Känner mig fortfarande lite nedstämd av det som skett på min gamla skola, det som nu är ett mord. Så fruktansvärt för de närstående, hur gör man? Av nån anledning har jag tänkt en del på sånt den sista tiden, kanske blir det så vid förändringar i ens liv. Som om något skulle hända en själv eller någon nära, vet de vad de betyder för mig då? Jag tänker så lite nu och då och hoppas att jag lever efter det, att de faktiskt vet det. För livet är jävligt nyckfullt. Ibland vill inte dödsångest-Sara tänka på det, men det kommer oundvikligen över mig ibland. Ofta känns det som att man/jag slösar bort dyrbar tid med ingenting, på petitesser istället för att köra på och inte vänta så mycket på de goda lägena. Men men...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar