onsdag, maj 31, 2017

Det går framåt-nedåt, del 13

Morgonens vägning gick ju snudd på oförskämt bra med tanke på hur lite jag motionerat ändå senaste veckan. Att vara sjuk och inte så sugen på ätbara saker kanske också ger resultat. Men jag vill ju simma igen och kunna ta ut mig lite mera på promenaderna, inte bara gå.



Men, totalt minus 13,5 kg är resultatet just nu och det måste jag ju få vara lite stolt över. Jag har passerat mitt andra tiotal sedan starten för ganska exakt 4 månader sedan.

Eftersom jag hostar som en lungsjuk och kanske inte är så pigg som jag försöker låtsas på jobbet så blev det ju ingen simning idag heller. Fredag siktar jag på nu. Istället for jag iväg till Lil'sis på lunchen, åt sallad med henne och så gav vi oss ut på en långpromenad med finhunden Bowser vid Nydalasjön istället. Ganska bra tempo hade vi (fast det tyckte nog inte Bowser) och jag var ganska slut då jag kom tillbaka till jobbet efter min långlunch. Ett ganska bra alternativ dagar då man inte ids simma eller göra nåt annat. Och bra omväxling, väldigt trevlig väg att gå på.

Jag har medvind nu, det är ett som är klart. Det känns nästan oförtjänt. Jag skulle gärna offra lite av den till Lil'sis som skulle behöva lite skjuts i sitt eget projekt just nu. Men det kommer nog. Trägen vinner.

måndag, maj 29, 2017

Det går framåt-nedåt, del 12

Jag hade ju förresten knäppat till mig då jag beställde klänningarna som jag skrev att jag skulle hämta ut i förra veckan. XL var det jag beställt, inte mindre som jag trodde/mindes. På tok för stort då. Något som mitt huvud inte riktigt fattat än, tror jag. Det stämmer nog det där jag läste; det svåra är inte att sluta vara tjockis rent fysiskt utan att sluta vara tjockis psykiskt.

Över lag börjar det bli ont om kläder som sitter bra nu. Jeansen med hög midja som köptes då magen putade betydligt mer går nu så högt upp att det är komiskt, klänningar och tunikor känns som säckar och shaping-trosorna jag tidigare med lite teknik ålade på mig (superbra under klänningar) sitter mer likt "mormorstrosor", insåg jag i helgen. Tjusigt. Och poänglöst.

Men ändå tycks det inte synas så mycket. Vi besökte en pizzeria i helgen som vi inte varit på sedan kanske årsskiftet och ägaren hälsade på oss då vi kom in "Det var länge sedan ni var här! Oj, vad smala ni har blivit!" Sen la han till "Särskilt du", och nickade mot M. (Han kopplade sen också ihop vår frånvaro med vårt utseende, vilket blev lite komiskt...)
På morsdag var vi hos svärföräldrarna och också de kommenterade att M tappat i vikt. Inte en gest åt mitt håll dock.

Ingen tycks se det och egentligen ska det väl inte spela nån roll, men ibland skulle jag behöva den där fåniga bekräftelsen, hur ytligt det än är. Sen har M tappat i vikt och det syns verkligen även om det viktmässigt är mindre än hälften av vad jag tappat. Men han hade ju inte så mycket att ta av från början. Och jag unnar honom den bekräftelsen. Han kunde ju dock pekat åt mitt håll ibland också...(skojar bara). Jag önskar dock att jag tagit en "före-bild" så att jag åtminstone för egen del hade kunnat ha något att jämföra med, men tanken att förekomma på bild har inte varit (och är inte) något jag varit bekväm med.

Men än mer anledning att fortsätta på då; jakten på lite bekräftelse (uppepå allt det andra positiva på listan). En tjyvkik i morse skvallrade om att jag nog kan passera appens nästa delmål på vägdagen på onsdag. Det vore förstås en än bättre skjuts i fortsatt nedåtgående riktning.

Skräpförkylning

Har känt mig halvvissen ända sedan mitten av förra veckan. Tänkte att det kanske var allergi då jag kände av astman mer frekvent än på hela vintern. Ordnade så äntligen ny medicin som jag betalade dyrt för. Sen fortsatte den där vissenheten komma och gå ändå. Så också i morse, men jag tänkte det skulle ge med sig under förmiddagen som tidigare dagar.

Inte då. Innan lunchtid var över hade jag knappt något röst, hostade sådär läskigt rivit som ger blodsmak och kände mig ganska slut i kroppen. Skräp. Inte har jag tid med det.

Som tur är har jag få möten inplanerade den här veckan, men en massa administration att jobba ikapp. Så det får kanske bli lite jobb hemifrån. Vi får se. Just nu vill jag mest av allt bara sova.

tisdag, maj 23, 2017

Rapport från kollektivet, del 2

En dag som denna bjuder jag på en rapport från tillväxtlådan istället för att skriva det som redan skrivits så många gånger om eländigt förskräckliga dåd som det i Manchester.

Mamma Alice blir lite trött på allt klättrande ibland...

När jag vägt de små yrbollarna idag (samtliga går upp 20-30g varje period av två dagar) så såg jag när jag lagt tillbaka den sista i lådan att de faktiskt börjat kika lite. De ser inte riktigt helt "seende" ut men de försöker definitivt. Dessutom börjar de bli ganska så på väg att stabilisera sig på tassarna, åtminstone en av dem (den ständigt lite mer vilda) så jag gissar att de kommer att ta sig över kanten på lådan innan den kommande helgen är över.

Hon är hemskt duktig Alice som inte bara har god hand om tre illbattingar utan även gör sitt bästa för att åter blidka de lite surlagda mostrarna. Hon var ju på god väg innan hon födde och därefter inträffade en viss backlash. Men nu är hon på gång igen. Idag råkade Smilla nästan springa på henne när jag släppte in henne utifrån. Men istället för "big clash" så nosade de varann i ansiktet och sen sprang Smilla förbi och upp. Så jag hoppas på framsteg på den fronten också till helgen. Och att det inte ska bli något otäckt bråkande när småpiparna börjar spatsera runt...

måndag, maj 22, 2017

Det går framåt-nedåt, del 11

Idag känner jag mig lite taggad igen. Har ätit bra, simmat i bra takt med världens bästa Lil'sis och promenerat mig svettig på bandet nu ikväll för att ticka över de 10.000 stegen. Som det ska vara, med andra ord, men inte riktigt har varit. Det är väl så, att det går upp och ner, och i sanning så finns inga enkla lösningar, det är lite jobb som ligger bakom resultat. Det kan vara det mesta påståendet som sagts i Biggest Loser som känts riktigt vettigt.

Jo, jag ser det, men inte med full ingivelse. Det är första säsongen jag ser, i vart fall av den svenska. Den amerikanska har jag sett delar av och den är förstås extra allt av det mesta. Men också den svenska finns det en del av ha synpunkter på. Jag ska inte gå in på det en massa men häromveckan då det var "frestelse-tävling", då var jag ganska irriterad. I början av säsongen tyckte jag också mig se en ganska stor skopa av den i min mening falska bild av "tjockisar" som lite korkade. Sådana personer finns förstås också, men antagligen inte mer än genomsnittet. Antingen har jag blivit immun (alt fördummad) eller så har det blivit mindre av den varan ju längre programmet gått. Fastnat har jag iallafall, och kommer att följa säsongen ut. 

Och just det, jag kom ju i de beställda arbetsbyxorna, två storlekar mindre än de förra. Återstår om det även gäller för tre klänningar som jag väntar hem, också beställda i samma storlek. Vi får väl se. Om inte så kanske de får bli ett litet kommande mål att uppnå.

söndag, maj 21, 2017

Söndag

På jobbet är jag listberoende för att hålla ordning och minnet uppdaterat. Så snart jag tappar bort mina listor eller glömmer (...) att ha koll på dem (alt är för stressad, klart dålig sak) så tappar jag fokus och nästan lite fotfästet faktiskt. Det är då jag blir stressad på riktigt.
Hemma brukar jag inte vara i behov av samma ordning, och jag har inte heller samma ordning hemma, något jag tycker är lite skönt, men som också gör att jag tycker att mitt ostrukturerade hem inte är uppvisningsbart för vänner, bekanta, kollegor etc då jag har en klar bild av att samtliga deras hem är som tagna ur inredningstidningar...

Helger då jag är själv kan jag dock göra små listor, lite av farten, mest för att jag av någon anledning anser att jag måste "prestera" dessa helger. Alltså, jag vill såklart få saker gjorda, jag hinner/orkar oftast inte så mycket i veckorna, men jag har också nån slags egen press på mig att vara en duktig vuxen och göra saker som "alla andra" (läs; de med barn och "riktiga" liv/familjer etc alltid gör).


Inte i närheten av mina jobblistor med färgkoder osv, men ändock en lista. Med många punkter, väl uppdelade, för att jag ska få extra känsla av prestation då jag kan pricka av flera punkter i samma veva. Lite fånigt, men det funkar på mig faktiskt. Det som inte funkar är att se det som att jag faktiskt har prickat av rätt mycket (och gjort saker utanför listan) utan jag fokuserar på det jag inte gjort. Men jag borde faktiskt ha rensat lite rabatter och tagit tag i min röriga garderob... Och dammat lite mer än nästan inget alls...

Om jag ska klappa mig själv på axeln istället så gjorde jag god mat till mitt allena jag i helgen. Så bra att jag gjorde mer igen ikväll och la i lådor till veckans luncher. Supernöjd blev jag med min ihopsvängda röra av stekt halloumi (kryddad med sambal), svamp, paprika, lök, avokado och mango. Jag serverade det på en tjock bädd av sallad och åt det med tzatziki. Gott!

En sån där beryktad "matbild"...
Nu väntar en kortvecka igen, vilket både stressar lite och känns riktigt skönt. Inte minst om nu M kommer sig hem redan på onsdag kväll. Vi får väl se. Det lät som att jag skulle kunna ta fredagen ledig i vart fall, så jag hoppas på det. På en fyradagarshelg borde jag väl hinna få ordning på både dammråttor, rabatter och garderob?

lördag, maj 20, 2017

Solig lördag!

Helgen ser ut att bli en hemmahelg för mig själv. M har beredskap och blir kvar i Sundsvall och jag har lite svårare att komma ifrån och kunna åka ner, vilket annars såklart hade varit trevligt. Det börjar bli ett tag sedan nu. Men det får väl bli senare i vår.

Solen skiner utanför fönstret och det ser riktigt skönt ut. Jag har en plan att pyssla lite i trädgården. Fågelbordet måste bort, jag ska röja bort lite grenar och annat som blåst ner och så har jag en förhoppning om att hinna/orka rensa lite rabatter. Jag har inte riktigt bestämt än om jag ska låta dem vara eller gräva ur och grusa dem, men just nu lutar det åt att styra upp dem lite istället. Gräva bort en del och kanske köpa lite större växter, typ blommande minibuskar, som tar upp lite mer plats och kanske kombinera med något som liknar marktäckare.

Jag skulle vilja återuppväcka min örtplantering i stenpartiet som jag låtit växa mer eller mindre igen de senaste 2 åren och som inte ser särskilt vackert ut. Det är stenigt så svårt att gräva ur och starta om, men det vore trevligt om det gick.

Men jag ska starta min sega dag (som hittills faktiskt nästan helt spenderats i sängen framför tv:n) med lite lunch och sen bege mig till Sävar för att handla lite mat och hämta ut ett paket. Jag har beställt nya arbetsbyxor eftersom mina gamla i storlek 46 trillar av numera. Jag har varit våghalsig och beställt kanske en storlek mindre än vad jag vågar tro på, men jag hoppas att de ska passa.

Ikväll ska jag försöka göra lite mys för mig själv och mitt stora kattkollektiv. Jag har haft några sena kvällar i veckan så jag känner att jag inte varit hemma så mycket, så det känns bra att kunna mysa till det och förhoppningsvis uppskattas det av damerna och bebisarna också. De ska få fisk som vanligt på helgen och jag ska göra nån god mat till mig själv och kanske se nån film. Inte illa det!

Rapport från kollektivet

Och den yngre delen av kattkollektivet växer så det knakar. Igår blev de en vecka gamla. Jag väntar ivrigt på att de ska börja öppna ögonen och kanske kravla runt lite mer än vad de gör idag, bli lite mer än sovande/ätande små minibjörnar. Men det lär väl komma snart, kanske redan under den här veckan, om jag förstått det rätt.

Inte siamesiska, men ibland kan man tro det :)
Riktiga livsnjutare!
Jag missade att väga dem när de var nyfödda så jag vet inte vad de började på, men då jag insåg att jag annars inte skulle ha koll på om de faktiskt fick i sig bra med mat så plockade jag upp köksvågen en kväll och började notera. Inte helt enkelt då två av dem är ganska svåra att se skillnad för, men tur då att en utav dem har en ganska tydlig mage... 


Vikten är i gram förstås så det är ju inte så mycket vikt att prata om, men nog syns det att de växer i vart fall. Namnen är väldigt temporära (man får ju inte kalla en kattunge tjockis som namn heller, oavsett hur mycket kärlek man gör det med) och jag är inte ens säker på om jag gissat könen rätt. Det lär väl framgå med tiden. Jag läste att deras vikt ska dubbleras första veckan och även om jag inte har startvikten så ser det ju ut som att de skulle ha lyckats med det faktiskt. De små matvraken. Inte undra på att Alice är så trött.

Fina mamma Alice
Och de två mostrarna känns lite mindre upprörda nu. Smilla har väl i och för sig aldrig varit så väldigt uppjagad över den nya familjekonstellationen, hon ser lite smått oroligt mest på Alice och verkar lite nyfiken på ungarna när hon kikar då jag sitter i inhägnaden och kelar med dem. 

Mina sängkompisar, the oldies :)
Rosa däremot fräser fortfarande då och då och liksom "skäller" (lite som mot fåglarna) mot Alice då hon ser henne. Jag hoppas innerligt att det ska ge med sig, att de ska kunna vara det gemensamma kollektiv som jag enväldigt utan samtycke skapat här hemma. Hon har ju rätt till sin lugna pensionärstid hon med förstås. Jag vill inte att hon ska känna sig trängd eller ledsen. Så vi får hoppas att det löser sig.

AW

Arbetsveckan avslutades med planeringsdag följt av en väldigt trevlig after work igår. Planeringsdagen var luftigt planerad vilket gav stort utrymme till vettiga och givande diskussioner och välbehövligt umgänge med kollegor som man annars mest hinner prata med i korta drag i vanliga fall. Och bortsett att den utlovade vegetariska delen på AW-buffén vi bokat visade sig bestå av potatissallad och pommes (!) med typ sallad och sås (jag och min vegetarian-kollega beställde annat till sist) så hade vi väldigt trevligt och skrattade typ intensivt de timmar vi var där. En fd kollega dök också upp vilket var ett riktigt roligt återseende, är fortfarande missnöjd med att hon ska vidare till annat arbete efter sin föräldraledighet.

Jag tog inga bilder dessvärre på det glada gänget, men ni får väl ta mitt ord för det. Jag höll mig förstås till alkoholfritt då jag behövde köra hem men kände mig på riktigt nästan som att jag inte var det då tröttheten på riktigt gjorde sitt under kvällen. Men det blev till sist ganska tidigt för min del, jag var hemma hos mitt kattkollektiv vid 21-tiden ungefär.

onsdag, maj 17, 2017

Vad kommer efter Trump?

Vi ska väl inte ta ut saker i förskott men det börjar onekligen verka som att min tidigare gissning att president Trump inte kommer att bli vid sin post året ut kan bli sanning. Vi får väl se. Han känns ju hal som en ål och just sådana människor brukar hålla sig flytande längre än både förväntat och önskat. Lämnar han posten så kan jag redan nu se hur hans resonemang kring det kommer att se ut. Tänk lokal missnöjd ledamot som beskyller andra för sitt misslyckande eller som inte kan se sin egen del i ett hänsynslöst agerande. Andra kommer att få skulden. "Etablissemanget", brukar ju vara populärt att skylla på, lite oklart vart man egentligen pekar.

Om han nu lämnar eller tvingas lämna. Några olagligheter har han ju inte begått än, vad vi vet, även om det hade varit olagligt om han inte varit president. Vi får väl se.

Men jag måste säga att det som diskuteras är vem som USA istället kommer att få som president (såvida han inte dras med i fallet, men det finns ju inget som tyder på det). Trump är läskig för att han är oförutsebar, han agerar till synes på känsla och det är inget tryggt ledarskap. Mike Pence, Trumps vice president, är så mycket som Trump inte är. Man ska vara försiktig med att kalla Trump för dumskalle även om han ibland verkar så, men Pence är definitivt inte det. Han är ruggigt konservativ och med honom vid makten tror jag inte att saker nödvändigtvis skulle bli så mycket bättre. 

Men som sagt; vi får väl se vart det här senaste bär av. Kanske ingenstans.


tisdag, maj 16, 2017

Det går framåt-nedåt, del 10

Ikväll gick jag på bandet igen. Det var mer än en vecka sedan sist. Jag har inte velat störa då bandet står bara ett par meter från där Alice och kattbebisarna befinner sig. Men idag fick jag känslan av att det började bli en ursäkt och jag ville motbevisa det så jag drog fram det och provade för att se hur Alice reagerade. Och hon reagerade bara lite först med att se vad som hände, men efter en stund så var det lugnt och tyst i lådan igen. Så jag tror det gick bra.

Förra veckan hade jag tappat mer än på länge, utan att jag hade rört mig särskilt mycket. Men frågan är om bristen på rörelse inte kommit surt i efterhand. Efter helgen, som förvisso innehöll både chips till ESC och en pizza med bästmannen, så hade jag gått upp mer än ett kilo, insåg jag igår. Den känslan var inte alls kul och jag är lite småspänd inför vägdagen imorgon. Jag hoppas ju att jag ska ha tappat igen med hjälp av bra mat och både simning och promenad igen.

Men jag måste skärpa till mig igen bara. Se till att få upp stegantalet igen och inte falla för "det är bara en glass"-frestelsen alltför ofta. Det börjar ju bli den tiden nu och det har jag svårare att motstå än annat faktiskt. Och nu när det kanske kan dämpa sig åtminstone lite på jobbet så ska jag försöka få till en lunchpromenad lite nu och då.

Jag tänker inte ge upp nu, det är då ett som är säkert! De kilon som redan trillat av saknar jag inte på något vis.

"You are my Everest!"

Sjukt stressig start på den här veckan. Idag var deadline för att få in allt i nya löne- och personalsystemet. Scheman låg åt fanders, det saknades anställningar, det kryllade av buggar och framför allt var det svårt då jag inte kunde något egentligen. Men jag får säga att när jag med tio minuters marginal (som sen visade sig kanske vara större ändå, inget stängdes när det sas att det skulle stängas ner) tryckte igenom det sista så kände jag mig lite stolt. Jag hade bestigit ett digitalt berg, lite så kändes det faktiskt. Jag tog mig igenom känslan av att inget kunna, paniken över att inte ha svaren och den där bråkiga rösten som enträget försökte intala mig att jag lika gärna kunde ge upp.
Jag fixade det!

Jag ska inte påstå att jag kan systemet, men jag kan åtminstone göra en del saker. Vissa är jag inte helt säker på att jag gjort rätt, men det lär väl visa sig. På tisdag får vi utbildning, då lär det kanske bli tydligare.

Imorgon ska jag ta tag i den lista med saker som bara fått bli just en lista efter all stress med det här. sista finishen på sommarscheman, tex. Det ska också bli sjukt skönt att få avsluta.

söndag, maj 14, 2017

Eurovision 2017

Vi var lite osäkra på om vi skulle fara iväg som tänkt till Simon och Philip för vårt årliga Eurovision-häng, men till sist kändes det okej att göra det. Lil'sis och Joel skulle egentligen också blivit med men har en hund med urinvägsinfektion och stor risk för inomhuskissande så de stannade hemma med honom. Så vi blev lite färre än vanligt. Men vi hade trevligt ändå.

Bortsett att jag hade lite svårt för programledarna, som kändes lite småfjantiga, så tycker jag att de3t var en bra show. Rösträkningen var ju lite dryg som vanligt, men det hör som till. Det var lite spridda skurar i gänget med vilka man hade som favoriter. Precis som vanligt så la vi poäng på alla bidrag under tiden vi såg dem (men lite fusk då S&P redan sett alla och visste vilka de ville spara sin 12:a till, men får enligt våra regler nämligen bara en sån) och toppen blev ganska så överensstämmande med resultatet trots allt. Det var dock bara jag som gillade Portugals vinnarbidrag och ju mer jag lyssnar på det nu efteråt desto mer tagen blir jag av det. Jag verkligen älskar det! För mig känns det som vacker filmmusik (typ La La Land), som en varm filt av mys att lyssna till. Jag relaterar mycket på den här låten tex, som ger lite samma känsla (i klippet från Downton Abbey). Okej, det kanske inte är en schlager- eller ens en ESC-låt som de brukar låta men visst är den fin?


Okej, kanske är det hela framträdandet med Salvador Sobral som känns lite skör som skapar känslan. Men jag gillar den. Och det gjorde såväl jury som telefonrösterna så det måste väl ha varit en ganska bra vinnare då?

Min andra favorit, en låt som också växer med lyssningar, men som jag hade lite svårt för själva framträdandet av, var Belgiens.


Musiken är fantastisk och jag längtar efter att få köra bil till den (jag har "billåtar" som en grej) men jag hade lite svårt för Blanches "döda" framträdande. Hon gjorde inte mycket av möjligheten utan stod som en kall fisk på scenen. Nervositet möjligen men jag vet inte. Det var synd i vart fall, tycker jag, oavsett om det var något som bara skedde eller om hon blev rådd till det. Hursom så fick jag precis som med Portugals bidrag lite filmfeeling och tänkte på musiken till Drive, vilket för övrigt är ruggigt bra filmmusik, så det är ett gott betyg.

Jag som inte riktigt gillar Sveriges bidrag måste annars säga att det förtjänade att komma på topp 5. Det var ett proffsigt framträdande och bland rätt många kassa låtar så stod det ut en del.

En bra kväll var det med trevligt umgänge, lite för mycket chips och precis lagomt icke-uppstyrt för min del.

Vad hade du för favorit, om någon?

lördag, maj 13, 2017

2 blev 3 blev 6!

Ibland händer saker lite snabbare än man tänker sig. I går när jag skulle fara till jobbet var Alice pipig och lite som mån om att jag skulle se henne. När jag följde efter henne gick hon och la sig i lådan hon valt ut. Jag tänkte att det kanske var dags för ungar under helgen eller möjligen redan under fredagskvällen. När jag ändå tog på mig skorna för att åka till jobbet satt hon i trappen och tittade som lite smått oroligt på mig. "Jag kommer hem tidigt idag", sa jag innan jag gick. 

Jag hade ju läst att det skulle ta tid. Flera timmar mellan varje unge ibland tex och det verkade ju inte som att hon var i värkar på något vis. Inte som jag läst om. Så jag slutade vid lunch, åt med M, Lil'sis och Joel och for sen hem, bara för att hitta lilla fina Alice i sin låda med tre diande fina små kattungar hos sig. Sicket dåligt samvete jag fick! Jag skulle ju stannat och struntat i mötet jag hade hade på jobbet. Eller åtminstone skyndat hem när jag kunde gå. Sicken korkad personal...

Max några timmar gamla!
Duktiga lilla Alice som fått två kullar tidigare hade förstås rutin på det där, men jag hade ändå velat vara där, få en henne att känna att hon kunde lita på mig som stöd. Totalt misslyckat från min sida. Men, allt gick ju bra och tre små alldeles välskapta små katter fick hon, men små nakna tassar, öron små som musöron och alldeles fantastiskt len päls. Mörka är de allihop, men svart som betonande färg. En är även brun och gråaktig (gissar att det är en hona), en annan brun och svart (hane?) och den tredje grå och svart (också hane?). De bråkar redan med varandra och gör inte mycket annat än äter och sover.


Har ni sett något så fint? De små superrosa nosarna. Sötast i världen!


Alice går nu iväg ibland en sväng när de sover. Hon äter och lämnar det "inhägnade området" vi skapat med kompostgaller för att låta familjen vara i fred lite, för att vara med oss eller spana in vad "mostrarna" har för godsaker i sina skålar. Hon äter fortfarande en väldig massa och jag har köpt hem kattungemat som jag läste ska vara bra för diande honor. Hon äter torrfodret men inte blötfodret så det får jag väl spara till småfjantarna när de kan äta det. Istället vill hon ha vanligt blötfoder och kokt torsk (vilket alla fick idag för att fira nykomlingarna, alternativt för att det är lördag....).

video

Stolt som en tupp är jag över vår fina Alice som lyckades så bra själv. Hon är väldigt duktig och ser efter dem på ett säkert sätt. De två mostrarna har förstås varit framme och undrat vad som stått på. Smilla tog det bra och fick komma fram och nosa lite. Rosa fräste dock när hon kom bara inom några meter, därav kompostgallret som stänger av vardagsrummet. Jag for och fixade det direkt igår kväll så att vi skulle kunna sova lugnt och inte oroa oss för att någon skulle göra något dumt (vilket jag inte fått nån google-bekräftelse på att det faktiskt ens kan hända, men man vet ju aldrig).

video

Så plötsligt från att ha haft två stillsamma kattpensionärer är vi nu crazy cat people på riktigt med inte mindre än sex stycken katter. Hur gick det till? 
Viss varning utfärdas härmed för många kommande bilder och videor på söta små kattbebistrynen...

torsdag, maj 11, 2017

Vädergnäll

För att inte tala om vädret. Jag är inte nöjd med vad maj har presterat såhär långt. Det är som en riktig rollercoaster där vädret inom samma timme kan pendla från strålande sol till hagel till snöoväder och tillbaka till sol. Nån av vädergudarna (hur många är de egentligen?) är på ett lynnigare humör än jag.


Vad tycker ni om utsikten från mitt kontor tidigare idag? Fint majväder, inte sant? Den beigebruna lådan som ser ut som nån form av förbränningsbyggnad är kyrkan jag ser från mitt fönster varje dag och vars klockor låter så pass högt när de är igång att jag knappt kan höra mina egna tankar. Det kan vara den mest udda kyrka jag sett.

En vecka av motgångar

Jag har helt klart haft bättre veckor än den här. Sämre med, för den delen. Allt har inte varit negativt men det har varit mycket strul på jobbet och min sinnesstämning har kanske inte varit på topp. Men, jag har ökat på motionen igen och det blir långsamt stillsammare i kattkollektivet. av någon märklig anledning kan vi alla trängas i sängen förutsatt att Alice är den som hoppar upp sist. Är hon först kommer de andra inte, men ligger de redan så är det som att de inte ids utan då får hon vara.

Men jobbet är väl den stora utmaningen just nu. Det och lite annat som finns i mitt huvud. Det känns lite stressigt, med kattungar på väg uppepå allt. 
Vi har bytt personalsystem på jobbet och inget är riktigt tydligt. Jag kan väl tycka att vi borde fått utbildning i ett sånt viktigt system (som vi arbetar i varje dag i vår verksamhet) men det har vi inte. Tydligen ska vi lista ut saker själva. Och det brukar jag väl vara rätt bra på, men ett löne- och personalsystem är så pass omfattande, och det här har dessutom få likheter med det förra, så jag går helt bet. Och är det något jag inte är bra på så är det att tackla att jag inte kan. Jag ser alltid till att kunna och att veta, annars tar jag reda på det. Jag vill vara duktig och kapabel. Men nu funkar det inte så den här gången; jag får inte ihop det och jag blir alldeles blockerad i hjärnan. Den bara skriker "jag kan inte!" och så fixar jag det inte.

Men det är ju bara att ladda om. Jag behövde en dag då det var okej att det inte gick. Då jag fick vara irriterad och uppgiven och lite bitter. Idag gick jag till jobbet med en agenda att ta tag i det en bit i taget och försöka greppa det som gick. Så scheman och anställningar må saknas ännu på sina håll (eller har förts över fel från gamla systemet), men jag har åtminstone fått till att lägga in vikariernas timtider och en del sjukfrånvaro. Jag har dock en hel del kvar. Och så lite tid. Det är ju inte som att andra uppgifter riktigt går att sätta på paus. Jag får se om jag spenderar min andra hemmahelg med att jobba ifatt annat, det vore kanske skönt. Och det skulle hålla huvudet borta ifrån annat också kanske, och putta mig tillbaka till läget där jag känner mig kapabel och effektiv igen.

måndag, maj 08, 2017

Treat myself!

Jag har funderat på det länge men tycks att det kostar lite för mycket. Men så när jag behövde komma på nån belöning för när jag passerat 10 kilo viktminskning så kom jag att tänka på det. Det är väl typiskt bra tillfälle att faktiskt ge sig själv något som egentligen känns lite dyrt och "onödigt"?


Nya naglar! Jag slutade (igen, jag börjar så snart det blir mycket stress) bita på naglarna för ett par månader sedan men de blev aldrig fina utan gick bara sönder hela tiden. Men nu har en jätteduktig tjej gjort nya åt mig, i gelé. Jag fegade ur totalt vad gäller färg så de blev väldigt naturella. "Varför är du rädd för att sticka ut?", frågade hon mig, och jag hade egentligen inget bra svar. Men jag fegade ändå. Jag lät mig övertalas till två naglar med lite guldigt glitter, det var allt. Men det blir bra nybörjarnaglar.

Och jag tycker faktiskt att de blev jättefina. Jag känner mig plötsligt finare med dem dessutom. Som att händerna blev snyggare i sin helhet, trots klösmärken och min nyuppkomna känsla av att mina händer ser gamla och "rynkiga" ut (vätskebrist, säger min kollega, kanske har hon rätt).

Nu gäller det bara att lära sig hantera dem också... Inte helt enkelt kan jag lova.

söndag, maj 07, 2017

Hemmahelg

De här helgerna då M stannar kvar i Sundsvall är alltid så väldigt olika de andra. De blir lugnare, mindre välplanerade oftast men det är snudd på för mycket Sara-tid. Och lite för tråkigt nästan, även om det också är nyttigt. Den här helgen hade jag egentligen tänkt åka till stan på lördagen och besöka Vegomässan men det kändes som att jag behövde vara hemma hos mina små svansar med tanke på allt som är på gång i gänget. Och jag har kommit hem sent många kvällar de senaste veckorna så de har varit själva nog ändå. Sen att åtminstone de två äldsta sover bort största delen av dagarna är väl en sak, men jag finns då här i vart fall.

Idag blev jag dock lite småless på mig själv och bjöd ut Lil'sis och hennes Joel på middag. Jag hade inte så mycket hemma men snodde ihop nån form av indisk gryta med blomkål, kikärtor, morötter osv, som jag serverade tillsammans med ris och philadelphia med franska örter. Det blev helt okej. Och det var trevligt med lite besök en stund.

Över lag har jag ätit bra i helgen, det är som alltid lättast när man är själv (även om jag gärna byter det mot att M är hemma) och dessutom hemma hela helgen och inte behöver tänka kring mat ute. Däremot har jag inte rört mig så mycket som jag borde ha gjort. Det gäller nästan hela veckan. Jag borde kanske ha dragit fram gåbandet under helgen men det har bara inte blivit. Varje gång jag tänkt på det, som alldeles nyss, har det känts för sent på kvällen. Dålig ursäkt helt klart. Till veckan måste jag ta tag i det igen.

Den här veckan får vi ett nytt lön- och personalsystem vilket kommer innebära en hel del merarbete än annars, då allt ska stämma och hinna läggas in från det gamla, som varit stängt i en månads tid. Mycket har hänt under den tiden som ska in före lönekörning och det lär bli lite rörigt, inte minst då vi inte fått utbildning i det nya än. Men kanske kan jag jobba lite hemma i lugn och ro under veckan då jag inte har möten. Det beror på hur det ser ut och hur allt funkar. Vi får väl se om det dyker upp några kattungar mitt i allt...

Sara 38 år; "Vad ska jag bli när jag blir stor?"

Det har varit mycket katt- och vikt-bloggandet det sista, jag inser det. Men det har väl också tagit upp rätt mycket av min tillvaro ett tag. Jag känner av tröttheten och minnesproblematiken jag hade i november, december igen; det yttrar sig ungefär som då, minus en del migrän (tack och lov). Jag försöker hitta strukturen som kan utplåna stressen men det är inte helt enkelt.

En bit i det skapar en hel del funderingar av mer omfattande karaktär. Det där klassiska; vad kan jag jag, vad vill jag, vad borde jag, vilka är egentligen hindren osv. Som så ofta förr känns det som att jag skulle behöva en livscoach som hjälpte mig att bena ut vägen lite. Det är alls inte enkelt. Min chef lyfte mentorsprogram som en möjlig väg då vi pratade om det lite kort i höstas och det kanske inte är så dumt.

Från ett av de mer inspirerande föredragen jag varit på
det senaste. Jag har just hunnit börja läsa men det känns
som att det kan finnas en del att ta till mig av, åtminstone delvis.
Under tiden försöker jag suga åt mig av det som finns tillgängligt i form av föredrag, skriven text och inspirerande personer. Jag vet inte om det tar mig framåt så mycket men det ger åtminstone bränsle till funderingarna. Och det finns rätt mycket inspiration i området att hitta, det svåra är att hitta det som sätter fingret på vad jag behöver.

En kanske lite mer oväntad person som jag hittar inspiration ifrån lite nu och då sedan ett tag tillbaka är Isabella Löwengrip. Jag läser hennes blogg med lite varierad behållning; scrollar det mesta av de sponsrade inläggen men hittar en del guldkorn att fundera över, framför allt då hon resonerar och delar med sig av sitt yrkesliv, sin kompetens i företagsvärlden och sitt orädda sätt att driva sig framåt. Vi lever i helt skilda världar och arbetar i skilda världar, men det är ändå något i det som gör mig ganska nyfiken. Och önskar att jag satt i de här funderingarna och var minst 10 år yngre... Att människan bara är 26 år går mig förbi ofta, det är rysligt imponerande bara det. (Går ni till hennes blogg så vill jag dock rekommendera att inte börja läsa kommentarerna på hennes inlägg, de gör mig mest bara arg och irriterad på mänskligheten.)

Jag skulle vilja skriva mer om mina egna funderingar, insikter och lärdomar från mitt eget arbete som chef i offentlig sektor, men det är svårt då jag inte på något vis är särskilt anonym här och då mitt arbete har mycket av den karaktären som skulle kräva det. Inte så att det är sekretessuppgifter jag skulle vilja blogga kring, men själva arbetet i sig är svårt att kommentera så mycket öppet. Men det ger också upphov till en hel massa funderingar. 

Jag får väl följa rekommendationen jag just fick att återgå en kortare period in i lite personlig handledning igen för att få utlopp för det, även om det är ett betydligt mer ansträngande (eller kanske snarare omkullkastande) sätt att hantera funderingarna på.

lördag, maj 06, 2017

Smilla hos veterinären

I fredags tog jag för övrigt lite ledigt på eftermiddagen och for till veterinären med äldstakatten Smilla. I juli förra året konstaterades det lite förhöjda njurvärden, njursvikt, som då inte var tillräckligt besvärliga för att behöva medicineras men som gjorde att torrfodret sedan dess består av njuranpassat sådant.

Egentligen tycker jag nog att hon varit piggare under vintern än vad hon brukar, hon brukar ju snudd på bli deprimerad under vinterhalvåret. Men den här gången har hon varit ganska leksen och busig. Men så började jag tycka mig se en ökad trötthet (ungefär samtidigt som min egen kanske?), fick för mig att hon blivit lite smalare och inte riktigt samma fart i henne. Så jag bokade en tid för uppföljning. Orolig för vad jag skulle få veta.

Plåster på tassen och då kan man inte ens ligga som
man vill. Demonstrativ så det räcker :)
Njurvärdena hade märkligt nog blivit något bättre och är nu bara lite lite förhöjda. Jag trodde inte ens det var möjligt. Däremot hade hon tappat ett halvt kilo, vilket är hyfsat mycket även för en lite rundare katt som Smilla. Hon hade mycket tandsten men för att ta bort det krävs sövning vilket kan vara riskabelt i den åldern (samma ågren som vi hade innan Rosas tänder åtgärdades). Så nu funderar vi lite på vad vi tycker att vi ska göra.

M tycker inte att vi ska reagera alls, att det inte är nån fara att hon tappat lite. Och jag håller väl med, men oron finns hos mig att tappet ändå står för något. Vi kan ta fler prover och ett urinprov (sticka henne direkt i urinblåsan via buken) för att undersöka vidare. Och vi kan söva och åtgärda lite tänder ifall smärta gör att hon inte äter lika bra. Men jag vet inte. Vi ska fundera som sagt och jag har fått smärtstillande utskrivet att testa ifall det gör att hon äter bättre.

Finaste tjejen!
Hon var dock ruggigt duktig i vanlig ordning och sa knappt något när vi var där. Låg på britsen och kollade lugnt ut över åkern utanför medan vi väntade på provsvaren. Min fina tjej. Jag summerar det ändå som inte katastrofala resultat, något jag var väldigt rädd för att få innan vi åkte. Så får vi se vad jag bestämmer mig för helt enkelt.

Små, små rörliga överraskningar!

Igår upptäckte jag något som vi förvisso har anat och lite haft på känn, men inte alls haft koll på. Vi fick ju veta lite "i förbigående" då vi hämtade hem Alice att hon kunde vara dräktig. Hon åt som en tok redan från start, men å andra sidan serverades det annan mat här än hon var van vid tidigare. För en vecka sedan la hon sig på sidan på köksbordet och jag fick lov att kela lite. Jag tyckte mig känna något men jag var alls inte säker.

Igår fick jag samma chans då Alice kom och la sig på sidan på vardagsrumsbordet när jag satt och såg på tv. Kolla!

video

Jag blev framför allt förskräckt till en början. "Vad ska jag göra nu?" Det kändes jätteläskigt då jag inte varit med om det sedan jag var barn och växte upp i en familj där det tillkom katter hela tiden. Jag började läsa på lite och insåg att jag nog inte kommer kunna vara den där braiga kattägaren i det här läget, som rekommenderas. Jag har ingen aning om när jag kan börja räkna med att Alice får sina kattungar. Jag kan ju inte ta semester i ett par veckor för att kunna vänta in det. Även om jag förstås skulle vilja. Bara tanken på att hon skulle vara helt ensam i det ger mig lite ångestkänslor. Tänk om nåt händer?

Idag tycker jag att Alice vandrat runt och kikat mycket. Försökt klättra upp på garderoben, lagt sig under byråer och blombord. Jag försökte göra ett litet "bo" åt henne i en låda med högre kanter som jag la handduk och filt i. Men den verkar hon inte så intresserad av. Jag har flyttat den till olika ställen men det har inte hjälpt. Jag vill ju inte att hon hittar nåt dåligt ställe att få sina ungar på.

På måndag ska jag ringa veterinären och be om lite råd. Jag måste få veta om det finns nån fara i de andra katterna eller om de kommer låta det vara. I bästa fall kanske t.om ta sig an de små senare. Jag vill veta vad jag kan och bör göra.

Och sen blir det, av allt att döma, små kattungar också här hemma. Från två katter till hur många? Mysigt, läskigt och spännande, på samma gång.

torsdag, maj 04, 2017

Det går framåt-nedåt, del 9

Ibland suckar jag över mig själv och tänker "Äsch, det är ju egentligen ingenting. Syns knappt." varierat med tanken "Fan vad bra!". Igår, en vecka efter planerat, så såg så äntligen min målsida i appen jag använder ut såhär:


Ser ni där längst ner? Lite stiligt är det ju. Innan jag kom dit kändes det som en stor puckel att ta sig över, men nu känns det oftare som just inte så mycket. Jag vet inte varför. Jag borde ju glädjas och njuta av stunden, men nu har jag redan nästa mål i sikte. Kanske blir det målet som kommer kännas stort nog att gå ut med mer publikt?

Nånstans tror jag att det kan vara rädslan för att det plötsligt ska ta stopp, att det inte ska gå längre och att jag sakta ska återgå till gammal form. Misslyckas. Å andra sidan så känns det som att det går nedåt, om än lite långsammare än önskat, utan att det egentligen känns som att jag offrar så mycket. Det som kändes som uppoffringar i början känns inte riktigt så nu. Nu är det mer intensiteten det kommer an på.

För jag har en liten svacka vad gäller motionen just nu. Jag är trött för att jag sover ganska dåligt av nån anledning och då finns inte riktigt orken. Men jag försöker. Idag var jag på väg till simhallen efter jobbet men Lil'sis önskade ett ikea-besök istället och jag var inte särskilt svårövertalad. Men jag skulle behöva en liten spurt nu när det segat på lite mot slutet av den här 10-kilos-puckeln. Jag får sova ut och försöka ta lite nya tag under helgen.

Men lite "heja mig" försöker jag att tänka, även om det låter lågt och gnälligt här ovanför...

måndag, maj 01, 2017

Har vintern rasat ut nu?

Det var då riktigt aprilväder in i det sista. I lördags var vädret ganska fint och M kommenterade att det snart är dags att rensa i rabatterna och jag kände mig snudd på varm i min vinterjacka. Så vaknade vi till ett snöoväder på valborgsmässoaftons morgon med ett tjockt snötäcke över hela landskapet. Som från ingenstans.

Snö, snö, snö...

På sena eftermiddagen kom Lil'sis och Joel hit på middag vilket var väldigt trevligt. Vi ses annars mest inne i stan, det är sällan vi har gäster över lag i huset, så det var trevligt. Vi bjöd på M:s senaste favoriträtt från Jävligt Gott-sidan (med lite egna tvistar) vilket verkade gå hem rätt bra. 

Vi besökte elden, som lämpligt huserar mitt över vägen från oss varje år, men det var kallt och helt enkelt inte så väldigt mysigt så vi stannade inte så länge. Sen blev det lite datorsupport i köket allmänt umgänge. Gillar att ha Lil'sis hemma, det känns ännu lite mysigare än vad det gör bara av att ha M hemma. Den här vardagliga ensamheten som jag inte känner att jag har några problem med kanske är ensammare än jag tänker på.

Hursom. Idag bjöd vädret på strålande sol, förvisso lite kall blåst, men smält snö. Ja, visst är det fortfarande kvar en del men det som kom igår har nästan försvunnit. Idag har vi slappat hemma, sett färdigt Broadchurch, fikat hos svärföräldrarna och ätit lite sen lunch innan jag vinkade av M vid tåget. Jobbigt som alltid. Det där med avsked...

Temperatur i skuggan sen eftermiddag.
Och lillstugan behöver målas på med mera slamfärg...
Imorgon är det jobb igen. Kortvecka då förstås, men med full fart redan från start. Jag blir alldeles förvirrad av kortveckorna (bl.a, ska väl sägas) så jag har inte mindre än två möten inbokade imorgon 8.30. Det blir ju spännande...