Nu kommer det verka som att jag fastnat i en annan vinkelvolt, men ni som känner mig vet att jag har tendenser att snöa in på saker ibland.
Idag då jag skjutsat M till tåget så kom jag in mitt i en P1 dokumentär om en kvinna som sedan några år brevväxlar med en livstidsdömd fånge i USA; Min vän mördaren. Ganska snart insåg jag att det var en dokumentär jag ville höra från början så när jag stannat till på Ica så startade jag min FM-sändare och spelade dokumentären från start via mobilen.
Dokumentären i sig var väl egentligen inte den bästa jag hört men ämnet intresserar och är något jag funderat över och läst om tidigare. Så ikväll, istället för att dra fram dammsugaren som jag tänkt, har jag suttit framför en "prison inmates"-sida och kollat profiler på dömda personer som söker brevvänner. Kanske inte primärt i syfte att hitta en ny brevvän, även om tanken inte är omöjlig, men främst för att det är intressant att läsa om människors val och öden i livet. Det ruggiga i kråksången är då jag läst en profil som känns trevlig och nästan lite rolig ("vanlig") och sedan googlar personens namn för att läsa om handlingen den dömts för och ibland nästan golvats av hemska våldsbrott. Samtidigt har jag läst flera profiler där personen sitter på livstid för ett dåd där den kanske inte ens var närvarande för. Och i stort sett alltid känns dådet så rackarns onödigt; det är väl det gemensamma för i stort sett alla fall.
Klart är att USA är ett märkligt land när det kommer till brott och straff. Ikväll har jag inte direkt fått känslan av att man är benägen att ge människor en andra chans i livet. Onekligen har man hårda och ibland nästan brutala straff men trots det sker det dagligen en rasande massa våldsbrott. Något att fundera över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar