En sån där period

Jag är inne i en sån där sjukdoms-noja-period igen. De kommer och går som bekant men är aldrig särskilt kul och tar dessutom lite för mycket energi. Jag förnimmer saker som känns "annorlunda" i kroppen och sakta utvecklas det till tänkta sjukdomar, oftast av allvarligare karaktär. Sen nojar jag över det, tänker på de jag känner/känner till som drabbats av sjukdomar de senaste åren och särskilt de jag vet som insjuknat och dött inom några veckor. Och plötsligt blir jag säker på att det är så. Googlar (don't do that) och blir än säkrare.

Samtidigt som jag är säker på det så vet jag att det inte är så, kan intellektuellt oftast spåra oron till något specifikt som är rätt logiskt och inte särskilt allvarligt. Stress, att jag läst om något, hört om något eller bara oron/ångesten i sig. Men känslan av att risken för att det ändå är nåt allvarligt räcker för att ångesten ska ligga och gnaga och bara vänta på att välla över.

Just nu är det håravfall (det tar ju aldrig slut, jag har varit värre än katterna i ett par månaders tid) och diffust magont som kommer och går som är orsaken till nojan och de lite för vakna kvällarna/nätterna.

"Gå till en läkare om du är orolig"; jo men då skulle jag ju gå dit jämnt. Den tanken följs alltid av det tysta konstaterandet i mitt huvud att jag bara är just nojig och att jag skulle ta upp onödig tid om jag for dit. Och kanske tom öka oron innan jag väl var där. Jag vill inte ge vika för det. Å andra sidan (det är många å ena och å andra som ni märker) hade jag en medarbetare som mådde och betedde sig underligt i ett års tid och sökte hjälp först när det blev påtagligt jobbigt. Efter det levde hon just i några veckor.

Men det brukar gå över. I mitt huvud har jag haft en massa olika typer av cancer och allvarligare sjukdomar under åren. Den här gången tänker jag att lite kosttillskott kanske kan hjälpa, och fiberrikt hårdbröd som kompensation för att jag nästan aldrig äter bröd längre (vilket jag nästan levde på förut). Om det nu inte är nåt allvarligt, vill säga...