Får väl ändå säga att jag kanske inte är supertaggad att gå på jobbet ikväll och sen jobba 30 timmar natt i helgen. Extra trist känns det att konstatera att mina senast inskickade jobbansökningar inte heller ledde till något. Jag borde ha hört nåt vid det här laget, känns det som. Det här, plus känslan av att "alla andras" liv bara går på framåt i marschfart medan mitt bara står stilla i en lerpöl, funderande över vilken väg jag ska ta ur den, om jag ska simma eller vada, framåt eller bakåt (dålig liknelse, men whatever) skapar nu tillsammans en stor del av mitt grubblande för tillfället.
Det känns som att jag hux flux (är ju ett uttryck man sällan använder...) kommer att vara 40 år, fortfarande sittande i min halvsunkiga lägenhet med 16-18-åriga surkatter, jobba på samma jobb där jag lär upp femton år yngre människor som swoschat in med högre ingångslön än jag lyckats komma upp i efter femton år där. Privat kommer min obeslutsamhet ha lett till att allt fallit mig ur händerna istället och jag är "tanten" som minns alla syskons och kompisars barns födelsedagar och stickar strumpor som ingen vill ha som ångestdämpande självterapi. Typ så går det runt i mitt huvud just nu...
Är det den där sablans 30-årskrisen som kommer ifatt igen? Trodde jag hade skakat den av mig för gott.
Det känns som att jag hux flux (är ju ett uttryck man sällan använder...) kommer att vara 40 år, fortfarande sittande i min halvsunkiga lägenhet med 16-18-åriga surkatter, jobba på samma jobb där jag lär upp femton år yngre människor som swoschat in med högre ingångslön än jag lyckats komma upp i efter femton år där. Privat kommer min obeslutsamhet ha lett till att allt fallit mig ur händerna istället och jag är "tanten" som minns alla syskons och kompisars barns födelsedagar och stickar strumpor som ingen vill ha som ångestdämpande självterapi. Typ så går det runt i mitt huvud just nu...
Är det den där sablans 30-årskrisen som kommer ifatt igen? Trodde jag hade skakat den av mig för gott.
