Insnöad i det brittiska kungahuset

Med en massa tid över har jag då jag inte sovit en massa också lyckats snöa in på det brittiska kungahuset (igen). Jag blev som nyfiken efter att ha sett serien The Crown, att åter kolla in hur Peter Morgan valde att göra Drottning Elizabeth II och hennes familj i filmatiseringen The Queen från 2006, som koncentrerar sig på hur familjen agerade, inte agerade och (kanske, det vet ju bara de) resonerade då nyheten om Dianas död nådde dem. Det var några år sen jag först såg den.

1947/2007 -stor skillnad?

Det som framför allt slog mig var att Prince Philip var så väldigt annorlunda. Förvisso utspelar sig tv-seriens första säsong under 40-50-talet och filmen 1997, ett hopp på nästan 50 år, men skillnaden är ändå stor. I serien beskrivs han som en lite charmig festprisse som verkar tycka att hans hustru borde släppa lite på de kungliga reglerna och stelheten medan i filmen så är det snudd på att han är mer konservativ än Elizabeth då han uppmuntrar henne att hålla på fasaden och inte bjuder på det minsta empati för sin ex-sonhustru. Jag får lite svårt att få ihop de båda gestalterna och hade jag intervjuat Morgan hade jag definitivt tagit tillfället att fråga om hans uppfattning av de kungliga medlemmarna förändrats över tid.

Efter filmen så fastnade jag igår kväll i ett par dokumentärer på youtube om just Diana och hennes liv med den kungliga familjen. Det är många saker som känns självklara då man väger samman det man faktiskt vet och det man kan ana som konsekvenser av det. T.ex är det spännande att Edward III och hans "disastrous abdication" 1936 fortfarande är klart i rojalistminnet åtminstone fortfarande på 1990-talet. Charles upprepade på ett väldigt intressant sätt sin morfars brors liv då han antagligen egentligen ville gifta sig med en redan gift kvinna men fick nöja sig med en vacker men hyfsat naiv och skör och därtill väldigt ung kvinna att agera lyckofasad med istället. Det är svårt att inte undra om valet mellan det och abdikation faktiskt var hans eget med tanke på hur dåligt han ändå utförde den väg han valde.

Fenomenet monarki är så spännande för att det egentligen är som en dokusåpa. Jag tycker att det är eländigt att människor hindrats från att leva de liv de egentligen önskat, enbart pga monarkin. Det står en förstås fritt att göra som Edward och abdikera, men det tror jag är allt annat än lätt. Lite som att växa upp i en sekt och ha kraften att ta sig ifrån det som vuxen. Men lägg därtill att du lever ditt liv helt i offentligheten och skapar en skandal av gigantiskt mått. Inte enkelt.

Ett annat alternativ är förstås att även de kungliga ska kunna leva lite som 'vem som helst' utan krav på högre moraliska (eller religiöst präglade) ställningstaganden. Lite som den svenska kungafamiljen kanske som numera gifter sig med 'vanligt folk' utan börd, inte har någon formell politisk makt osv. Men vad är då meningen med kungahuset? Det är, enligt mig, väldigt svårt att motivera att staten ska försörja en "vanlig" familj just för att de råkar (eventuellt) vara släkt med tidigare kungliga människor som levde upp till kraven och för vilka kronan faktiskt var lite av en nitlott. Då är vi mer inne på skattefinansierat jetsetliv. En oändligt dyr dokusåpa (utan riktig insyn i dess finansiering). Ska de inte agera traditionsbärare, något av en ständig påminnelse om en tid som varit och nån form av överhet pga det, så vari ligger i så fall poängen? En väldigt kostsam ambassadörhistoria med långt färre än 6-timmars arbetsdag?

Jag tycker som sagt att de europeiska kungahusen är en väldigt intressant del av vår historia. Men det är också det; det är ganska mycket historia. Lite som det konstaterades i slutet av Downton Abbey; tiden för aristokrati är över. Det är dags att gå vidare. Börd är fortfarande till viss del av vikt, men än viktigare idag är utbildning, kunskap och yrkesskicklighet om du ska nå framgång.

Film jag sett...del 7

The Life and Death of Peter Sellers (2004)

Jag såg Peter Sellers-filmer med stor behållning redan före tonåren, inte minst Inspector Clouseau var en favorit. Då hade jag inte särskilt mycket koll på mannen bakom men i vuxen ålder har jag då och då ramlat över artiklar som låtit mig förstå att han nog hade en mindre roande sida privat. Kanske rent av en riktigt dålig sida. Och den syns definitivt i den här biografiska filmen om hans alldeles för korta liv.

När filmen börjar är Sellers (Geoffrey Rush) ingen känd filmpersonlighet utan kämpar snarare för att bli en. Sen får vi följa honom in i filmvärlden och samtidigt se hur hans övriga liv bli allt mindre betydelsefullt. Han är ingen trevlig make och inte heller någon vidare värst varm pappa heller, åtminstone inte i den här versionen. Viktigt är däremot framgång, att synas, dyra saker och vackra kvinnor (så länge de vill det han vill). Till och med hans mamma Peg (Miriam Margolyes), som tidigt i filmen målas upp som en viktig och inte minst pådrivande person i hans liv, hamnar långt bort i periferin vad det lider. Riktigt eländigt känns det när han träffar och hastigt gifter sig med den svenska fotomodellen Britt Ekland (Charlize Theron), ett kort äktenskap som snabbt blir tragiskt och på nåt vis också början till slutet för "filmgeniet" Sellers.

Regissören Stephen Hopkins lyckades bra i castandet av Rush som Sellers, det måste jag säga. Han gestaltar framgångsrikt en ganska splittrad och till viss del också plågad människa, ofta med ett målande kroppsspråk bara. Även övriga gör fina insatser, där även Emily Watson (som första hustrun Anne) bör nämnas. Filmen blir en bra påminnelse om att ingen människa är rakt igenom ond/god och att Sellers i allra högsta grad hade ett stort spektra och det fick mig att som så många gånger förr fundera över om en människas yrkesmässiga framgångar blir värdelösa pga privata idiotiska handlingar/värderingar/etc? Jag har inget färdigt svar än, men klart är att framgångarna åtminstone inte blir utan naggade kanter. Betyg svag 4/5. (Viaplay)

The Wolfpack (2015)

Jag trillade över den här dokumentären nästan lika slumpartat som filmens regissör Crystal Moselle trillade över storyn från början. Hon mötte en dag några långhåriga killar på gatan, klädda som om de kom direkt från inspelningen av Tarantinos De Hänsynslösa, med en aura som skrek att det fanns en story bakom det hela. Och det gjorde det verkligen. 

Killarna hon mötte var de sex bröderna Angulo som till fram tills dess varit instängda i en liten lägenhet på Manhattan tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Pappa Oscar var den enda med nyckel och som kom och gick som han vill, som skötte alla ärenden utanför lägenheten sedan 14 år tillbaka. Mamma Susanne som till synes lämnat hela sitt tidigare liv, även sin egen familj, bakom sig för att helt ägna sig åt sin make (samt föda barn) och vars viktigaste syssla varit att hemskola familjens barn (vilket också inbringade den enda inkomsten) påminner närmast om en trogen sektmedlem i filmen men behövde inte mycket skrap på ytan för att den skulle krackelera lite.

Förutom hemskolandet, som definitivt resulterat i väluppfostrade, hänsynsfulla och vältaliga barn med mycken syskonkärlek, så ägnar barnen en väldig massa tid till de tusentals filmer som Oscar skaffar hem. Idel kult och klassiker finns på deras filmhylla och dessa tycks sönerna sluka varje sekund av. En utav dem ägnar tid åt att pausa efter varje replik, skriva ned den och på så vi skapa sitt egna manus som bröderna sedan kan lära sig och agera på egen hand, med hjälp av smått imponerande rekvisita byggd av det som fanns hemma. Filmerna blir världen på nåt vis och det är därför det är just Tarantinos karaktärer som Moselle mötte där på gatan.

Till sist öppnar nämligen en av bröderna på lägenhetsdörren och ger sig ut. Just den utflykten slutar både olyckligt och lyckligt på samma gång men framför allt så är det mer än lägenhetsdörren som öppnats på glänt. Moselle kommer märkligt nära familjen och även om en del svar kommer under filmens gång så kvarstår många när eftertexterna kommer. Men historien är varm, glädjefull såväl som sorglig på samma gång. Absolut en måste-se-film för alla dokumentärälskare som liksom jag uppskattar riktigt udda och intressanta personöden. Betyg 4/5. (SVT Play)

Film 16/10: 2x Coco Chanel

Jag har haft ett par Coco Chanel-dagar. I kuvertet från Lovefilm i fredags fanns nämligen två påstått biografiska filmer om denna banbrytande kvinna som jag nu har sett under helgen.

Coco avant Chanel (2009): Anne Fontaine har som titeln avslöjar gjort ett drama som skildrar Gabrielle "Coco" Chanel från det att hon lämnades vid porten till barnhemmet av sin far tills dess att hon tog steget in som den första kvinnliga modeskaparen i Paris kring 1913.
Coco tycks tidigt ha varit bestämd över att råda över sitt eget liv. När den tillfälliga älskaren, adelsmannen och tyghandlaren Ètienne Balsan (Benoit Poelvoorde) lämnar hennes lilla hemort för att fara hem till sitt gods utanför Paris tar hon helt enkelt sin resväska med sina få ägodelar och far dit. Hon står på hans trapp med en diffus ursäkt om ett kort besök men ska snart bli känd som Balsans långvariga, inneboende älskarinna. Han är en lättsam man som roas av den okonventionella Coco som inte accepterar att rida damsadel utan istället syr om hans kostymer till en riddräkt av mer kvinnlig modell. Det är också Balsan som presenterar Coco för Arthur "Boy" Capel (Alessandro Nivola), en engelsman som hon blir förälskad i. Balsan låter henne vara som hon är och introducerar henne till skådespelerskor som så smått börjar gilla hennes modeidéer där kvinnans bekvämlighet går före idealanpassning. Just hennes roll som feministiskt förebild är genomgående i filmen och uttalandet att hon "hellre är älskarinna än äkta hustru" är oerhört talande för hur hon resonerade om kvinnans roll i samtiden.

Det här är en väldigt vacker och inspirerande film. Audrey Tautou är som klippt och skuren som Coco Chanel men hade inte ensamt fungerat om det inte vore för motpolen Balsan som Poelvoorde gör så bra. Han är livlig och lite rolig medan hon spelar mycket med minspel och blickar. Jag gillar att dialogen känns så enkel och naturlig; även då inte allt uttalas verbalt säger handlingen så mycket. Tautou gör en Chanel med ett brett men trovärdigt känsloregister där hon både är trotsig och egensinnig men också känslig och präglad av sin barndom. Hon är stark men inte känslokall och oerhört vacker även i en för stor mansöverrock. Det är framför allt i skådespeleriet mellan Tautou och Poelvoorde som det är som allra bäst. Men samtidigt som just det är en fröjd att se kan jag tycka att Anne Fontaine satt just Chanels modeskapande lite för mycket i periferin. Oavsett har jag nog aldrig hoppats så mycket på en uppföljare som här! Betyg: 4/5.

Coco Chanel & Igor Stravinsky (2009) tar i stort sett vid precis där Coco avant Chanel slutar, dvs 1913 i Paris. Den inleds med Igor Stravinskys utbuade premiär av "Våroffret" som väckte minst sagt blandade känslor hos Paris borgerskap. I publiken sitter Coco Chanel (Anna Mouglalis) som tvärtemot majoriteten gillar det hon upplever. Flera år senare möts den numera välkända och framgångsrika Chanel och den tvärtom ganska penninglösa Stravinsky (Mads Mikkelsen) på en fest och hon erbjuder sin villa utanför Paris till familjen Stravinsky. Hon säger sig se potential i hans revolutionerande verk och vill bidra till hans framgång genom att erbjuda arbetsro.
Familjen Stravinsky, utöver Igor bestående av fyra barn och en lungsjuk hustru flyttar in i Chanels svartvita hem och så långt vet vi att historien stämmer. Det som filmen sedan skildrar är den påstådda (men aldrig bekräftade) romansen mellan de två historiska personerna. I bakgrunden finns även Stravinskys arbete och Chanels strävan att hitta den perfekta doften till vad som idag är parfymen Chanel no 5.

Den här filmen skildrar en helt annan bild av Coco Chanel än vad den föregående gjorde. Här visas en i det närmaste känslokall, ansvarslös och snobbig Coco som tar vad hon vill ha och har baktankar med det mesta. Hon tycks ha glömt sin bakgrund helt och ser inga problem i att förbarma sig över en lungsjuk kvinna enbart i syfte att i nästa sekund kunna förföra dennes man. Stravinsky å sin sida, skildras som en velig, viljelös stackars konstnär som inte rår för något alls. Dessa två motpoler känns, till skillnad från den förra filmens, inte särskilt trovärdiga och inte alls spännande. Kan hända att den nu sörjande (efter förra pojkvännens död) Coco Chanel utvecklats till denna person under 1920-talets början, men har Coco avant Chanel ens lite prickat rätt på verklighetens Chanel känns det som att steget till denna överlägsna och osympatiska figur är väldigt långt.
Filmen är inte heller lika mån om miljöerna även om man här faktiskt ser mer av de idag så välkända Chanel-dräkterna. Vad gäller skådespeleriet ser Mouglalis nästan uttråkad ut filmen igenom och Mikkelsen är väldigt stel och trist. Någon direkt glöd förmedlar de inte. När jag sökte en uppföljare av den förra filmen var det absolut inte det här jag önskade. Att skildra den påstådda romansen mellan dessa två känns inte heller som det mest intressanta i Chanels liv. Jag hade hellre sett en film om hennes påstådda nazisympatier under andra världskriget (hon har även hävdats vara brittisk spion) och hur hon kom att utvecklas som stor modeikon världen över. Betyg 2/5.

Funderingar kring Annika Östberg Deasy

Idag har jag ägnat en stund åt att läsa lite av den ström av artiklar som kommit de sista dygnen efter att det blev känt att Annika Östberg Deasy överlämnats till den svenska kriminalvården.

Till att börja med är det intressant att kolla hur olika hennes historia om barndom, mammans roll, knivmordet (som skedde flera år innan de två morden som hon nu suttit dömd för), morden etc, skildras på olika ställen. På vissa platser skildras hon rent av som ett viljelöst offer där inga av de beslut hon tog (vare sig vad gäller knark eller brottsliga handlingar) verkar ha varit hennes egna. På andra ställen skrivs det mer som att hon visst visste vad hon gjorde, att hon varit "hjärnan bakom brotten", att hon är ett "white trash" som får uppmärksamhet pga svenska feminister (!). Intressant, faktiskt. Jag gissar att sanningen ligger någonstans däremellan. Som tips kan jag rekommendera er att dels läsa svenska wiki resp Annikas stödhemsida och jämföra på vilket sätt hennes liv skildras.

Jag har också läst en del blogginlägg idag och även där skiljer det sig. Mest spännande är kanske åsikterna om att "hade det varit en man hade det varit tyst". Jag vill minnas att det gjordes en massa insatser (med skattemedel), där tex Leif Silbersky var inblandad, när Calle Jonsson var anklagad för att ha knivskurit en man då han var på semester i Grekland. Som ett exempel.

Mina egna åsikter då? Ja, jag tror inte heller att Annika var en helt oskyldig fågel (och det tror jag inte heller att hon själv hävdar), jag tycker inte att hennes mamma står utan ansvar för vad som hände med hennes dotter samtidigt som jag delvis kan acceptera att Annika ser sig delvis som ett offer för knark och dåliga umgängen. Jag kan ibland också fundera över det självklara i att hon ska till Sverige; ett land hon inte varit i sedan barnsben. Men, hon är svensk medborgare och vi kan inte acceptera a- resp b-lag i "hur svensk man är" när det kommer till att hjälpa svenska medborgare. Utöver det ger jag inte det amerikanska rättsväsendet mycket förtroende när det kommer till deras lösningar för att undvika rättegång tex. Och visst finns det ändå en gräns för hur länge vi kan och bör låsa in människor för dåliga handlingar de begår? Frågan om rehabilitering kontra straff är verkligen ett diskussionsämne här.

Nej, kort så instämmer jag nog mest i de stämmor som hälsar henne välkommen till svensk mark och som menar att hon straffats nog och förtjänar en chans till en liv i frihet. Vi talar om omständigheter 20-30 år tillbaka i tiden, saker och relationer förändras, tack och lov. De sura rösterna som gnäller över skattemedel och eget ansvar känns mest just gnälliga då de förs fram utan saklig argumentation mer än att man får "skylla sig själv".

Film 3/09

Film! Jag har faktiskt inte sett så mycket film just de sista två veckorna, men tidigare blev det några som jag inte hunnit skriva om än. Så jag tar en välförtjänt paus från registrerandet och gör en filmblogg!

Jag tror jag börjar med en av de senaste och också en av de värsta filmerna jag sett. Faktiskt. Först kanske jag ska säga at jag inte sågar filmen av nån slags prydhet, utan för att den sög, helt enkelt. Jag är inte så väldigt förtjust i Will Farrell, det vet ni, jag kan nu också erkänna att "kioskvältare" som Scary Movie-serien osv inte är min kopp te. I exakt samma "humor"-anda är Not Another Gay Movie gjord. Och jag klarar bara inte av det. Delvis säkert för att fördomarna är så många att mitt huvud exploderar, men också för att det hela bara känns så pinsamt dåligt. Även här finns visst en uppföljare. Scary var väl ordet. Betyg: 1/10.

En annan komedi jag sett är den några år gamla Cake med den alltid så flaky Heather Graham i huvudrollen. Hon spelar dotter till en stor tidningsägare som drabbas av hjärtattack och samtidigt blir av med en av sina redaktörer. Rotlösa, nästan 30, one-night-stand-idkande, och frilansande journalisten Pippa erbjuder sig att ta över rollen, i hopp om att få fadern att se seriöst på henne. Det visar sig vara hans bröllopsmagasin som saknar redaktör och såklart blir det en personlig konflikt för den evia brudtärnan som inte alls tror på äktenskapet.
Hur tror ni att det går? Inte så svårt att förutse kanske. Men, filmen vinner lite på att den trots allt inte är så hysteriskt moraliserande som den skulle kunna vara. Pippas "fria stil" ges ändå ett visst erkännande och även om jag gärna sett ett annat slut tycker jag nog att filmen som sådan har ett visst underhållsvärde. Av nån anledning gillar jag Graham som aldrig tycks få några riktigt bra roller att visa vad hon kan i. Jag tror hon kan bättre. Betyg: 4/10.

Sylvia Plaths roman Glaskupan vet de som läser min blogg regelbundet att jag kämpat med mer än en gång, men gett upp av brist på sympati för huvudrollen. Nu kanske jag ändå hittat ny inspiration till att ge den en tredje chans. Jag lyckades se Sylvia på tv nån kväll. Filmen ska vara en form av biografi av Sylvia Plaths liv, hennes författarskap, äktenskap med Ted Hughes, tilltagande psykiska ohälsa osv. Jag vet inte om filmen lyckas fullt med att engagera mig, men den nyöppnade ett intresse för Plath (och Hughes) som ledde till timmar på internet.
Sylvia spelas ändå (som vanligt) väldigt bra av Gwyneth Paltrow, och maken Hughes av Mr Bond; Daniel Craig. Problemet är nog att manuset bakom filmen känns lite torftigt, det tog ett tag innan jag fastnade i handlingen och alltför mycket saknar djup. Den är dock högst sevärd för oss som gillar "based on a true story"-filmer. Betyget blir dock bara 5/10.

När vi ändå är på sanna historier; jag har nu äntligen sett dokumentären Capturing the Friedman; filmen om en uppmärksammad pedofilhärva på 80-talet. Filmen blandar intervjuer med egna hemmafilmer; filmade av ena sonen från det att historien från början kommer upp till ytan i och med att pappan grips. En lite märklig familj kommer fram som jag aldrig riktigt får grepp om. Det känns som att det finns en massa bakom som fortfarande döljs men samtidigt kommer förvånande mycket saker upp till ytan.
Pappan Arnold Friedman grips efter att "undercover" poliser fått honom att skicka en av dem en tidning med barnpornografi. En husrannsakan görs och man hittar ytterligare något liknande på pappans kontor. Sen kommer det snart fram att Arnold är lärare och dessutom i flera år har hållt datalektioner på fritiden i sin källare till ett hundratal ungdomar i området, tillsammans med sin yngsta son Jessie (18 år då, vill jag minnas). Listor på barnen gås igenom och plötsligt står både far och son anklagade för ett oändligt antal övergrepp mot en väldig massa unga pojkar. Men vad är sant och vad är inte sant? Det är ungefär det som filmen handlar om. Och det är verkligen inte så svart eller vitt som jag kanske önskat.
Jag ska inte gå in mer på filmen utan istället verkligen rekommendera er att se den. Den har hängt med mig mycket och jag hade verkligen svårt att släppa den efter att den var slut. En mycket bra, inte objektiv men inte heller alltför partisk, dokumentärfilm. Missa inte heller extraspåren på dvd:n. Betyg 8/10.

Till sist en Woody Allen-film. Jag är lite ambivalent till Allens filmer, måste jag säga. Jag har insett att de filmer jag ogillar är de som Allen själv är med i; när han håller sig bakom kameran blir resultatet ett helt annat. Tex var Scoop inte nån höjdare medan Match Point var mer än sevärd.
Den jag nu sett är Vicky Cristina Barcelona. Cristina (Scarlett Johansson) och Vicky (Rebecca Hall) är två amerikanska väninnor på besök i Barcelona. Cristina är en rastlös tjej som hela tiden byter mål, intressen och livsprojekt medan Vicky är en mer jordnära, soon-to-be-married, reserverad tjej. De möter en inhemsk konstnär; Juan Antonio (Javier Bardem; han med den skumma frisyren i No Country for..) som bjuder med dem till hans hemö för kultur och platonisk kärlek (jo han är ganska rättfram). Tjejerna följer, kanske något märkligt, med och en mix av känslor skapas. Cristina blir snart Juans flickvän och flyttar in på obestämd tid, medan Vicky försöker semestra vidare med sin tillresta fästman. För att göra det hela lite komplicerat dyker Juans exfru (Penélope Cruz) upp; en konstnärinna med explosivt humör som dessutom sägs ha försökt döda sin exmake.
Det är en ganska intressant historia trots allt, som utmanar synen på det traditionella, heternormativa, monogama förhållandet/äktenskapet. Den lyckas faktiskt ganska bra utan att bli alldeles för sliskigt eller gubbigt, även om det balanserar på kanten lite ibland. Penélope Cruz gör en otroligt bra rolltolkning och lyfter till stor del filmen. Bardem spelar också bra och Rebecca Hall känns intressant. Dessvärre är jag nog lite less på Allens hang-up (?) Scarlett Johansson och tycker att hon inte har ett tillräckligt stort register för att imponera. Lite trist också att Vickys fästman måste vara en sån stereotyp av den "traditionella äkta mannen". Men historien är som sagt intressant och utmanande. Musiken är också bra och ger filmen ett komiskt lyft där det behövs. Betyget blir 8/10.

Historien om Dolly Parton

Var lite less på böckerna jag hade med mig så jag köpte en ny på Pocket Shop på centralen i Sthlm. Det blev efter lite övervägande en biografi om Dolly Parton. Höll i Johnny Cash's biografi först, men Dolly kändes skojigare trots allt. Hon är en ganska kool brud och det kändes lite spännande att få läsa mer om henne. Läste på X2000 till Sundsvall och den är helt ok. Ingen magisk upplevelse rent författarmässigt kanske, men bra. Hittills har jag dock inte kommit längre än till Dollys första barnår eftersom den grundligt först gått igenom halva USA:s historia och beskrivit allt från ursprungsbefolkning till nybyggare som bott på marken där hon växte upp. Intressant, trots allt. Inte ur ett Dolly-perspektiv kanske, utan mer för att jag faktiskt är ganska kass på USA:s historia (för att inte prata om dess geografi).