Film 3/09

Film! Jag har faktiskt inte sett så mycket film just de sista två veckorna, men tidigare blev det några som jag inte hunnit skriva om än. Så jag tar en välförtjänt paus från registrerandet och gör en filmblogg!

Jag tror jag börjar med en av de senaste och också en av de värsta filmerna jag sett. Faktiskt. Först kanske jag ska säga at jag inte sågar filmen av nån slags prydhet, utan för att den sög, helt enkelt. Jag är inte så väldigt förtjust i Will Farrell, det vet ni, jag kan nu också erkänna att "kioskvältare" som Scary Movie-serien osv inte är min kopp te. I exakt samma "humor"-anda är Not Another Gay Movie gjord. Och jag klarar bara inte av det. Delvis säkert för att fördomarna är så många att mitt huvud exploderar, men också för att det hela bara känns så pinsamt dåligt. Även här finns visst en uppföljare. Scary var väl ordet. Betyg: 1/10.

En annan komedi jag sett är den några år gamla Cake med den alltid så flaky Heather Graham i huvudrollen. Hon spelar dotter till en stor tidningsägare som drabbas av hjärtattack och samtidigt blir av med en av sina redaktörer. Rotlösa, nästan 30, one-night-stand-idkande, och frilansande journalisten Pippa erbjuder sig att ta över rollen, i hopp om att få fadern att se seriöst på henne. Det visar sig vara hans bröllopsmagasin som saknar redaktör och såklart blir det en personlig konflikt för den evia brudtärnan som inte alls tror på äktenskapet.
Hur tror ni att det går? Inte så svårt att förutse kanske. Men, filmen vinner lite på att den trots allt inte är så hysteriskt moraliserande som den skulle kunna vara. Pippas "fria stil" ges ändå ett visst erkännande och även om jag gärna sett ett annat slut tycker jag nog att filmen som sådan har ett visst underhållsvärde. Av nån anledning gillar jag Graham som aldrig tycks få några riktigt bra roller att visa vad hon kan i. Jag tror hon kan bättre. Betyg: 4/10.

Sylvia Plaths roman Glaskupan vet de som läser min blogg regelbundet att jag kämpat med mer än en gång, men gett upp av brist på sympati för huvudrollen. Nu kanske jag ändå hittat ny inspiration till att ge den en tredje chans. Jag lyckades se Sylvia på tv nån kväll. Filmen ska vara en form av biografi av Sylvia Plaths liv, hennes författarskap, äktenskap med Ted Hughes, tilltagande psykiska ohälsa osv. Jag vet inte om filmen lyckas fullt med att engagera mig, men den nyöppnade ett intresse för Plath (och Hughes) som ledde till timmar på internet.
Sylvia spelas ändå (som vanligt) väldigt bra av Gwyneth Paltrow, och maken Hughes av Mr Bond; Daniel Craig. Problemet är nog att manuset bakom filmen känns lite torftigt, det tog ett tag innan jag fastnade i handlingen och alltför mycket saknar djup. Den är dock högst sevärd för oss som gillar "based on a true story"-filmer. Betyget blir dock bara 5/10.

När vi ändå är på sanna historier; jag har nu äntligen sett dokumentären Capturing the Friedman; filmen om en uppmärksammad pedofilhärva på 80-talet. Filmen blandar intervjuer med egna hemmafilmer; filmade av ena sonen från det att historien från början kommer upp till ytan i och med att pappan grips. En lite märklig familj kommer fram som jag aldrig riktigt får grepp om. Det känns som att det finns en massa bakom som fortfarande döljs men samtidigt kommer förvånande mycket saker upp till ytan.
Pappan Arnold Friedman grips efter att "undercover" poliser fått honom att skicka en av dem en tidning med barnpornografi. En husrannsakan görs och man hittar ytterligare något liknande på pappans kontor. Sen kommer det snart fram att Arnold är lärare och dessutom i flera år har hållt datalektioner på fritiden i sin källare till ett hundratal ungdomar i området, tillsammans med sin yngsta son Jessie (18 år då, vill jag minnas). Listor på barnen gås igenom och plötsligt står både far och son anklagade för ett oändligt antal övergrepp mot en väldig massa unga pojkar. Men vad är sant och vad är inte sant? Det är ungefär det som filmen handlar om. Och det är verkligen inte så svart eller vitt som jag kanske önskat.
Jag ska inte gå in mer på filmen utan istället verkligen rekommendera er att se den. Den har hängt med mig mycket och jag hade verkligen svårt att släppa den efter att den var slut. En mycket bra, inte objektiv men inte heller alltför partisk, dokumentärfilm. Missa inte heller extraspåren på dvd:n. Betyg 8/10.

Till sist en Woody Allen-film. Jag är lite ambivalent till Allens filmer, måste jag säga. Jag har insett att de filmer jag ogillar är de som Allen själv är med i; när han håller sig bakom kameran blir resultatet ett helt annat. Tex var Scoop inte nån höjdare medan Match Point var mer än sevärd.
Den jag nu sett är Vicky Cristina Barcelona. Cristina (Scarlett Johansson) och Vicky (Rebecca Hall) är två amerikanska väninnor på besök i Barcelona. Cristina är en rastlös tjej som hela tiden byter mål, intressen och livsprojekt medan Vicky är en mer jordnära, soon-to-be-married, reserverad tjej. De möter en inhemsk konstnär; Juan Antonio (Javier Bardem; han med den skumma frisyren i No Country for..) som bjuder med dem till hans hemö för kultur och platonisk kärlek (jo han är ganska rättfram). Tjejerna följer, kanske något märkligt, med och en mix av känslor skapas. Cristina blir snart Juans flickvän och flyttar in på obestämd tid, medan Vicky försöker semestra vidare med sin tillresta fästman. För att göra det hela lite komplicerat dyker Juans exfru (Penélope Cruz) upp; en konstnärinna med explosivt humör som dessutom sägs ha försökt döda sin exmake.
Det är en ganska intressant historia trots allt, som utmanar synen på det traditionella, heternormativa, monogama förhållandet/äktenskapet. Den lyckas faktiskt ganska bra utan att bli alldeles för sliskigt eller gubbigt, även om det balanserar på kanten lite ibland. Penélope Cruz gör en otroligt bra rolltolkning och lyfter till stor del filmen. Bardem spelar också bra och Rebecca Hall känns intressant. Dessvärre är jag nog lite less på Allens hang-up (?) Scarlett Johansson och tycker att hon inte har ett tillräckligt stort register för att imponera. Lite trist också att Vickys fästman måste vara en sån stereotyp av den "traditionella äkta mannen". Men historien är som sagt intressant och utmanande. Musiken är också bra och ger filmen ett komiskt lyft där det behövs. Betyget blir 8/10.