Scannad

Röntgen gick bara bra. Jag var ganska nervös men hade en röntgensjuksköterska med mig under hela processen som var väldigt gullig och som nog fattade läget, alternativt var väldigt van vid att de flesta hon möter i sitt jobb är lite nervösa. Jag menar, man röntgar sig av en misstänkt anledning som bara den i sig är lite läskig. Hon var försiktig och noggrann redan då hon satte kanylen i armen på mig. Jag är inte så lätt att sticka så hon gjorde ett minutiöst förarbete så att hon skulle slippa "leta", vilket jag verkligen avskyr då de gör. Istället satte hon bullseye på en gång när hon väl provade.

Dagarna kring röntgen gjorde sig magen mer påmind igen och väntan på beskedet har hela tiden funnits i bakhuvudet. Idag ringde dock läkaren upp, vilket gjorde mig än mer orolig till en början, och meddelade ganska snart i samtalet att röntgen inte visat något. Men hon tyckte att vi skulle fundera över om det kanske ska kollas något mer så jag skulle få en kallelse tillbaka till henne igen snart. Bra att hon är så noggrann, hon vill verkligen utröna allt. Men lite lite skapar det oro också.

Men ja, still alive and kicking alltså. Inga dystra hälsobesked än så länge och snart är jag väl helt igenom besiktigad.

Hang-up

Jag har lovat mig själv att inte drälla så mycket mer i sjukdomsångesten men jag får väl ändå lämna nån slags uppdatering nu när jag faktiskt varit i sjukvården på besök. Jag träffade en seriös, lyssnande och varsam läkare som gav mig känslan av att hon fattade grejen, hur snurrigt det än är. Och jag var tydlig med det, att jag inte riktigt vet vad som är vad längre. Känslorna pendlade rätt kraftigt under besöket, ända upp till nästan-panik-nivå och just efteråt kände jag mig väl inte direkt lugnare än före. Men nu när det lagt sig lite så märker jag att jag inte känner efter lika ofta eller intensivt längre. Jag har inte googlat nåt mer och jag har inte legat i sängen med hjärtklappning. Så det är något.

Jag fick lämna en väldig massa prover, blev undersökt både högt och lågt och har fått två remisser; en till kvinnokliniken och en till röntgen. Båda skrämmer mig men samtidigt är det bra att det görs. Jag tror att läkaren sa minst två gånger att hon inte är orolig men att hon drar igång en ordentlig utredning eftersom jag är så orolig. Jag försöker få det att lugna mig så pass mycket som jag tror att det var menat, men såklart; jag kan förstås inte låta bli att spekulera i om det finns en annan anledning, en riktig oro osv. Såklart. Men den tanken tar inte alls över längre, den finns bara i periferin.

Så ja vad ska jag säga? Bättre men inte riktigt bra än?

Annorlunda bänkpress

Imorgon ska en maskin klämma ihop brösten på mig för första gången. Mammografi, alltså. Märklig grej, men bra förstås. Lite smånervös är jag allt, men det ska nog gå bra. En ny upplevelse dock. Och ett tecken på att jag är på väg in nån slags tantålder.

Snurr

Det är som så rörigt i det här huvudet just nu. Det snurrar i alldeles för hög fart och jag är helt slut. Mitt eget fel såklart, det är ingen annan som snurrar än jag. Men jag är inte riktigt förmögen att tona ner det.

Sköterskan ringde förstås inte upp i början av förra veckan som lovat. Och jag som "inte vill vara till besvär" tänkte att jag skulle ge henne mer tid. Men idag så ringde jag igen. Märkligt nog fanns ingen notering om att jag skulle ha ringde dem för mer än en vecka sen och förstås då inte heller någon notering om att min läkare skulle ha rådfrågats om en tid. Så jag fick starta om igen idag, med en sköterska som precis som den förra var väldigt trevlig, som meddelade att det inte fanns annat än akuttider fram till mars men som lovade att ringa tillbaka. Den här gången skedde det samma dag och läkaren lät hälsa att jag skulle bokas in inom en vecka så jag har nu en akuttid på fredag.

Jag försöker att inte tolka in den brådskan alltför mycket. Det kan likväl vara min darrande röst i telefon då jag förklarade vilken ångest det hela skapat som bidrog till det. Hursom är det lättande att det händer något och att jag kanske kan få lite svar. Även om jag tagit ut nästan allt som går i förskott redan. Kris och katastrof. Död och elände. Ångest och bröstkorgskramp.

Men ja, nu får jag försöka lugna mig och se vad som blir. Om känslan stämmer, om det är som jag tror eller som jag fasar.

Hälsoveckan

Veckan har för övrigt haft något av ett hälsotema. Inledningsvis inte på ett bra sätt, men det kan vi lämna därhän. I vilket fall så lyckades jag trots märkliga svårigheter få till en date med en läkare på hälsocentralen. Hon verkade utesluta en del cancerformer och jag tycktes inte ha någon av de andra mer eller mindre livshotande sjukdomarna jag googlat mig till heller. Och då hann hon ändå med att stoppa ner en kamera genom näsan ner i halsen innan hon bokstavligen rusade vidare till nästa patient. En cortisonspray fick jag med mig hem som ska användas i några veckor, men migräntabletter fanns det inte tid att kolla upp, vilket kanske var ett nederlag med tanke på frekvensen av 'episoder' jag haft den senaste tiden. (Ett litet nederlag även för den utsålda primärvården, om jag nu får lov att vara sådan också.)

Idag spenderade jag en del av eftermiddagen på tandläkarhögskolan. En något nervös student tog sig an mig med ganska gott resultat. Jag lyckades tex bara nästan kräkas på honom när han skulle envisas med att stoppa in röntgenmojänger långt bak i munnen för att kunna se visdomständerna. Men inga hål (yeay!!), bara lite tandsten som ska tas i höst (när han lärt sig hur man gör det...) och en remiss för att få göra en ny bettskena så att inte fler tänder far åt skogen.

Så pluspoäng på hälsosidan väl? Lägg därtill promenader längs med älven under några lunchraster och jag är nästan imponerad.

Krångel

Det har ju varit lite av telefonköernas och "förstå myndigheterna"-dagar det sistone. Och jag måste säga att av alla jag varit i kontakt med (i olika syften) så har nog sjukhuset varit de minst tillmötesgående. Väldigt osmidig information, ingen skyndsamhet alls och väldigt märkliga rutiner. Jag behövde ha ut en gammal journal för ett intyg som ska göras och det har nästan mer låtit på svaren och den bristande servicen som att jag ringt och sagt att jag ska slå dem, eller nåt. Ett dygn tog det nästan att ens få information om hur jag skulle göra.

Klart jag är tacksam för att de har hög säkerhet kring utlämnande av uppgifter men kan det tex verkligen vara befogat att man trots att uppgifterna skickas hem till din folkbokföringsadress med rek (dvs du måste legitimera dig för att hämta ut dem) så måste man personligen komma in med en handunderskriven begäran för att de ska skickas? Känns lite dubbelt men visst, hellre det än tvärtom förstås.

Att släppa jobbet efter nattens slut

Ikväll är jag något så fantastiskt trött. Hela kroppen protesterar och då halvligger jag ändå i sängen med datorn i knäet. Jag kan ju bara inte låta ögonlocken slå igen redan.

Det blev en halvtuff natt med ambulanstillkallning. Igen. Den andra på mina pass på en vecka. Det säger ganska mycket om hur läget är på avdelningen just nu. Om vi då bara kunde få det nya larmsystemet som var utlovat till början av september så kanske det kunde bli lite mindre av sånt här. Men det är mycket som segar just nu.

Åter igen så stod jag i dörren med ett litet jack i hjärtat över att behöva skicka iväg en av de boende i ambulans. Ensam dessutom, eftersom jag inte kan lämna avdelningen för att följa med som stöd. Vet inte varför det alltid känns så, men även om jag vet att jag inte kunde förhindra något känns det så personligt när det sker då jag har ansvaret för avdelningen. Men, han blev väl omhändertagen av sjukvårdarna.

Kunde inte heller låta bli att intresserat titta på när de grejade på. Det verkar ganska spännande att jobba på ambulansen. De har väskor som innehåller ett mindre sjukhus i material och mediciner, bara en sån sak. Ja, jag hoppas iaf att allt gick bra och att det inte var så illa som befarat. Jag tror att jag måste ringa jobbet för att kolla faktiskt. Jag har lite svårt att bara släppa det ända till söndag då jag jobbar härnäst.

Intressanta och förvirrande artiklar till frukost

Idag har jag börjat min dag med att läsa två ganska intressanta artiklar på Newsmill, hör och häpna. I skvalet som Newsmill ändå är trillar det då och då ut saker som känns meningsfullt. Det kan låta som att jag ogillar Newsmill som idé; det gör jag inte, men ibland känns det lite svårt att överskåda.

Iallafall så handlade den ena artikeln om sexköp och diskussionen om legaliseringen av den samma. Jag tycker att författaren, David Munck, (som även lyckas vända sin "långa erfarenhet av ensamhet" som en merit i det här fallet) har intressanta angreppssätt, och ställer frågor som många gärna utelämnar. Allra bäst blir det mot slutet. Jag tänker inte inleda nån debatt här och nu, men läs den!

Den andra artikeln tycks ha uppkommit i bakvattnet av uppståndelsen kring åtalet mot barnläkaren, (som det från att ha diskuterats överallt nu verkar ganska tyst om btw). Det är professor Hugo Lagercrantz som känner sig feltolkad och vill visa att han visst försvarar funktionshindrade barns rätt till liv. Inget konstigt med det, mycket i artikeln är väldigt intressant. Men det märkliga är en enda, till synes (för mig iaf) helt oförklarad, mening som gör hela artikeln till ett frågetecken. Det är dessutom samma mening som någon (newsmill eller författaren?) valt att ha som rubrik: "Jag har ofta argumenterat för barnets rätt i kollision mot feminismen". Jag måste säga att jag förstår vare sig meningens innebörd eller på vilket sätt den som rubrik sammanfattar artikelns innehåll. Eller vad den gör i en artikel som i övrigt diskuterar hjärnskador hos för tidigt födda. Är det ett statement som Lagercrantz ville få ur sig och som han kände att han borde gestalta i samband med att han ändå har strålkastarljus, eller vad? "Kollision mot"? Jag förstår inte vad han vill säga eller varför.

Den som kan förklara för denna pre-te-trötta blondin får en god tanke skickad till sig!