Film 16/10: 2x Coco Chanel

Jag har haft ett par Coco Chanel-dagar. I kuvertet från Lovefilm i fredags fanns nämligen två påstått biografiska filmer om denna banbrytande kvinna som jag nu har sett under helgen.

Coco avant Chanel (2009): Anne Fontaine har som titeln avslöjar gjort ett drama som skildrar Gabrielle "Coco" Chanel från det att hon lämnades vid porten till barnhemmet av sin far tills dess att hon tog steget in som den första kvinnliga modeskaparen i Paris kring 1913.
Coco tycks tidigt ha varit bestämd över att råda över sitt eget liv. När den tillfälliga älskaren, adelsmannen och tyghandlaren Ètienne Balsan (Benoit Poelvoorde) lämnar hennes lilla hemort för att fara hem till sitt gods utanför Paris tar hon helt enkelt sin resväska med sina få ägodelar och far dit. Hon står på hans trapp med en diffus ursäkt om ett kort besök men ska snart bli känd som Balsans långvariga, inneboende älskarinna. Han är en lättsam man som roas av den okonventionella Coco som inte accepterar att rida damsadel utan istället syr om hans kostymer till en riddräkt av mer kvinnlig modell. Det är också Balsan som presenterar Coco för Arthur "Boy" Capel (Alessandro Nivola), en engelsman som hon blir förälskad i. Balsan låter henne vara som hon är och introducerar henne till skådespelerskor som så smått börjar gilla hennes modeidéer där kvinnans bekvämlighet går före idealanpassning. Just hennes roll som feministiskt förebild är genomgående i filmen och uttalandet att hon "hellre är älskarinna än äkta hustru" är oerhört talande för hur hon resonerade om kvinnans roll i samtiden.

Det här är en väldigt vacker och inspirerande film. Audrey Tautou är som klippt och skuren som Coco Chanel men hade inte ensamt fungerat om det inte vore för motpolen Balsan som Poelvoorde gör så bra. Han är livlig och lite rolig medan hon spelar mycket med minspel och blickar. Jag gillar att dialogen känns så enkel och naturlig; även då inte allt uttalas verbalt säger handlingen så mycket. Tautou gör en Chanel med ett brett men trovärdigt känsloregister där hon både är trotsig och egensinnig men också känslig och präglad av sin barndom. Hon är stark men inte känslokall och oerhört vacker även i en för stor mansöverrock. Det är framför allt i skådespeleriet mellan Tautou och Poelvoorde som det är som allra bäst. Men samtidigt som just det är en fröjd att se kan jag tycka att Anne Fontaine satt just Chanels modeskapande lite för mycket i periferin. Oavsett har jag nog aldrig hoppats så mycket på en uppföljare som här! Betyg: 4/5.

Coco Chanel & Igor Stravinsky (2009) tar i stort sett vid precis där Coco avant Chanel slutar, dvs 1913 i Paris. Den inleds med Igor Stravinskys utbuade premiär av "Våroffret" som väckte minst sagt blandade känslor hos Paris borgerskap. I publiken sitter Coco Chanel (Anna Mouglalis) som tvärtemot majoriteten gillar det hon upplever. Flera år senare möts den numera välkända och framgångsrika Chanel och den tvärtom ganska penninglösa Stravinsky (Mads Mikkelsen) på en fest och hon erbjuder sin villa utanför Paris till familjen Stravinsky. Hon säger sig se potential i hans revolutionerande verk och vill bidra till hans framgång genom att erbjuda arbetsro.
Familjen Stravinsky, utöver Igor bestående av fyra barn och en lungsjuk hustru flyttar in i Chanels svartvita hem och så långt vet vi att historien stämmer. Det som filmen sedan skildrar är den påstådda (men aldrig bekräftade) romansen mellan de två historiska personerna. I bakgrunden finns även Stravinskys arbete och Chanels strävan att hitta den perfekta doften till vad som idag är parfymen Chanel no 5.

Den här filmen skildrar en helt annan bild av Coco Chanel än vad den föregående gjorde. Här visas en i det närmaste känslokall, ansvarslös och snobbig Coco som tar vad hon vill ha och har baktankar med det mesta. Hon tycks ha glömt sin bakgrund helt och ser inga problem i att förbarma sig över en lungsjuk kvinna enbart i syfte att i nästa sekund kunna förföra dennes man. Stravinsky å sin sida, skildras som en velig, viljelös stackars konstnär som inte rår för något alls. Dessa två motpoler känns, till skillnad från den förra filmens, inte särskilt trovärdiga och inte alls spännande. Kan hända att den nu sörjande (efter förra pojkvännens död) Coco Chanel utvecklats till denna person under 1920-talets början, men har Coco avant Chanel ens lite prickat rätt på verklighetens Chanel känns det som att steget till denna överlägsna och osympatiska figur är väldigt långt.
Filmen är inte heller lika mån om miljöerna även om man här faktiskt ser mer av de idag så välkända Chanel-dräkterna. Vad gäller skådespeleriet ser Mouglalis nästan uttråkad ut filmen igenom och Mikkelsen är väldigt stel och trist. Någon direkt glöd förmedlar de inte. När jag sökte en uppföljare av den förra filmen var det absolut inte det här jag önskade. Att skildra den påstådda romansen mellan dessa två känns inte heller som det mest intressanta i Chanels liv. Jag hade hellre sett en film om hennes påstådda nazisympatier under andra världskriget (hon har även hävdats vara brittisk spion) och hur hon kom att utvecklas som stor modeikon världen över. Betyg 2/5.