Vad ska du bli när du blir stor?

Har jobbat hemma idag. Superskönt. Fått reda mig själv med en nästan tyst telefon (provade tom att ringa mig själv då det kändes väl tyst en stund) och kunnat beta av en massa administration. Började jobba direkt då M for till jobbet vid 6.40 så jag kunde sluta lite tidigare dessutom. Så klockan är bara 17 och jag är redan hemma med en tvätt igång, disken handdiskad (vitvara nummer två som gick sönder på en månad) och jag har förberett lite inför middagen ikväll. Lyxigt!

Är inne i en period då jag funderar en hel del på "vad jag ska bli när jag blir stor". Vad uppskattar jag respektive uppskattar jag inte i mitt jobb? Vad är drömscenariot? Vad för människor vill jag jobba med? Vad för chef behöver/vill jag ha? Behöver jag en chef? Vad i jobbet får/skulle få mig att känna mig bra/duktig/nyttig? Osv. Det är då inte så enkelt som det låter.

Ska försöka grotta ner mig i lite inspiration i bok-, tidnings-, pod- och/eller Ted Talk-form kanske.

Restless

En av mina absoluta favoritkollegor ska sluta. Hon flyttar bara inom kommunen förvisso men jag är verkligen inte glad för det. Inte för min egen skull, men såklart är det kul för henne. Min chef ska också sluta (eller stiga uppåt ett steg) och det känns som att det har rört sig ganska mycket de senaste två åren kanske. Jag har tappat flera nära kollegor, flera till andra delar av kommunen bara men jag är inte alls bra på att hålla kontakten med dem efteråt. Vissa träffar jag förvisso fortfarande för lunch sporadiskt, men andra har varit svårare att hålla kvar.

Hursom så funderar jag lite om det kanske är så att förändringarna är en tydlig hint till mig att det är dags att röra på sig. Jag har varit på min den här arbetsplatsen i 6 år, varav de 4 senaste i min nuvarande tjänst som chef. Kanske är det då dags, speciellt när många andra bytts ut. I takt med att man alltmer blir en av de som jobbat längst så minskar också möjligheterna till utveckling, det får jag nog säga ändå, risken att bli en inventarie ökar. Klart jag lär mig av att lära upp andra också och en och annan ny har haft med sig bra erfarenheter från sina tidigare jobb som de kunnat dela med sig av. Men i mycket är jag nog en person man gärna frågar (vilket förstås också smickrar mitt ego). Ibland när jag hänvisar till blanketter man väldigt sällan använder eller delar med mig av mallar jag gjort för en evighet sedan så känner jag mig lite som en tråkig jobb-mamma.

Det började en ny chefskollega förra veckan och min chef har satt mig som mentor för henne. Roligt och givande men kanske också ett tecken på något. Jag vet inte.

Det är ju lite läskigt också att kasta sig ut.

Sara 38 år; "Vad ska jag bli när jag blir stor?"

Det har varit mycket katt- och vikt-bloggandet det sista, jag inser det. Men det har väl också tagit upp rätt mycket av min tillvaro ett tag. Jag känner av tröttheten och minnesproblematiken jag hade i november, december igen; det yttrar sig ungefär som då, minus en del migrän (tack och lov). Jag försöker hitta strukturen som kan utplåna stressen men det är inte helt enkelt.

En bit i det skapar en hel del funderingar av mer omfattande karaktär. Det där klassiska; vad kan jag jag, vad vill jag, vad borde jag, vilka är egentligen hindren osv. Som så ofta förr känns det som att jag skulle behöva en livscoach som hjälpte mig att bena ut vägen lite. Det är alls inte enkelt. Min chef lyfte mentorsprogram som en möjlig väg då vi pratade om det lite kort i höstas och det kanske inte är så dumt.

Från ett av de mer inspirerande föredragen jag varit på
det senaste. Jag har just hunnit börja läsa men det känns
som att det kan finnas en del att ta till mig av, åtminstone delvis.

Under tiden försöker jag suga åt mig av det som finns tillgängligt i form av föredrag, skriven text och inspirerande personer. Jag vet inte om det tar mig framåt så mycket men det ger åtminstone bränsle till funderingarna. Och det finns rätt mycket inspiration i området att hitta, det svåra är att hitta det som sätter fingret på vad jag behöver.

En kanske lite mer oväntad person som jag hittar inspiration ifrån lite nu och då sedan ett tag tillbaka är Isabella Löwengrip. Jag läser hennes blogg med lite varierad behållning; scrollar det mesta av de sponsrade inläggen men hittar en del guldkorn att fundera över, framför allt då hon resonerar och delar med sig av sitt yrkesliv, sin kompetens i företagsvärlden och sitt orädda sätt att driva sig framåt. Vi lever i helt skilda världar och arbetar i skilda världar, men det är ändå något i det som gör mig ganska nyfiken. Och önskar att jag satt i de här funderingarna och var minst 10 år yngre... Att människan bara är 26 år går mig förbi ofta, det är rysligt imponerande bara det. (Går ni till hennes blogg så vill jag dock rekommendera att inte börja läsa kommentarerna på hennes inlägg, de gör mig mest bara arg och irriterad på mänskligheten.)

Jag skulle vilja skriva mer om mina egna funderingar, insikter och lärdomar från mitt eget arbete som chef i offentlig sektor, men det är svårt då jag inte på något vis är särskilt anonym här och då mitt arbete har mycket av den karaktären som skulle kräva det. Inte så att det är sekretessuppgifter jag skulle vilja blogga kring, men själva arbetet i sig är svårt att kommentera så mycket öppet. Men det ger också upphov till en hel massa funderingar. 

Jag får väl följa rekommendationen jag just fick att återgå en kortare period in i lite personlig handledning igen för att få utlopp för det, även om det är ett betydligt mer ansträngande (eller kanske snarare omkullkastande) sätt att hantera funderingarna på.

Om etiketter

Nu gick tankarna ändå igång på det här med etiketter. Det är ett spännande område, inte minst när det gäller just Fi. Jag känner nästan aldrig igen mig i beskrivningarna som finns i media på olika håll av just Fi, dess anhängare och/eller dess "kärna". Så jag kanske är fel ute, helt enkelt. Jag känner mig sällan som ultrafeminist, aldrig som manshatare, knappt som kulturtant och ganska lite lesbisk faktiskt. Jag har aldrig tyckt att det är okej att sälja sina döttrar, är som bekant inget fan av någon som helst världsreligion och ja, den så kallade karriärplattformen lyser verkligen med sin frånvaro för min del. Om något så tror jag att jag försakat mina ev karriärmöjligheter just på grund av att jag varit och är ett namn (bland många) i Fi, inte minst lokalt och inom den "bransch" som jag skulle vilja finnas förvärvsarbetande i. Det är inte bara en gång som jag hört argumentet att man inte kan/törs vara medlem/aktiv i Fi pga karriären när medlemmar aviserat sitt utträde. Så ja, antingen lever jag i min egen bubbla eller så är viljan att beskriva Fi och etikettera dess medlemmar större än vad verkligheten ger plats för.