Inget körförbud än så länge

 Åh, och jag fick två brev från sjukhuset idag. Ett som sa att jag inte har cellförändringar eller HPV och en kallelse till läskig skiktröntgen av bröstkorg och buk nästa vecka. Läskigt på riktigt, hur ska jag fixa det?

Tillsammans med beskedet om att jag inte har bröstcancer och att alla blod- och urinprov jag lämnat visat "perfekta" resultat så känns den där hälsoångesten jag drabbades otäckt hårt av nu i vinter lite mer avlägsen igen. Oerhört skönt, det går nästan inte att beskriva hur det var. Men som sagt; en stor sak kvar. Och sen kanske tillbaka till HC för sköldkörtelprov, vi får väl se.

Sen är det väl nån 40-årskontroll ett år som detta, om jag inte minns fel? Kommer att vara välbesiktigad innan dagen kommer på riktigt.

Känna efter

Långsamheten fortsätter idag. Nu sitter jag i soffan med en kopp te och väntar på att filmjölkslimporna ska bli klara. Jag har plockat undan och dammsugit men hyllorna är fortfarande hopplöst i oordning. M var också seg idag så han har inte kommit hem än.

Och så har jag "känt efter". Jag är bra på det numera. Känningarna i magen kommer och går fortfarande, ändras och har olika kännetecken fortfarande. Hopplöst. Och jag pendlar vilt i mina funderingar om vad det ska vara. Men jag har varit duktig och kontaktat hälsocentralen i vart fall. Jag var nervös och väntade hela förmiddagen på min uppringningstid klockan 13 igår. Sen dröjde det ända till tio i två innan det faktiskt ringde. Väldigt besvärligt.

Sköterskan var jättegullig men av det där slaget som inte säger något tillbaka, om du förstår. Jag beskrev hur det känns och inte känns och hon ställde lite frågor. Jag berättade om min ångest över cancerbesked och hon sa absolut ingenting. Hon svarade som på inget sånt alls, bara lät det vara och gick vidare. I mitt huvud blir det förstås nån form av bekräftelse på att mina föraningar är rätt men jag vet ju egentligen att det bara var hon som var professionell. Hon kan ju inget veta eller säga över telefon.

Det fanns inga bokningsbara tider men hon skulle kolla med min läkare och ring i början av veckan med en tid. Den ivern fick mig också att undra om det betydde något. Att hon inte gav mig en tid om tre veckor. Men hon kan ju bara ha reagerat på min oro. Och sen kan det ju vara så mycket, det kanske är bra att ta reda på det snabbt. Men det ger mig hjärtklappning att tänka så.

Min tidigare läkare hade gått i pension, tråkigt nog. Jag gillade hans lugn och att han inte hanterade mig som en knäppis då jag väl var där med mina farhågor. Jag söker ju väldigt sällan hjälp men när jag väl gör det vill jag inte bli avfärdad som en toka. Och han kollade allt, frågade vad jag googlat fram osv. Men nu är det alltså en ny läkare. Jag hoppas att hon är lika förstående.

Någon/-t har försökt trycka sig ut genom skallbenet i ett par dagar nu....

Tre dagar av migrän som gjort slut på mitt förråd av migränmedicin och därtill min ork och tålamod gav mig via ett smått desperat samtal till 1177 till sist en akuttid hos en läkare med lila hår som gav mig vassa blickar och många förmaningar. Att vila ett par timmar tills migränen är "ok" och sen återgå till jobbet är visst inte ok. Ännu mindre att göra om proceduren tre dagar i rad. Det var tydligen grundorsaken till att det aldrig gav med sig. Trots att jag somnade kl 20 igår och sov 10,5 timmar på raken så hade jag ett ömt huvud då jag steg upp. "Det går bra så länge jag inte rör på det för mycket", var ett mycket dåligt argument, enligt den lila läkaren (som fick mig att tänka på Red i OITNB, speciellt eftersom jag mestadels kisade med ena ögat och hon blev lite suddig). Tre till fem dygn, tyckte hon var rimligt att vila efter migrän, och jag tror att hon förstod av min blick att det inte mottogs som rimligt. 

Hon pratade sjukskrivning men jag lovade att ta det lugnt fram till måndag och lovade vidare att jag tagit ledigt över jul och nyår och då inte "planera ihjäl mig", som hon sa, utan bara vara ledig. Jag fick en del tips, ett recept, en turordningslista på hur jag ska ta en väldig massa olika mediciner i vilken följd och mängd när synrubbningarna och sen migränanfallen kommer, samt uppmaningen att lära mig dricka kaffe, eftersom det tydligen är ett gammal beprövat knep mot migrän... Nja, där går väl ändå gränsen, hua så hemskt.

Mitt hjärta verkade vara i ordning, inga tecken på stroke (!), hjärtklappningen är ofarlig, och så åter en massa förmaningar.  "Jag tror inte jag är den enda som pratat med dig om att bränna ljuset i båda ändar."

En bra läkare, får jag väl säga, rak, tydlig och hjälpsam. Men som också förstod vad jag var för person och som resonerade lite därefter. Och hennes predikan stämmer ganska bra in på mina egna nyliga funderingar om att jag nästa år måste bli lite snällare mot mig själv, åtminstone försöka dra ner lite på tempot minska kraven lite. Jag tror att det är möjligt. Mycket sitter i mig själv så jag får väl börja där. Kanske återuppta meditation som jag mått bra av tidigare och känna efter lite mer.

Imorgon ska jag bara göra det nödvändigaste arbetet hemifrån och ta ledigt resten. Hänga med svansarna, klä granen som Lil'sis och Joel så snällt tog hem åt mig igår och i övrigt bara vila vila vila. Jag känner ju att jag behöver det. Det susar än i huvudet och hastiga rörelser gör ont. Och jag är oändligt trött. "Vila är det enda", so be it.