Dömda brevvänner?

Nu kommer det verka som att jag fastnat i en annan vinkelvolt, men ni som känner mig vet att jag har tendenser att snöa in på saker ibland.

Idag då jag skjutsat M till tåget så kom jag in mitt i en P1 dokumentär om en kvinna som sedan några år brevväxlar med en livstidsdömd fånge i USA; Min vän mördaren. Ganska snart insåg jag att det var en dokumentär jag ville höra från början så när jag stannat till på Ica så startade jag min FM-sändare och spelade dokumentären från start via mobilen.

Dokumentären i sig var väl egentligen inte den bästa jag hört men ämnet intresserar och är något jag funderat över och läst om tidigare. Så ikväll, istället för att dra fram dammsugaren som jag tänkt, har jag suttit framför en "prison inmates"-sida och kollat profiler på dömda personer som söker brevvänner. Kanske inte primärt i syfte att hitta en ny brevvän, även om tanken inte är omöjlig, men främst för att det är intressant att läsa om människors val och öden i livet. Det ruggiga i kråksången är då jag läst en profil som känns trevlig och nästan lite rolig ("vanlig") och sedan googlar personens namn för att läsa om handlingen den dömts för och ibland nästan golvats av hemska våldsbrott. Samtidigt har jag läst flera profiler där personen sitter på livstid för ett dåd där den kanske inte ens var närvarande för. Och i stort sett alltid känns dådet så rackarns onödigt; det är väl det gemensamma för i stort sett alla fall.

Klart är att USA är ett märkligt land när det kommer till brott och straff. Ikväll har jag inte direkt fått känslan av att man är benägen att ge människor en andra chans i livet. Onekligen har man hårda och ibland nästan brutala straff men trots det sker det dagligen en rasande massa våldsbrott. Något att fundera över.

Och så ett tv-tips!

Jag har fastnat i en ny crime-serie och den här gången en svensk. Inte det bästa jag sett men ändå har den lyckats tippa mig över i det där läsa-mera-missbruket jag faller in i titt som tätt. Och eftersom verkligheten faktiskt oftast är mer spännande (men oftast inte särskilt komplicerad) så handlar det förstås om en dokumentärserie.

På Viaplay finns två säsonger av Brottskod, serien av personerna bakom fantastiska P3 Dokumentär. Inte riktigt lika djupgående men ändock bra. Mer tydligt småvinklat ibland dock. För alla true-crime-knarkare där ute; kvällens tips!

Semesterdag 4

Jag har en känsla av att de här fyra veckorna kommer rusa på som aldrig förr. Idag är det redan torsdag och det känns fortfarande som att jag är på söndag en alldeles vanlig mellan-jobb-helg. Mer av dagavillhet lär komma om jag känner mig rätt.

Lil'sis har varit här på landet ett dygn och det var mysigt. Gillar att rå om henne och önskar alltid att hon var här jämt. Idag har jag, den solskygga, försökt mig på att få henne med ut i solen en stund. Det var inte enkelt, först dök hon upp täckt av kläder från nästan topp till tå, men efter lite assistans och klädletande blev det faktiskt en stund i varsin solstol på gräsmattan. Jag har nästan lärt mig uppskatta det själv, åtminstone korta stunder. Och under förutsättning att jag antingen har sällskap att prata med eller något intressant att lyssna på. Igår lyssnade jag tex på ett avsnitt av P3 Dokumentär som handlade om de von Sydowska morden. Intressant även om det kanske inte var det bästa programmet de gjort. Lite rörigt och med lite för mycket spekulationer för att kalla det dokumentär, enligt min åsikt. Men hursom fick det mig att söka mer info om det inte så väldigt klarlagda som skedde i början av 30-talet. Och krim-mysterier fascinerar, åtminstone mig.

The Killing (2011)

Igår fastnade vi för första gången på (vad som åtminstone känns som) länge i en tv-serie som vi inte riktigt ville släppa. Så det blev en "all-nighter". Eller ja, nån gång efter fyra imorse kom vi i säng. Då hade vi sett nästan hela första säsongen av The Killing (2011) i ett sträck. Jag ställde alarmet på 11 för att inte vända på dygnet och det var ju gulligt men jag vaknade förstås redan kring åtta ändå. Fördel; jag lär somna gott om inte alldeles för länge.

Men serien då; jo, den är bra. Första säsongen var riktigt bra. Nu halvvägs in i andra säsongen börjar jag bli lite less på att man leker katt & råtta med tittarna hela tiden (utan att gå in på det alltför mycket för risk för spoilers). Det funkade till en början, men nu börjar det bli lite tråkigt. Soppan börjar bli lite för invecklad och det känns som att vi kommer allt närmare en ny Laura Palmer-historia.

Det är fortfarande spännande och bra men jag undrar hur länge till det går att driva den här historien. Det ska bli intressant att se. Skådespelarmässigt är det väldigt bra och jag gillar hur Joel Kinnamans polisfigur Stephen Holder är allt annat än den klassiska "troubled cop"-karaktären. Inte helt sympatisk men ändå lite. Detsamma gäller väl för poliskollegan Sarah Linden (Mireille Enos), som jag inte alls alltid förstår eller håller med, men tycker om av nån anledning.

Skulle jag betygsätta första säsongen blir det nog en 4/5, hur det blir med andra återstår det sju osedda avsnitt innan jag kan uttala mig om. Så se!

Jag fastnade lite...

Idag har jag spenderat hela förmiddagen åt otäckheter. Jag vaknade när M och Bea skulle fara till stan och jobb resp skola och tog sen med min frukost upp i sängen för att läsa vidare det jag påbörjade inatt. Jag såg filmen Boy A igår och kom såklart att tänka på James Bulger-fallet som var stort och välomtalat på 90-talet. Filmen baseras på boken med samma namn som i sin tur är inspirerad av just det fallet, så att tanken vandrade dit var väl inte märkligt.

Iallafall så mindes jag en del uppdateringar i fallet som kom nyligen men inte exakt vad jag hade läst så jag började om från början. Läste på wikipedia samt gamla artiklar och kände precis som tidigare hur horribelt det är att döma 10-åringar som om de var vuxna och hur magiskt och otäckt mycket hat just det där fallet skapade i Storbritannien. Och tydligen är det så fortfarande, det finns till och med facebookgrupper som uppmanar till att avslöja pojkarnas (idag männens) identiteter. Nästan tjugo år senare vill människor fortfarande se dem offentligt avrättade, mer eller mindre. Nu sitter den ena förvisso inne igen men den andra killen hoppas jag verkligen har tagit sig framåt i livet.

Självklart var brottet horribelt och brutalt. Att åter läsa om skadorna på James är fasansfullt och att pojkarna som orsakade dem behövde avancerad hjälp säger jag inte emot en sekund, men diskussionen om "onda barn" och det faktiskt skrämmande hatet mot dessa onda barn minns jag att jag redan då, som 15-åring, ställde mig mycket starkt emot. Och det gör jag fortfarande. Jag tror inte på onda människor i allmänhet, jag tror att alla har olika mått av godhet i sig, även om det ibland är oändligt svårt att se. Människor förfasas ibland över att personer stannar kvar vid sin närståendes sida även efter att denne begått en hemsk handling. Jag förstår varför, man är inte bara sina handlingar. Och alla, jag tror faktiskt alla, förtjänar en andra chans. Och kanske till och med en tredje och fjärde ibland, beroende på omständigheterna förstås.

Nu har jag alltså läst om en massa saker igen. Jag blir sån, jag fastnar lätt och kan inte släppa det för en stund. Och såklart gick jag vidare på fallet Mary Bell, ett liknande fall där ett barn, en 11-årig flicka, dömdes för att ha dödat två små pojkar i slutet av 60-talet i England. Jag läste Gitta Serenys "Ohörda Rop" mer än en gång under 90-talet och höll den länge som det bästa jag läst. Hennes andra, "Fallet Mary Bell" var inte lika gripande men absolut läsvärd. Frågan är om den första boken håller fortfarande för en omläsning? Jag vet inte om jag vågar, jag vill inte sabba minnet av den. Någon som läst den nyligen?

Iallafall. Det var en intressant tillbakablick. Jag önskar dock att jag kunde säga att samma fall inte skulle få samma konsekvenser rent rättsligt och samhälleligt idag, men bortsett från ett par domar från Europadomstolen om att pojkarna inte fick rättvis rättegång så har inte mycket hänt, verkar det som.

Efter en djupdykning i det här ska jag nu istället söka efter nåt trevligare att spendera eftermiddagen med. Som att ta reda på när jag väntas på jobbet nästa gång kanske?


Fler länkar ifall någon vill läsa (från The Guardian mestadels, det finns en uppsjö till): 1, 2, 3, 4, 5.

Funderingar kring Annika Östberg Deasy

Idag har jag ägnat en stund åt att läsa lite av den ström av artiklar som kommit de sista dygnen efter att det blev känt att Annika Östberg Deasy överlämnats till den svenska kriminalvården.

Till att börja med är det intressant att kolla hur olika hennes historia om barndom, mammans roll, knivmordet (som skedde flera år innan de två morden som hon nu suttit dömd för), morden etc, skildras på olika ställen. På vissa platser skildras hon rent av som ett viljelöst offer där inga av de beslut hon tog (vare sig vad gäller knark eller brottsliga handlingar) verkar ha varit hennes egna. På andra ställen skrivs det mer som att hon visst visste vad hon gjorde, att hon varit "hjärnan bakom brotten", att hon är ett "white trash" som får uppmärksamhet pga svenska feminister (!). Intressant, faktiskt. Jag gissar att sanningen ligger någonstans däremellan. Som tips kan jag rekommendera er att dels läsa svenska wiki resp Annikas stödhemsida och jämföra på vilket sätt hennes liv skildras.

Jag har också läst en del blogginlägg idag och även där skiljer det sig. Mest spännande är kanske åsikterna om att "hade det varit en man hade det varit tyst". Jag vill minnas att det gjordes en massa insatser (med skattemedel), där tex Leif Silbersky var inblandad, när Calle Jonsson var anklagad för att ha knivskurit en man då han var på semester i Grekland. Som ett exempel.

Mina egna åsikter då? Ja, jag tror inte heller att Annika var en helt oskyldig fågel (och det tror jag inte heller att hon själv hävdar), jag tycker inte att hennes mamma står utan ansvar för vad som hände med hennes dotter samtidigt som jag delvis kan acceptera att Annika ser sig delvis som ett offer för knark och dåliga umgängen. Jag kan ibland också fundera över det självklara i att hon ska till Sverige; ett land hon inte varit i sedan barnsben. Men, hon är svensk medborgare och vi kan inte acceptera a- resp b-lag i "hur svensk man är" när det kommer till att hjälpa svenska medborgare. Utöver det ger jag inte det amerikanska rättsväsendet mycket förtroende när det kommer till deras lösningar för att undvika rättegång tex. Och visst finns det ändå en gräns för hur länge vi kan och bör låsa in människor för dåliga handlingar de begår? Frågan om rehabilitering kontra straff är verkligen ett diskussionsämne här.

Nej, kort så instämmer jag nog mest i de stämmor som hälsar henne välkommen till svensk mark och som menar att hon straffats nog och förtjänar en chans till en liv i frihet. Vi talar om omständigheter 20-30 år tillbaka i tiden, saker och relationer förändras, tack och lov. De sura rösterna som gnäller över skattemedel och eget ansvar känns mest just gnälliga då de förs fram utan saklig argumentation mer än att man får "skylla sig själv".

När blir det för mycket?

Tills vidare kan jag rekommendera denna krönika i ett ämne jag själv grubblat mycket på en tid. Förändringen är påfallande stor, bara de senaste åren. Själv är jag också delaktig ska erkännas, jag läser som bekant en hel del av rapporteringen. Men ibland känns det faktiskt som att det blir för mycket, och för mycket gottande i hemska detaljer, som vi alla hade klarat oss utan.

Att inse var gränsen går, det är väl det viktiga. Tror att även Umeborna kunde känna av att gränserna var lite för uttänjda i och med den sk "Hagamannens" gripande, för att nämna ett lokalt exempel.