Intressanta och förvirrande artiklar till frukost

Idag har jag börjat min dag med att läsa två ganska intressanta artiklar på Newsmill, hör och häpna. I skvalet som Newsmill ändå är trillar det då och då ut saker som känns meningsfullt. Det kan låta som att jag ogillar Newsmill som idé; det gör jag inte, men ibland känns det lite svårt att överskåda.

Iallafall så handlade den ena artikeln om sexköp och diskussionen om legaliseringen av den samma. Jag tycker att författaren, David Munck, (som även lyckas vända sin "långa erfarenhet av ensamhet" som en merit i det här fallet) har intressanta angreppssätt, och ställer frågor som många gärna utelämnar. Allra bäst blir det mot slutet. Jag tänker inte inleda nån debatt här och nu, men läs den!

Den andra artikeln tycks ha uppkommit i bakvattnet av uppståndelsen kring åtalet mot barnläkaren, (som det från att ha diskuterats överallt nu verkar ganska tyst om btw). Det är professor Hugo Lagercrantz som känner sig feltolkad och vill visa att han visst försvarar funktionshindrade barns rätt till liv. Inget konstigt med det, mycket i artikeln är väldigt intressant. Men det märkliga är en enda, till synes (för mig iaf) helt oförklarad, mening som gör hela artikeln till ett frågetecken. Det är dessutom samma mening som någon (newsmill eller författaren?) valt att ha som rubrik: "Jag har ofta argumenterat för barnets rätt i kollision mot feminismen". Jag måste säga att jag förstår vare sig meningens innebörd eller på vilket sätt den som rubrik sammanfattar artikelns innehåll. Eller vad den gör i en artikel som i övrigt diskuterar hjärnskador hos för tidigt födda. Är det ett statement som Lagercrantz ville få ur sig och som han kände att han borde gestalta i samband med att han ändå har strålkastarljus, eller vad? "Kollision mot"? Jag förstår inte vad han vill säga eller varför.

Den som kan förklara för denna pre-te-trötta blondin får en god tanke skickad till sig!

Smuts II

Märkligt nog så finns i dagens GT en artikel som är i stort sett identisk med de fall som figurerar i boken Smuts av Katarina Wennstam, som jag precis läst. Man kan verkligen ifrågasätta hur många av dessa sexköpare som åker fast och erkänner i hopp om att beviljas strafföreläggande istället för att dömas i rättegång och därmed riskera att deras namn kommer ut. Detta gäller såklart i synnerhet de män som har mest att förlora på ett offentliggörande, dvs kända män, stora företagare, politiker och andra. Och som det verkar så går rättsapparaten dem ofta till mötes. Enligt boken är det dessutom inte ovanligt att man hjälper sexköparen än mer genom att tex posta alla rättsliga papper till personens arbete eller till en anonym postbox, för att förhindra frågor på hemmaplan. Det är förvisso en roman, men med tanke på den journalistiska erfarenhet Wennstam har av sådana rättsfall (inte minst genom sina eminenta reportageböcker om våldtäkt och våldtäktsmän) så är jag beredd att gissa att verkligheten inte ligger långt därirån.

Så på något plan vet de alltså med sig att det är fel, eller är det så att de tänker att andra tycker att det är fel och därför inte vill skada sitt anseende, oavsett vad de själva anser om agerandet?