Utanför min egen bubbla

Nån annan som haft en tung dag är väl moderaternas Anna Kinberg Batra, jag tror inte så många kommer i närheten av det faktiskt. Jag är som bekant inte särskilt mycket moderat men jag har faktiskt känt med Anna hela veckan då "drevet" gått (mestadels internt från de egna leden, inte så mycket från media, tycker jag). Att beslutet om avgång kom idag blev till sist inte så överraskande, men jag kan inte säga att jag var så säker på att det skulle komma tidigare i veckan. Men när snöbollen är i rullning så är den svår att hindra.

Som ledare (på en helt annan nivå, det är jag förstås medveten om) känner jag med henne, och som medmänniska. Inte kul att bli drabbad på det där sättet. Svensk politik har verkligen blivit personfixerat och i ständigt behov av att ha syndabockar. Helt tvärtemot vad alla "management-böcker" säger är framgången till en bra organisation och ett gott ledarskap. Det måste vara svårt att leda i det. Och jag sällar mig dessutom till de som anser att Anna döms och drabbas hårdare som kvinnlig ledare. Precis som andra före henne har gjort. Vem vågar snart ta klivet fram och försöka?

Det blir förstås spännande att se vem som väljs efter och vad det kommer att leda till inför valåret som kommer. Men vi är inte där än. 

Sara 38 år; "Vad ska jag bli när jag blir stor?"

Det har varit mycket katt- och vikt-bloggandet det sista, jag inser det. Men det har väl också tagit upp rätt mycket av min tillvaro ett tag. Jag känner av tröttheten och minnesproblematiken jag hade i november, december igen; det yttrar sig ungefär som då, minus en del migrän (tack och lov). Jag försöker hitta strukturen som kan utplåna stressen men det är inte helt enkelt.

En bit i det skapar en hel del funderingar av mer omfattande karaktär. Det där klassiska; vad kan jag jag, vad vill jag, vad borde jag, vilka är egentligen hindren osv. Som så ofta förr känns det som att jag skulle behöva en livscoach som hjälpte mig att bena ut vägen lite. Det är alls inte enkelt. Min chef lyfte mentorsprogram som en möjlig väg då vi pratade om det lite kort i höstas och det kanske inte är så dumt.

Från ett av de mer inspirerande föredragen jag varit på
det senaste. Jag har just hunnit börja läsa men det känns
som att det kan finnas en del att ta till mig av, åtminstone delvis.

Under tiden försöker jag suga åt mig av det som finns tillgängligt i form av föredrag, skriven text och inspirerande personer. Jag vet inte om det tar mig framåt så mycket men det ger åtminstone bränsle till funderingarna. Och det finns rätt mycket inspiration i området att hitta, det svåra är att hitta det som sätter fingret på vad jag behöver.

En kanske lite mer oväntad person som jag hittar inspiration ifrån lite nu och då sedan ett tag tillbaka är Isabella Löwengrip. Jag läser hennes blogg med lite varierad behållning; scrollar det mesta av de sponsrade inläggen men hittar en del guldkorn att fundera över, framför allt då hon resonerar och delar med sig av sitt yrkesliv, sin kompetens i företagsvärlden och sitt orädda sätt att driva sig framåt. Vi lever i helt skilda världar och arbetar i skilda världar, men det är ändå något i det som gör mig ganska nyfiken. Och önskar att jag satt i de här funderingarna och var minst 10 år yngre... Att människan bara är 26 år går mig förbi ofta, det är rysligt imponerande bara det. (Går ni till hennes blogg så vill jag dock rekommendera att inte börja läsa kommentarerna på hennes inlägg, de gör mig mest bara arg och irriterad på mänskligheten.)

Jag skulle vilja skriva mer om mina egna funderingar, insikter och lärdomar från mitt eget arbete som chef i offentlig sektor, men det är svårt då jag inte på något vis är särskilt anonym här och då mitt arbete har mycket av den karaktären som skulle kräva det. Inte så att det är sekretessuppgifter jag skulle vilja blogga kring, men själva arbetet i sig är svårt att kommentera så mycket öppet. Men det ger också upphov till en hel massa funderingar. 

Jag får väl följa rekommendationen jag just fick att återgå en kortare period in i lite personlig handledning igen för att få utlopp för det, även om det är ett betydligt mer ansträngande (eller kanske snarare omkullkastande) sätt att hantera funderingarna på.

Helg!

Sitter i vanlig ordning, fast för sista gången den här säsongen, framför Idol. Final ikväll och jag har ingen aning hur det ska gå. Charlie blev just trea men det hade kunnat gå på annat vis. Gästartisterna är barn från Norge som jag aldrig hört talas om men som tydligen är nån slags nordisk motsvarighet till en dubbel-Bieber, eller nåt.

Jag känner mig trött och lite sliten efter arbetsveckan som jag körde på med lite på övertid ikväll för att bli klar med ett par uppgifter jag var inne i. Stängde igen kontoret sist av alla men kände mig i vart fall hyfsat klar så att jag kunde ta helg i lugn och ro.

Ett par veckor kvar tills lite julledighet. Inte så mycket möten men jag ska försöka boka in en del medarbetarsamtal då jag tycker mig ligga lite efter med det. Det tar ett tag att beta sig igenom 38 samtal, speciellt om man inte vill mata på med för många samma dag utan kunna ha lite kvalité i samtalen. Det är verkligen roligt och givande att få den där stunden med varje medarbetare, det händer ju bara en gång per år. Ja, vissa träffar man en del ändå, men många får jag sällan den tiden med. Och det behövs förstås oftast inte heller.

Men snart blir det lite ledighet och det ser jag fram emot. Jag har tagit ledigt nästan två veckor, men har satt några strödagar som jag kommer att jobba för att ha lite koll på läget mellan semestrandet. Det känns som en bra koncept, så att inte allt för mycket blir liggande till januari.

Men nu är det helg!

Nu har jag sett nog av Lilla Huset på Prärien för den här gången

Vaknade i morse och kände mig något sämre till och med. Irriterande nog. Mer förkyld, av nån anledning. Det började ju med halsont i helgen men sen har det mest varit feber och ont i kroppen. Jag känner mig piggare nu igen men det känns torrt och irriterat i halsen fortfarande och näsan rinner.

Men målet är att åka på jobbet imorgon. Jag vet inte om det är klokt eller inte. Men jag känner mig stressad över att vara hemma. Sms, mejl och missade samtal läggs på hög på mobilen. Jag borde kanske ha stängt av den men det är lite svårt när man har ansvar över dygnet runt-verksamheter och ingen gör ens arbete om man är borta. Det är definitivt en av de större nackdelarna med mitt arbete, skulle jag säga. Kanske den största. Fördelarna väger förstås upp och mer därtill och jag menar inte att klaga, men just nu då jag är sjuk så blev det plötsligt mer påtagligt. Detsamma gäller förstås vid semester men då kan jag ju planera för det i förväg, säkra upp mer etc.

Och efter fyra veckors evakuering före sjukfrånvaron så saknar jag mina kollegor mycket vid det här laget. Det ska bli skönt att komma tillbaka till mitt kontor, till min ordning, få fika med kollegor och ha allt på rätt plats. Märkligt hur viktigt sånt kan kännas ändå.

Hemma bäst

Chefsutbildningen är gjord, för den här gången, och jag måste säga att det varit två ganska bra dagar. Många intressanta diskussioner, ett par hemska rollspelsövningar (som dock gick okej) och mycket "mellansnack" med nya och halvnya chefer från andra verksamheter. Vi var 12 stycken från lite skilda områden med olika mycket erfarenhet (men utbildningen är egentligen tänkt att genomföras första året man är anställd) men alla väldigt trevliga och roliga individer. En av mina favoritkollegor, Sanna, var också med vilket gjorde det hela än trevligare. Och så leddes det hela av två väldigt erfarna personer (den ena numera pensionerad personalchef) från kommunen som verkligen gjorde det bra. 

Jag har med mig en hel del funderingar och tips som känns viktiga och som nog kan bidra till att utveckla mig som ledare, och det känns ju i allra högsta grad relevant. Mycket tankar kring relationsdelen i ledarskapet men också vad för förväntningar och krav som är rimliga att ha på sig själv, vad för styrkor respektive svagheter jag anser mig ha och vad för typ av förutsättningar jag skulle vilja ha eller behöva. Och så vidare. Som sagt; huvudet fullt av funderingar.

Jag sov dock inte jättebra, sängen var obekväm så jag fick ont i ryggen och vaknade en massa gånger. Dessutom väldigt lyhört så jag hörde varje rörelse från rummet bredvid. Men i övrigt inget att klaga på egentligen. Helt okej vegmat, mycket mat och godsaker över lag. Jag lär vara mätt över helgen nästan....

Äntligen hemma :)

Skönt att vara hemma hos svansdamerna dock och jag ser fram emot att sova i min egen säng bredvid dem inatt. Som sagt; borta bra men hemma bäst...

Feber och rollspel

Jag trodde faktiskt att jag skulle ligga sjuk vid det här laget. Det har som varit nåt på gång i kroppen. Redan förra veckan hade jag som kli i halsen och i söndags hade jag ont och trodde faktiskt att jag skulle vakna i typ halsfluss dagen efter, men det uteblev. Idag vaknade jag med feber, låg men ändock, som jag tyckte mig känna av även under förmiddagen på jobbet. Sen blev det bra men nu känner jag mig lite skum igen. Jäkla velande.

Men tur är ju det, den här veckan har jag chefsutbildning ett par dagar som är obligatorisk och missar jag måste jag skjuta på hela den resterande terminen tills nästa för att slutföra. Och det ids jag inte.

Det ska bli kul med utbildningen på sätt och vis. Det är fokus på ledarskap, de personliga utmaningarna man ser i rollen och så vidare. Nyttigt och lärorikt, inbillar jag mig. Men jag har en oro inför tillvägagångssättet. Det finns en, enligt mig, överdriven förkärlek till rollspelsövningar och liknande på såna här utbildningar och jag får på riktigt hundraprocentig ångest bara vid tanken på sånt. Jag kan inte med det alls. Jag har hållit tal och föredragit inför flera hundra personer förut, och trots att det är nervöst och krävande så skulle jag lätt göra det tusen gånger före en enda jäkla rollspelsövning. Jag brukar få migrän bara av ovissheten om det blir sånt eller inte, men det hoppas jag att jag slipper den här gången.

Ja ni får väl hålla en liten tumme för att jag överlever de här två dagarna...

Imorgon är det en ny dag

Sicken dag det varit, jag känner mig helt urlakad. En måndag. Det blev i och för sig lite som väntat men det betyder inte att det varit en enkel dag. Dessutom med den förbannade huvudvärken jag dras med nästan varje dag på jobbet. Inte jättebra, och så spänner jag mig av det för att jag ändå måste koncentrera mig och prestera under lite press och så blir det spänningsvärk av soppan. Framför tv:n ikväll har jag försökt massera ner en knöl som poppat upp framför vänstra örat och som är alldeles öm. Jag och mina käkmuskler.

Men, inga katastrofer, det ser jag som en vinst idag. Och en hel del framsteg, faktiskt, som jag försöker tänka att jag kan klappa mig själv på axeln för.

Och så avslutade jag och en kollega dagen med att köpa med oss mat och fara till vår nyblivna förälder-kollega, det var definitivt bäst idag. Vi var där i tre timmar och under åtminstone halva tiden satt jag med en 7-veckors sötsak sovandes i min famn. Hur söt som helst. Hennes mamma försökte övertyga oss om att det bara var show för oss för att vi var på besök men jag undrar det jag.... Haha, nej men jag avundas inte det där töcknet av sömnbrist och ängslighet som verkar vara de inledande veckorna rätt mycket. Eller ja, kanske lite ändå...

Nu ska jag försöka sova tidigt om det är möjligt att stänga av bruset i hjärnan. Kattorna, som garanterat sovit 98% av dagen, snarkar redan bredvid mig i sängen så det är väl bara att hänga på.

Det onda med det goda

Andra dagen i rad jag kommer hem med huvudvärk. Idag dock bättre än igår. Igår var det så pass illa att jag inte fixade att köra hem efter jobbet så jag svängde förbi Lil'sis och fjäskade till mig lite axel- och nackmassage som fick mig att slappna av nog för att låta värktabletten verka lite. Sen la jag mig tidigt men hade en studsig katt som inte riktigt lät mig somna tidigt. 

Idag är det mer molande, mer som en 'migrän-baksmälla'. Det känns alltid lite speciellt dagen efter ett riktigt migränanfall, så det kanske var det jag hade igår.

Vi har eventuellt nåt bekymmer med inomhusmiljön på vårt kontor. Det här kontoret också, ska jag väl tillägga. Flera har symptom och det är tydligt att luften är dålig i en del av rummen. Så nu ska det borras i golv och letas i tak efter problemen. Det är bra och jag hoppas att de hittar något som går att åtgärda. Men jag hoppas också att det går att åtgärda utan att vi måste evakuera huset ett tag. Jag orkar inte byta kontor igen.

Men förhoppningsvis slipper vi det. Det är mycket nu som det är. Men jag börjar känna att jag är tillbaka i jobbtåget igen. Jag har hittat tillbaka till de roliga utmaningarna och glädjen i de små vinsterna. Jag fick uppskattning av medarbetare inte bara en utan två gånger idag, och det kändes riktigt fint och välbehövligt. Jag sög åt mig som en svamp. Tänk att det kan betyda så mycket. 

En klassrumsstudie

Jag har som bekant börja plugga igen. Hur det kommer att gå är väl en sak, men det är hittills väldigt intressant av flera orsaker, och jag känner verkligen att jag vill hinna slutföra den här kursen.

Det var dock ett tag sedan jag befann mig i student-situationen och till en början kände jag mig lite som en alien. Mestadels är det programstudenter som läser den här kursen, sedan finns det några som går inom ramen för kompetenshöjning på sitt arbete, ett par arbetslösa intresserade och så jag. Det är väl fyra år sedan jag var student senast och det känns som att det är mycket som skiljer nu. Jag går in med ett helt nytt perspektiv; jag har reell arbetslivserfarenhet nu som ger mig ett väldigt stort tolkningsutrymme, och många möjligheter att dra paralleller med organisationer jag befunnit mig i. Jag har också tuffat på mig än mer i mina kunskaper kring feminism och tyckte mig nästan vara en observatör i praktisk feminism under föreläsningarna. Mycket intressant.

Vår föreläsare och kursansvariga lärare är kvinna, sociolog och har doktorerat i attityder till kvinnor som förvärvsarbetare. Vid ett flertal gånger då hon talade om ledarskap och organisationsutveckling nämnde hon exempel på hur olika förutsättningarna för kvinnor och män kan vara. Nästan varje gång var det någon som var tvungen att ställa en följdfråga. Det intressanta var att det alltid, verkligen alltid var en av killarna som gjorde det. Vid något tillfälle när hon nämnde ett annat exempel som inte var kopplat till kön kom kommentaren: "Men det hade väl inte med att göra att hon var kvinna?". "Eh, nej det sa jag inte." Som att kvinnliga ledare bara kan nämnas i de fall där man vill lyfta en skillnad mellan kvinnor och män. Hänger ni med?

Andra dagen kom också en desperat önskan i klassrummet fram: "Men finns det inte forskning som visar att kvinnor är sämre chefer än män!?". Om man bortser från det oförskämda i att häva ur sig en sådan sak inför en ledarskapskurs med drygt 20 kvinnor, så fann jag det intressant att uttalandet nästan lät som en önskan. För om det inte är så, att kvinnor är sämre chefer än män, då måste det ju innebära att världen är ganska orättvis? Det skulle innebära att en hel del män blivit chefer enbart för att de är män och inte för att de besitter en medfödd biologisk förmåga som de på pappret lika kompetenta kvinnorna som sökte samma tjänst inte föddes med. Huga så hemskt.

Jag gillade lärarens svar: "Nej, men det finns en rad olika studier som visar på att människor tror det."

Det är också intressant att se att det fortfarande är så att i en klass på kanske 30 studenter där 4-5 stycken är män, är det till 90 procent männen som som talar, ställer frågor och kommenterar. Det var också män som halvsprang fram till läraren och skulle hjälpa henne hitta en volymknapp på datorn (ingen lyckades..) men en gissning är att fler kvinnor i rummet än jag satt och tänkte "kolla i kontrollpanelen under ljud kanske?". Hihi. Ja, humor. Och nej, jag tog inte initiativet att hjälpa till jag heller. Det var långt mycket mer intressant att sitta längst bak till höger och observera allt som pågick i klassrummet.