I mina ögon är Tom Cruise en rätt överskattaf skådespelare och jag skulle antagligen vara rädd om jag träffade honom irl (visst ser han bra galen ut?). Kanske var det därför jag hade svårt att komma till skott att se Valkyrie (2008) där han spelar huvudrollen som den tyska översten Claus von Stauffenberg. Filmen baseras alltså på den sanna historien om ett av de rätt många attentaten mot Adolf Hitler, den här gången lett av bl.a Stauffenberg.Filmen är regisserad av X-Men-regissören Brian Singer och hade således en hel del förväntningar på sig. Jag tror mig dock minnas att mottagandet blev ljummet och att det här är en film som inte många kommer att minnas. För egen del tycker jag att den inleddes så långsamt. Det tar ca en timme innan det börjar bli lite spännande (hur spännande det nu kan bli när man vet att Hitler faktiskt inte dog i attentatet). Den jobbiga brytningen (som bara de "onda nazisterna har, de "goda" talar som jag minns det ren engelska) stör, men annars är det en rätt snygg film med idel intressanta skådisar (bl.a mina favoriter Kenneth Branagh och Eddie Izzard). Sevärd, men ingen film jag hetsade upp mig över. Betyg 3/5.
Away We Go (2009) är en söt variant på en roadmovie, regisserad av Sam Mendes (soon-to-be exman till Kate Winslet, med bl.a Revolutionary Road och American Beauty i regi-ryggsäcken). Burt (John Krasinski, The Office) och Verona (Maya Rudolph, SNL) är ett sött och stillsamt par i 30-årsåldern som när det bara är ett par månader kvar till förlossning kommer på att de inte är säkra på vart de vill bo och uppfostra sitt barn. De reser runt och besöker tänkbara platser där de har släktingar eller gamla bekanta men upptäcker under resan en del nya sidor hos sina vänner.
En ganska rolig, hyfsat dråplig och söt film där huvudrollerna är välcastade och helt klart har kemi. Jag gillar att de är så obrydda som blivande föräldrar och att de dessutom har ett så okomplicerat förhållande. Det är en skön konstrast till alla bråk/bli-sams-par man annars ser på film. I birollerna syns bl.a Maggie Gyllenhaal och Jeff Daniels. Helt klart ett litet guldkorn, men gör lite för lite väsen av sig för att räcka hela vägen för min del. Betyget blir en stark 3/5.
På Razzie-galan tidigare i år vann All About Steve (2009) två kategorier; sämsta kvinnliga skådespelare och sämsta filmpar. Mina förväntningar var alltså ganska låga.
Sandra Bullock gör på sätt och vis en amerikansk variant av "Sally", här i form av Mary Horowich som blir intensivt förälskad i sin blinddate Steve (Bradley Cooper), trots att själva daten bara varade i några få minuter. Mary är en hysteriskt välbildad kvinna som jobbar som korsordskonstruktör men som saknar rätt många sociala förmågor. Hon är sådär korkat glad, håller aldrig tyst och älskar sina röda stövlar. Steve jobbar som halvt misslyckad nyhetsfilmare och när han använder sitt jobb som ursäkt för att han måste lämna blinddaten tar Mary det som en invit att följa efter, till Steves förtret men till hans påhejande arbetskamraters glädje.
Det här är absolut ingen bra film, men sanningen är att jag föredrar oskyldiga filmer med någon slags (cheesy) sensmoral före sliskiga gubbkomedier som den hyllade Anchorman eller vilken annan Will Ferrell-film du så önskar. Det går inte att göra en Sally-figur som Mary utan att spela över, vilket Sandra Bullock helt klart gör, men stundtals gillar jag faktiskt hennes Mary och skrattar åt de situationer hon hamnar i. Tråkigare är delen med Steve och hans kollegor och Hartman Hughes är den värsta av dem. Bäst är Howard (söta DJ Qualls) och Elisabeth (Katy Mixon) i periferin. Betyg: 2/5.
Away We Go (2009) är en söt variant på en roadmovie, regisserad av Sam Mendes (soon-to-be exman till Kate Winslet, med bl.a Revolutionary Road och American Beauty i regi-ryggsäcken). Burt (John Krasinski, The Office) och Verona (Maya Rudolph, SNL) är ett sött och stillsamt par i 30-årsåldern som när det bara är ett par månader kvar till förlossning kommer på att de inte är säkra på vart de vill bo och uppfostra sitt barn. De reser runt och besöker tänkbara platser där de har släktingar eller gamla bekanta men upptäcker under resan en del nya sidor hos sina vänner.En ganska rolig, hyfsat dråplig och söt film där huvudrollerna är välcastade och helt klart har kemi. Jag gillar att de är så obrydda som blivande föräldrar och att de dessutom har ett så okomplicerat förhållande. Det är en skön konstrast till alla bråk/bli-sams-par man annars ser på film. I birollerna syns bl.a Maggie Gyllenhaal och Jeff Daniels. Helt klart ett litet guldkorn, men gör lite för lite väsen av sig för att räcka hela vägen för min del. Betyget blir en stark 3/5.
På Razzie-galan tidigare i år vann All About Steve (2009) två kategorier; sämsta kvinnliga skådespelare och sämsta filmpar. Mina förväntningar var alltså ganska låga.
Sandra Bullock gör på sätt och vis en amerikansk variant av "Sally", här i form av Mary Horowich som blir intensivt förälskad i sin blinddate Steve (Bradley Cooper), trots att själva daten bara varade i några få minuter. Mary är en hysteriskt välbildad kvinna som jobbar som korsordskonstruktör men som saknar rätt många sociala förmågor. Hon är sådär korkat glad, håller aldrig tyst och älskar sina röda stövlar. Steve jobbar som halvt misslyckad nyhetsfilmare och när han använder sitt jobb som ursäkt för att han måste lämna blinddaten tar Mary det som en invit att följa efter, till Steves förtret men till hans påhejande arbetskamraters glädje.Det här är absolut ingen bra film, men sanningen är att jag föredrar oskyldiga filmer med någon slags (cheesy) sensmoral före sliskiga gubbkomedier som den hyllade Anchorman eller vilken annan Will Ferrell-film du så önskar. Det går inte att göra en Sally-figur som Mary utan att spela över, vilket Sandra Bullock helt klart gör, men stundtals gillar jag faktiskt hennes Mary och skrattar åt de situationer hon hamnar i. Tråkigare är delen med Steve och hans kollegor och Hartman Hughes är den värsta av dem. Bäst är Howard (söta DJ Qualls) och Elisabeth (Katy Mixon) i periferin. Betyg: 2/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar