Jag har lovat mig själv att inte drälla så mycket mer i sjukdomsångesten men jag får väl ändå lämna nån slags uppdatering nu när jag faktiskt varit i sjukvården på besök. Jag träffade en seriös, lyssnande och varsam läkare som gav mig känslan av att hon fattade grejen, hur snurrigt det än är. Och jag var tydlig med det, att jag inte riktigt vet vad som är vad längre. Känslorna pendlade rätt kraftigt under besöket, ända upp till nästan-panik-nivå och just efteråt kände jag mig väl inte direkt lugnare än före. Men nu när det lagt sig lite så märker jag att jag inte känner efter lika ofta eller intensivt längre. Jag har inte googlat nåt mer och jag har inte legat i sängen med hjärtklappning. Så det är något.
Jag fick lämna en väldig massa prover, blev undersökt både högt och lågt och har fått två remisser; en till kvinnokliniken och en till röntgen. Båda skrämmer mig men samtidigt är det bra att det görs. Jag tror att läkaren sa minst två gånger att hon inte är orolig men att hon drar igång en ordentlig utredning eftersom jag är så orolig. Jag försöker få det att lugna mig så pass mycket som jag tror att det var menat, men såklart; jag kan förstås inte låta bli att spekulera i om det finns en annan anledning, en riktig oro osv. Såklart. Men den tanken tar inte alls över längre, den finns bara i periferin.
Så ja vad ska jag säga? Bättre men inte riktigt bra än?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar