En av mina absoluta favoritkollegor ska sluta. Hon flyttar bara inom kommunen förvisso men jag är verkligen inte glad för det. Inte för min egen skull, men såklart är det kul för henne. Min chef ska också sluta (eller stiga uppåt ett steg) och det känns som att det har rört sig ganska mycket de senaste två åren kanske. Jag har tappat flera nära kollegor, flera till andra delar av kommunen bara men jag är inte alls bra på att hålla kontakten med dem efteråt. Vissa träffar jag förvisso fortfarande för lunch sporadiskt, men andra har varit svårare att hålla kvar.
Hursom så funderar jag lite om det kanske är så att förändringarna är en tydlig hint till mig att det är dags att röra på sig. Jag har varit på min den här arbetsplatsen i 6 år, varav de 4 senaste i min nuvarande tjänst som chef. Kanske är det då dags, speciellt när många andra bytts ut. I takt med att man alltmer blir en av de som jobbat längst så minskar också möjligheterna till utveckling, det får jag nog säga ändå, risken att bli en inventarie ökar. Klart jag lär mig av att lära upp andra också och en och annan ny har haft med sig bra erfarenheter från sina tidigare jobb som de kunnat dela med sig av. Men i mycket är jag nog en person man gärna frågar (vilket förstås också smickrar mitt ego). Ibland när jag hänvisar till blanketter man väldigt sällan använder eller delar med mig av mallar jag gjort för en evighet sedan så känner jag mig lite som en tråkig jobb-mamma.
Det började en ny chefskollega förra veckan och min chef har satt mig som mentor för henne. Roligt och givande men kanske också ett tecken på något. Jag vet inte.
Det är ju lite läskigt också att kasta sig ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar