Inget körförbud än så länge

 Åh, och jag fick två brev från sjukhuset idag. Ett som sa att jag inte har cellförändringar eller HPV och en kallelse till läskig skiktröntgen av bröstkorg och buk nästa vecka. Läskigt på riktigt, hur ska jag fixa det?

Tillsammans med beskedet om att jag inte har bröstcancer och att alla blod- och urinprov jag lämnat visat "perfekta" resultat så känns den där hälsoångesten jag drabbades otäckt hårt av nu i vinter lite mer avlägsen igen. Oerhört skönt, det går nästan inte att beskriva hur det var. Men som sagt; en stor sak kvar. Och sen kanske tillbaka till HC för sköldkörtelprov, vi får väl se.

Sen är det väl nån 40-årskontroll ett år som detta, om jag inte minns fel? Kommer att vara välbesiktigad innan dagen kommer på riktigt.

Hang-up

Jag har lovat mig själv att inte drälla så mycket mer i sjukdomsångesten men jag får väl ändå lämna nån slags uppdatering nu när jag faktiskt varit i sjukvården på besök. Jag träffade en seriös, lyssnande och varsam läkare som gav mig känslan av att hon fattade grejen, hur snurrigt det än är. Och jag var tydlig med det, att jag inte riktigt vet vad som är vad längre. Känslorna pendlade rätt kraftigt under besöket, ända upp till nästan-panik-nivå och just efteråt kände jag mig väl inte direkt lugnare än före. Men nu när det lagt sig lite så märker jag att jag inte känner efter lika ofta eller intensivt längre. Jag har inte googlat nåt mer och jag har inte legat i sängen med hjärtklappning. Så det är något.

Jag fick lämna en väldig massa prover, blev undersökt både högt och lågt och har fått två remisser; en till kvinnokliniken och en till röntgen. Båda skrämmer mig men samtidigt är det bra att det görs. Jag tror att läkaren sa minst två gånger att hon inte är orolig men att hon drar igång en ordentlig utredning eftersom jag är så orolig. Jag försöker få det att lugna mig så pass mycket som jag tror att det var menat, men såklart; jag kan förstås inte låta bli att spekulera i om det finns en annan anledning, en riktig oro osv. Såklart. Men den tanken tar inte alls över längre, den finns bara i periferin.

Så ja vad ska jag säga? Bättre men inte riktigt bra än?

Känna efter

Långsamheten fortsätter idag. Nu sitter jag i soffan med en kopp te och väntar på att filmjölkslimporna ska bli klara. Jag har plockat undan och dammsugit men hyllorna är fortfarande hopplöst i oordning. M var också seg idag så han har inte kommit hem än.

Och så har jag "känt efter". Jag är bra på det numera. Känningarna i magen kommer och går fortfarande, ändras och har olika kännetecken fortfarande. Hopplöst. Och jag pendlar vilt i mina funderingar om vad det ska vara. Men jag har varit duktig och kontaktat hälsocentralen i vart fall. Jag var nervös och väntade hela förmiddagen på min uppringningstid klockan 13 igår. Sen dröjde det ända till tio i två innan det faktiskt ringde. Väldigt besvärligt.

Sköterskan var jättegullig men av det där slaget som inte säger något tillbaka, om du förstår. Jag beskrev hur det känns och inte känns och hon ställde lite frågor. Jag berättade om min ångest över cancerbesked och hon sa absolut ingenting. Hon svarade som på inget sånt alls, bara lät det vara och gick vidare. I mitt huvud blir det förstås nån form av bekräftelse på att mina föraningar är rätt men jag vet ju egentligen att det bara var hon som var professionell. Hon kan ju inget veta eller säga över telefon.

Det fanns inga bokningsbara tider men hon skulle kolla med min läkare och ring i början av veckan med en tid. Den ivern fick mig också att undra om det betydde något. Att hon inte gav mig en tid om tre veckor. Men hon kan ju bara ha reagerat på min oro. Och sen kan det ju vara så mycket, det kanske är bra att ta reda på det snabbt. Men det ger mig hjärtklappning att tänka så.

Min tidigare läkare hade gått i pension, tråkigt nog. Jag gillade hans lugn och att han inte hanterade mig som en knäppis då jag väl var där med mina farhågor. Jag söker ju väldigt sällan hjälp men när jag väl gör det vill jag inte bli avfärdad som en toka. Och han kollade allt, frågade vad jag googlat fram osv. Men nu är det alltså en ny läkare. Jag hoppas att hon är lika förstående.

System overload

Men jösses vad den här hjärnan slagit över den här veckan. Totalt! Under fredagen så vittnade känslan i huvudet om att det jag haft under veckan är migrän. Den där "efterskalvskänslan" var supertydlig så gissningsvis är det nåt slags märkligt migränanfall jag haft. Jag drog mig till minnes att jag fick aura-känsla redan i måndags under ett medarbetarsamtal men den väntade migränsmällen kom aldrig då. Så det blev väl nån slags outslagen variant. Eller så motades det delvis bort av de värktabletter jag tagit under veckan.

Hursom, det nojade till mitt huvud och så googlande av dumma saker som stämmer överens med annat har skapat total overload. För andra natten i rad har jag nu drömt virriga cancerdrömmar i vilka jag stressat runt med ett timglas i bakgrunden som alldeles för snabbt rann ut.

Jag kanske borde följa ett gott råd jag fått från både en kollega och M och kanske boka en tid på hälsocentralen och få chans att vädra mina orosmoln och diffusa symptom så att de antingen får ett namn och en strategi att motverkas, eller bara kan läggas till historien.

Det brukar ju vara något annat bakom såna här "episoder", det vet jag ju. Jag drar mig till minnes att jag just före jul förra året till sist hamnade på en akuttid efter att ha haft en massa migrän (och då hjärntumörsångest) som jag inte låtit vila ut, tex. Det är mycket saker som ska summeras och göras klart, jag drivs av en önskan att få lägga saker till handlingarna, och det kanske stressar mer än nödvändigt. Sen är det väl det här med jul och familjehögtid och förväntningar, minnen, familjedefinitioner osv som fortfarande inte riktigt är så pass kompis med mig som jag trott. 

Det kommer en januari också snart, visst?

Orosmaskinen

Jag är så trött igen. Som att huvudet inte riktigt kan ta igen sig. Har ofta spänningshuvudvärk igen. Jag märker att axlarna återkommande är i spänt läge och när jag trycker på dem så strålar det långt ner i ryggen. Jag har fortsatt ont i magen lite till och från, men inte alltid på samma vis. Den där hälsoångesten jag skrev om är för tillfället fokuserad på just magen, i bakhuvudet finns de tre fallen av olika typer av cancer i magtrakten som jag känner till i en hyfsad närhet av mig bara i år, där två inte längre finns bland oss. Det ger mig panikkänsla. Och, antagligen, magvärk och gissningsvis en del magkatarrkänningar. Jag måste antingen släppa det eller ta reda på om det är nåt. Jag söker ju nästan aldrig för nåt då jag tänker att det mesta är inbillning (och ofta är det) och då jag knasigt nog är rädd för att få veta att det är nåt, då jag av nån anledning alltid tänker att det skulle vara något massivt och ostoppbart.

Kanske jag borde följa rådet jag fick; föra nån slags dagbok för mig själv och sätta en maxlängd för hur länge jag får oroa mig innan jag faktiskt ringer och bokar tid.

Det är lite lättare att sortera funderingarna kring framtid och den lilla rastlöshet jag känner kring det. Där kan jag strukturera upp nån slags plan att följa, åtminstone vad jag själv kan göra för att ta reda på mina valmöjligheter. Men jag skulle behöva lägga lite mer tid på det. Istället för att oroa mig för annat. Det tar alldeles för mycket energi.

En sån där period

Jag är inne i en sån där sjukdoms-noja-period igen. De kommer och går som bekant men är aldrig särskilt kul och tar dessutom lite för mycket energi. Jag förnimmer saker som känns "annorlunda" i kroppen och sakta utvecklas det till tänkta sjukdomar, oftast av allvarligare karaktär. Sen nojar jag över det, tänker på de jag känner/känner till som drabbats av sjukdomar de senaste åren och särskilt de jag vet som insjuknat och dött inom några veckor. Och plötsligt blir jag säker på att det är så. Googlar (don't do that) och blir än säkrare.

Samtidigt som jag är säker på det så vet jag att det inte är så, kan intellektuellt oftast spåra oron till något specifikt som är rätt logiskt och inte särskilt allvarligt. Stress, att jag läst om något, hört om något eller bara oron/ångesten i sig. Men känslan av att risken för att det ändå är nåt allvarligt räcker för att ångesten ska ligga och gnaga och bara vänta på att välla över.

Just nu är det håravfall (det tar ju aldrig slut, jag har varit värre än katterna i ett par månaders tid) och diffust magont som kommer och går som är orsaken till nojan och de lite för vakna kvällarna/nätterna.

"Gå till en läkare om du är orolig"; jo men då skulle jag ju gå dit jämnt. Den tanken följs alltid av det tysta konstaterandet i mitt huvud att jag bara är just nojig och att jag skulle ta upp onödig tid om jag for dit. Och kanske tom öka oron innan jag väl var där. Jag vill inte ge vika för det. Å andra sidan (det är många å ena och å andra som ni märker) hade jag en medarbetare som mådde och betedde sig underligt i ett års tid och sökte hjälp först när det blev påtagligt jobbigt. Efter det levde hon just i några veckor.

Men det brukar gå över. I mitt huvud har jag haft en massa olika typer av cancer och allvarligare sjukdomar under åren. Den här gången tänker jag att lite kosttillskott kanske kan hjälpa, och fiberrikt hårdbröd som kompensation för att jag nästan aldrig äter bröd längre (vilket jag nästan levde på förut). Om det nu inte är nåt allvarligt, vill säga...

Back on track

Första dagen efter en kort ledighet och det kändes verkligen som att jag varit borta en hel evighet. Man kommer snabbt tillbaka i gängorna när man möts av ett 60-tal mejl, dryga 20 sms och ett par mötesförfrågningar att gå igenom. Lite som att jag varit bort mycket längre än två vardagar (totalt 5 dagar). Det tog ett tag att komma ifatt samtidigt som telefonen ringde och kollegor kom förbi. Insåg också att jag bokat in lite väl många saker den här veckan kanske, optimistisk före-jul-mentalitet? Kanske det. Möten ända in till 16.30-tiden på fredag eftermiddag. Men det kommer säkerligen att funka fint det med, jag lär vara mör på fredag kväll, men när är man inte det?

Känner mig ganska mör redan ikväll faktiskt. Öm rygg och trött huvud. Jag har haft en hel del huvudvärk det sista och naturligtvis ger dig mig all möjlig typ av ångest och idéer, men allra mest troligt är det väl 'bara' ryggen som spökar. Jag blockerar bort en del smärta har jag fått lära mig och brukar inte känna den förrän jag kommer åt det ömmande stället, och när jag nu slappnar av så känner jag hur det ömmar i muskelfästena i övre nacken, i axlarna och i ländryggen. Så jag ska försöka släppa sjukdomstankarna (som antagligen ökar på spänningarna) och försöka lägga mig till rätta i sängen och sova istället tror jag.

Back on track.

Är det här en dröm?

På tal om drömmar har jag ikväll tillbringat 2,5 timme på bion tillsammans med M, Johan och Marie och sett Inception. Och jag lyckades bara drabbas av den där overklighetskänslan (vilket jag var lite rädd för innan) en kort sekund. Så det funkar helt klart för dödsångestare (det måste ju heta så?) att se den. Jag måste gotta lite på filmen en stund innan jag kan skriva något längre, men jag kan i vart fall säga att jag är nöjd med att man inte problematiserade det mer eller grävde ner sig i just ångestdelen av verklighetsuppfattning kontra drömmar mer än vad man gjorde. Då hade det mest blivit jobbigt.

Men jag kan gissa att det säkert är just det som några skulle kunna kritisera i recensioner. Jag har undvikit att läsa hittills så jag ska ta tag i det nu.

Men mitt första intryck är att det var en väldigt bra film, men ingen toppfilm trots allt. Sällskapet var det dock inget fel på, jag hoppas det blir fler tillfällen!

Att ducka för hysterin

Jag gör verkligen mitt bästa för att inte drabbas av den hysteri som är kring denna svininfluensa. Men ibland är det svårt. Speciellt när man har historia av svår dödsångest och media bara fläker ut svarta rubriker över hur vi alla typ kommer att dö nu i höst. Jag försöker vädja till mitt eget intellekt, och oftast funkar det, men ibland tränger rädslan igenom.

Men, jag vet att det inte är någon större fara och jag är fortfarande tveksam till att vaccinera mig och kommer troligen inte att göra det. Jag har försökt läsa en massa om det från infektionsspecialister som står på båda sidorna av åsiktsfältet och jag lutar åt att en vaccination inte alls är särskilt behövlig för min del. Jag arbetar förvisso inom vården men med gamla människor, som inte drabbas mer än de brukar av influensa och dessutom sällan mer allvarligt än vad de brukar. Och att vaccinera mig för att minska sjukfrånvaron på jobbet tilltalar mig inte (något som erbjuds oss varje år).

Men, jag önskar att media kunde ta lite mer ansvar och sluta vara så hysteriska. Nästan alla skriver nu förvisso små artiklar om att man måste dämpa hysterin men samtidigt låter man den egna tidningens medarbetare skriva just de hysteriskapande artiklarna. Ett exempel på en till synes hysterisk journalist är Expressens Anna Bäsén som inte gör annat än uppvigla till ångest. Så, på vilket sätt tar egentligen media ansvar för att inte skapa hysteri?

Six Feet Under - no more

Så nu är det gjort. Jag har sett färdigt hela Six Feet Under. Jag skulle bara se ett avsnitt igår kväll till middagen var det tänkt men just det slutade ju så dramatiskt att det inte gick att släppa. Så vid tre imorse hade jag strecksett färdigt de sista sex eller sju avsnitten. Nu är det slut och det känns lite eländigt. Som en förlust. Samtidigt är det nog bra för min metala hälsa. Sista avsnittet var dock väldigt bra. Jag var rädd för att det skulle hänga kvar saker men det blev bra.

Nu måste jag hitta en annan serie, som inte är lika dyster och inte ger mig en konstant rädsla för att allt är slut när som helst. Några tips?

Existens

Känner mig fortfarande lite nedstämd av det som skett på min gamla skola, det som nu är ett mord. Så fruktansvärt för de närstående, hur gör man? Av nån anledning har jag tänkt en del på sånt den sista tiden, kanske blir det så vid förändringar i ens liv. Som om något skulle hända en själv eller någon nära, vet de vad de betyder för mig då? Jag tänker så lite nu och då och hoppas att jag lever efter det, att de faktiskt vet det. För livet är jävligt nyckfullt. Ibland vill inte dödsångest-Sara tänka på det, men det kommer oundvikligen över mig ibland. Ofta känns det som att man/jag slösar bort dyrbar tid med ingenting, på petitesser istället för att köra på och inte vänta så mycket på de goda lägena. Men men...