Får väl ändå säga att jag kanske inte är supertaggad att gå på jobbet ikväll och sen jobba 30 timmar natt i helgen. Extra trist känns det att konstatera att mina senast inskickade jobbansökningar inte heller ledde till något. Jag borde ha hört nåt vid det här laget, känns det som. Det här, plus känslan av att "alla andras" liv bara går på framåt i marschfart medan mitt bara står stilla i en lerpöl, funderande över vilken väg jag ska ta ur den, om jag ska simma eller vada, framåt eller bakåt (dålig liknelse, men whatever) skapar nu tillsammans en stor del av mitt grubblande för tillfället.
Det känns som att jag hux flux (är ju ett uttryck man sällan använder...) kommer att vara 40 år, fortfarande sittande i min halvsunkiga lägenhet med 16-18-åriga surkatter, jobba på samma jobb där jag lär upp femton år yngre människor som swoschat in med högre ingångslön än jag lyckats komma upp i efter femton år där. Privat kommer min obeslutsamhet ha lett till att allt fallit mig ur händerna istället och jag är "tanten" som minns alla syskons och kompisars barns födelsedagar och stickar strumpor som ingen vill ha som ångestdämpande självterapi. Typ så går det runt i mitt huvud just nu...
Är det den där sablans 30-årskrisen som kommer ifatt igen? Trodde jag hade skakat den av mig för gott.
Det känns som att jag hux flux (är ju ett uttryck man sällan använder...) kommer att vara 40 år, fortfarande sittande i min halvsunkiga lägenhet med 16-18-åriga surkatter, jobba på samma jobb där jag lär upp femton år yngre människor som swoschat in med högre ingångslön än jag lyckats komma upp i efter femton år där. Privat kommer min obeslutsamhet ha lett till att allt fallit mig ur händerna istället och jag är "tanten" som minns alla syskons och kompisars barns födelsedagar och stickar strumpor som ingen vill ha som ångestdämpande självterapi. Typ så går det runt i mitt huvud just nu...
Är det den där sablans 30-årskrisen som kommer ifatt igen? Trodde jag hade skakat den av mig för gott.
6 kommentarer:
Hux flux är ett jädra bra uttryck egentligen. Man får liksom med känslan av att man inte hann med, att något hände som man inte begriper vad det är och så står man där med tappad haka och kliar sig i huvudet(för att få med några fler bra uttryck). Jo, jag tror att du har en trettio-års-kris precis som jag har en FYRTIO-års-kris. Men betänk att dessa kriser också kan kallas utvecklings-kriser. Alltså kommer krisen att leda till utveckling. Visst är det så det funkar?
Annars är det en ganska kul bild den där på en gråsprängd Sara med dina jättetjocka, jättegamla katter i en lägenhet med enbart kattlådor och klösträd, stickandes på oändligt många små tjocksockar till dina stackars syskonbarn som egentligen aldrig använder tjocksockar, men tackar snällt varje jul och födelsedag för de alldeles för små sockorna som tant Sara skickat nu igen....
kram ;-)
Jag vet, det är lite tragikomiskt på nåt vis. Men ack så levande i huvudet stundvis.
Vad ska vi göra av våra "utvecklings"(bah)-kriser då? Jag har fått en ökad förståelse för folk som drar iväg och gör dumma saker nån annanstans. Vilket förvisso bara resulterar i ökad ångest, men ändå.
Dra iväg nånstans och göra dumma saker låter trevligt. Varthän?
You tell me and I'll be there =)
Ska vi ta en jorden-runt-luff? Eller bli au-pair i söderhavet? Eller starta en butik i NY? Det kanske var när alla dylika saker fortfarande upplevdes som helt realistiska som man kunde hålla andan uppe och vara sådär munter och optimistisk. Nu ser man ju bara alla problem med drömmarna, och fokuserar på hur osannolika de är. Inte bra.
Japp, precis så. Delat med en viss sorg över att man inte gjorde det när man fortfarande var naiv. Nu är drömmarna mer realistiska men lik förbannat ständigt långt borta av nån anledning; desto mer knäckande är det.
Fan vad positiva vi är! =)
Skicka en kommentar