Idag är det två år sedan läkarna stängde av pappas respirator och lät honom somna in. Två år sedan. Det känns märkligt. Jag bär fortfarande med mig det och det finns i mitt medvetande så ofta. Jag har accepterat att han är borta, att han fick ett 57 år kort liv och jag har nog också accepterat att han var som han var och att förhållandet oss emellan såg ut som det gjorde. Att han valde (i den mån man faktiskt väljer) det liv han valde och konsekvenserna av det. Det är något som kommer att fortsätta prägla mig resten av livet, men på nåt sätt har jag blivit sams med det.
Svårare är det att acceptera allt som inte var. Allt som inte blev och allt som jag saknat. Alla hål som jag vill fylla med mitt eget liv och mina egna val men som jag ännu inte lyckats med. Och saknaden efter pappa, den går nog aldrig bort.
Jag på promenad med min blonda, snälla raggarpappa, gissningsvis nån gång 1979 i Mjölbytrakten.
5 kommentarer:
Åh, den bilden säger så mycket.
Mina tankar går till dig.
AK: Det är en av ytterst få bilder som finns på mig och pappa och jag älskar den verkligen.
Anonym: Tack!
Ja, framförallt visar den ju hur barn älskar sina föräldrar i alla väder. Och din pappa ser dessutom väldigt stolt ut.
Berndt var ju raggare på den tiden, och det verkar som om det var ett hårt liv. Många av hans vänner finns inte i livet.
Jo, jag är ganska säker på att pappa var stolt över sina ungar hela tiden. Även när vi inte längre hade kontakt så vet jag att han talade väl om oss för alla som ville höra. Och jag hoppas innerligt att han förstod varför det var så svårt att bibehålla kontakten.
Jo det var nog ett hårt liv, och ett liv som gav vanor som var svåra att lämna. Även om det var fler saker än så som spelade in i pappas alkoholism. Men man ska inte negligera vikten av ungdomens vanor för det fortsatta livet. Alla klarar inte att bara gå vidare.
Skicka en kommentar