara svishar förbi i handlingen. Godkänt i vart fall, 5/10.