På måndag måste jag ta tag i att ringa hälsocentralen. Min ångest över hälsan eskalerade till dumma nivåer under ledigheten (och förstörde densamma faktiskt en del dessutom då jag inte kunde slappna av riktigt), för att sen dämpa sig lite den senaste veckan men så återkom den igen nu inför helgen. Jag får ont i magen till och från och ibland är det nu värre än var det var från början då det mest kändes som antydningar. Nu kan det vara mer som knip långt ner i magen eller som svidande magsäck eller som att det gör ont i mellangärdet om jag trycker där. Igår kväll hade jag ont långt ner i magen och när jag tryckte på magen kändes den som uppsvälld och det gjorde ont. Det gav mig förstås lite ångest när vi skulle sova och så snart jag försöker uttrycka det med ord så blir det nästan som panik med tårar. M gjorde sitt bästa att lugna och få mig åter till logiska tankar, men det är inte så enkelt.
Idag känns magen okej igen men jag är lite svindlig i huvudet när jag rör mig. Direkt ångest. Ingen lugn och sansad helg-Sara här inte. Och så kan jag ju inte ha det.
Det är som att ha två inneboende personligheter; en som säger lugnande saker och funderar över ev överkänslighet, dålig kost, snett bäcken eller stress och som försöker resonera kring att cancer kanske skulle göra ont mest hela tiden? Parallellt då med en som tokvrålar i mitt huvud att jag är full i snabbväxande cancertumörer (helt logiskt, alla tycks ju dö i cancer just nu) i allt från tarmar till bukspottskörtel och äggstockar och att jag måste skynda mig att kolla upp försäkringar och se till så att de betalas ut som jag vill när jag gått bort. Sen växlar det mellan dessa två, ibland i en rasande fart och nästan så att de båda skapar kakafoni internt.
Så jag måste ringa och be att få komma och få lite ordning på allt. Få veta vad allt är och se om det finns en koppling mellan min onda rygg och strulande mage osv. Samtidigt så drar jag mig för det för att det känns läskigt OM jag nu skulle få veta att det är nåt superfarligt och hastigt dödande. Det blir ju verklighet då. Men är det inte det så skulle det vara oerhört hjälpsamt att få veta det så att jag kan dämpa ner den där skrikrösten och sänka blodtrycket lite igen. Att gå runt med berg-och-dal-åkande ångest är ingen picknick det heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar