Rec: Travels with my father

Jag vill definitivt tipsa om en lättsam (to say the least) ny serie på Netflix. Jag har ju sett och gillat Jack Whitehall både som stand-up-komiker och som skådis sedan ett tag tillbaka och var ju tvungen att se hur hans "dokumentära reseskildring" (jag utgår från att den åtminstone till liten del är regisserad i nån mån, men  det spelar egentligen ingen roll) då han tar ett sent "gap year" tillsammans med sin 76 år gamla, väldigt upper class och posh pappa Michael Whitehall och åker till Asien för att besöka Thailand, Kambodja och Vietnam.

Jag ska väl inte berätta så mycket mer kring själva handlingen, i vanlig ordning är det bästa att uppleva själv. 

Att Jack kommer från en välbärgad brittisk familj är tydligt i stort sett allt han gör, men jag tycker att han växlar smidigt och inte sällan på ett humoristiskt sett mellan att vara rätt posh till att vara hysteriskt lättsam och öppensinnad. Den beskrivningen passar inte riktigt in på pappa Michael... Men den dualismen bygger nästan upp komiken i serien. Sen kanske Michael spelar lite på sin "poshighet" ibland, men definitivt inte rakt igenom, det har jag svårt att tro.

I början tyckte jag serien bara var riktigt rolig. Dråplig och komisk i sina situationer på ett sätt som påminner starkt om "An idiot abroad" med Karl Pinkington och Ricky Gervais. Men till skillnad från den så finns det mer av ett djup bakom komiken, som jag tilltalas av. Mest i glimtar i form av kommentarer eller hänvisningar till Whitehallarnas relation, till Jacks uppväxt eller för den delen i den starka kontrast från deras vana miljö till miljöerna de befinner sig i under resan. Och det höjer serien, måste jag säga. Det gör också många av de personligheter som de möter på vägen, även om de som oftast hamnar mycket i skymundan.

Enda avsnittet som jag hade lite svårare för och där skratten blev färre var det där de mestadels är i Kambodja. Mycket pga kosten, som fick mig att må rätt dåligt, men också för att det inte var så roligt, ofta av naturliga skäl. Det hade dock andra kvalitéer, det får jag ger det.

Jag såg seriens sex avsnitt under två kvällar och fick definitivt mersmak av den udda duon. Betyget blir nog 4-/5.

Roliga britter

Känner mig lättroad ikväll. Och på ganska gott humör. Tror 8 Out of 10 Cats (yes, maratonet fortsätter) har en del att göra med det, men inte allt.

-I can peel a banana with my feet.

-How did you found that out?

-I wanted a banana but my hands were busy...

Den konversationen dog jag till för en stund sedan. Lättroad, som sagt, men det var faktiskt väldigt roligt. Har ni fortfarande inte spanat in det där brittiska lekprogrammet så uppmanar jag er att göra det nu. Under en period då ingen intressant film känns lättsmält/lockande nog och intresset för mina vanliga serier känns märkligt lågt så har de fantastiska, märkligt ocensurerade och corky britterna räddat många kvällar. Och på köpet har jag hittat många nya briljanta komiker. Jon Richardson och Sarah Millican är de nya favoriterna.

Egentligen gillar jag Countdown-varianten ännu mer men den finns det färre avsnitt av. Men klart sevärda. Åtminstone för oss lättroade alltså.

Rec: Friends With Kids (2011)

Betyg: 2/5

Julie (Jennifer Westfeldt) och Jason (Adam Scott), bästa vänner sedan barnsben, ser par efter par i bekantskapskretsen gå vidare i sina förhållanden och skaffa barn. Själva har de svårt att hitta sällskap som håller deras intresse uppe särskilt länge och blir samtidigt allt mer tveksamma till tanken med kärnfamiljen när de ser hur småbarnsåren tar all kraft och romantik ur deras bekantas respektive äktenskap.

De kommer på ett sätt att 'lura systemet'; de ska skaffa barn med varandra, dela på vårdnaden och på så vis kunna satsa allt på kärleken när de väl är redo, utan att riskera att gå under av alla konflikter som tycks uppstå i kärnfamiljen. De behöver inte blanda ihop föräldraskap med kärleksliv utan kan satsa på båda delar parallellt, är tanken.

Scott & Westfeldt

Jag gillar idén med att utmana traditionella roller, alltid. Frågan är om Friends With Kids (2011) verkligen lyckas göra det? Om något kan jag känna mig trött på bilden av att barnskaffande alltid tar död på romantiken i alla förhållanden. I gestaltandet av småbarnsföräldrar om något finns det många stereotyper och den här filmen visar upp alla dåliga exempel som finns. Trovärdigt? Till viss del säkert, men jag hade önskat att när hon ändå tog med en hög av de briljanta komikerna från Bridesmaids (2011) som Kristen Wiig, Chris O'Dowd och Maya Rudolph, kunde Westfeldt (som alltså även står för manus och regi) snott lite av humorn också. Svärtan från Bridesmaids finns, men humorn glömdes bort lite för många gånger.

Det största problemet med filmen är dock inte det. Filmen är absolut rolig ibland och idén är tillräckligt nyskapande för att hålla intresset uppe. Nej, problemet är den totala bristen på kemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. Jag köper knappt att de två är bästa vänner och dialogen mellan dem hackar fler än en gång. Och ju längre filmen varar, desto mindre trovärdigt blir det, tyvärr.

O'Dowd, Wiig, Rudolph och Hamm

Behållningen kommer från kärnfamiljsvännerna, inte minst från Jon Hamm och Kristen Wiig, vars filmiska äktenskap långsamt kraschar i bakgrunden av denna komedi. Synd på en så lovande uppställning att det inte blir mer än godkänt; 2/5.

Recensioner: SvD (2/6), Exp (4/5), DN (2/5)

Father Ted

När jag ändå spammar er om tv-serier; vi åt middag ikväll framför ett avsnitt av Father Ted (1995). En helt underbar liten tv-serie om tre präster (i lite olika skick) som delar hus, tillsammans med sin hushållerska Mrs Doyle (Pauline McLynn), på Craggy Island på Irland.  Jag vet inte hur många gånger jag sett den sedan jag först trillade på den för flera år sedan. Tyvärr gick den bara i tre säsonger då Dermot Morgan, som spelade Father Ted, fick en hjärtinfarkt dagen efter den sista inspelningsdagen och senare dog i sviterna av den, endast 45 år gammal. Oerhört tragiskt.

Men serien tål att ses om flera gånger. Simpel humor kanske, men oerhört roligt! Mitt favoritavsnitt är nog "Speed 3", då Father Dougal (Ardal O'Hanlon) fastnar i en bombförsedd mjölkbudsbil. Hysteriskt kul:

Och så förstås, alla de nyttiga lektionerna som Father Ted försöker ge sötaste Dougal:

En självklar måste-se-serie alltså! Serien är skapad av bl.a Graham Linehan som även står bakom serier som Black Books (2000) och The IT Crowd (2006).

New Girl

Mycket tv-serier på gång nu. Igår var det premiär för New Girl med Zooey Dechanel i huvudrollen. Jag såg premiären med M som, precis som väntat (jag hade kunnat sätta en liten förmögenhet på det), blev mycket förtjust i den knasiga Jess. Vi tyckte nog båda att det var en premiär som lovade ganska gott. Den påminner lite om Happy Endings (de delar dessutom en skådespelare, Damon Wayans Jr), en serie som hade premiär i våras och som växte och numera står stadigt i min kalender (I love Eliza Coupe btw).

Drygt två män, varav en var Kutcher

Jag har hittills tillhört den lilla (?) skara som inte riktigt tokgillat Two and a Half Men. Dels för att skämten varit lite för låga ibland (för ofta) men också för att det känts nästan galet att skratta åt Charlie Sheen som i stort sett spelat sig själv. Men eftersom jag gillar Ashton Kutcher (trots att han som oftast inte är en brilljant skådis) och jag var nyfiken så fick jag ju lov att spana in första avsnittet på första säsongen utan Sheen som sändes natten till igår.

Lite krystad story, inte så jätterolig begravningsscen men annars var det helt okej. Till och med roligt ibland. Roligast var Kutcher och de cameos som var med. Det skulle kanske varit fler av just dem för att det skulle vara sådär riktigt riktigt roligt, men det var ändå ett lyckat grepp.

Säsongens trailer:

Film 19/11: Bridesmaids

Jag har på riktigt haft svårt att skriva nåt utförligare om Bridesmaids (2011) då allt jag skrivit låtit klyschigt och trist, vilket på intet sätt är representabelt för filmen i sig. Nu gör jag ett slutgiltigt försök:

Annie (Kristen Wiig) är inte på världens bästa plats i livet; hennes bagerisatsning gick åt skogen, hennes pojkvän lämnade henne, hon bor inneboende hos jordens mest obehagliga syskonpar (Matt Lucas & Rebel Wilson), hon dejtar en slusk (Jon Hamm) som behandlar henne som ett onenightstand och hon jobbar på nåder i en guldsmedsbutik där hon har svårt att inte spy galla över nyförlovade kunder som kommer in. När hennes bästa vän Lillian

(Maya Rudolph) berättar att hon förlovat sig och dessutom vill se Annie som 'maid of honor' är det med lite blandade känslor hon delar hennes glädje. Snart visar det sig att övriga brudtärnor framför allt kommer från den blivande makens välbärgade sida där man har en helt annan bild av hur en tärnklänning ska se ut eller hur man arrangerar en möhippa.

Trots lite för höga förväntningar skrattade jag mig igenom den här filmen. Den är verkligen rolig och ohämmad samtidigt som personporträtten är underbara och handlingen fullt trovärdig. Framför allt gillar jag att speciellt de kvinnliga rollerna inte är

tillrättalagda eller genomgår nån form av 'gör-om-mig'-fas som så ofta annars. Det är okej att vara rolig utan att behöva se snygg ut hela tiden. Männen är uteslutande biroller men de gör det med den äran. Lucas och Hamm gör olika sorts creeps på ett obehagligt roligt sätt medan Chris O'Dowd spelar den snälla, sårade polisen med sådan trovärdighet att jag fick ont i hjärtat en stund.

Ni som följt mig ett tag vet att Wiig varit en favorit från främst SNL en längre tid och jag kan gladeligen säga att Bridesmaids antagligen är hennes riktiga genombrott. Hon spelar inte bara huvudrollen utan har även skrivit manuset (tillsammans med Annie Mumolo), Paul Feig (tidigare serier som Arrested Development, Nurse Jackie och The Office) har regisserat och den sedan tidigare till skyarna höjda Judd Apatow (Freaks & Geeks, Pineapple Express, Knocked Up osv) är en av producenterna.

Bridesmaids har framför allt hyllats i hemlandet som något av en revolution i komedivärlden då det för första gången (!) är idel kvinnor i huvudrollerna som inte räds att bära sig åt som män. Den har just återkommande jämförts med The Hangover, men förutom själva bröllopstemat tycker jag nog att jämförelsen är lite krystad. Den här filmen står på egna ben och det är verkligen ingen "tjejfilm" á la Bridget Jones eller SATC. Det är en komedi med ovanligt bra tajming där skådespelarna bjuder på sig själva (inte minst Melissa McCarthy vars ständigt malplacerade rollfigur Megan är lika pinsam som rolig filmen igenom) och som den suraste komedihataren kommer att ha svårt att hålla sig för skratt åt.

Se den! Betyget är så nära ett toppbetyg man kan komma, en väldigt väldigt stark 4/5 blir det.

Recensioner: DN, SvD, Exp

Bridesmaids?

Under helgen tror jag att nästan alla skådespelare jag följer på twitter har varit och sett Bridesmaids, och älskat den. Antingen är det en höjdarfilm som man inte får missa när den väl behagar komma till Sverige (...) eller så är alla jag följer kompis med Judd Apatow m.fl som ligger bakom filmen. Men jag tror inte det.

Men med tanke på rollistan känns det ganska lovande ändå. Och flera av namnen skulle verkligen behöva en bra film i ryggen. Kristen Wiig tex, som är en grymt rolig deltagare i SNL men som kanske inte riktigt lyckats välja eller få bra filmroller där hennes komiska briljans kommit fram. Även Maya Rudolph från SNL-gänget finns i rollistan och dessutom andra (brittiska) favoriter som Chris O'Dowd (It Crowd) och Matt Lukas (Little Britain). Så vad tror vi? Hit eller inte?

Matt LeBlanc är tillbaka - som sig själv (typ)

Showtime har just haft premiär med en ny komediserie som verkar lovande. Jag såg de två första avsnitten inatt och tyckte att de var riktigt roliga. Det händer inte så ofta med pilotavsnitt.

Serien heter Episodes och handlar om ett brittiskt manusförfattarpar som får erbjudande om att göra en amerikansk remake på sin prisvinnande serie. De tackar ja men väl i USA så inser de att saker inte riktigt är eller görs som i England. Här handlar det främst om yta och popularitet. Och pengar.

I huvudrollerna som det brittiska paret ser vi Tamsin Greig och Stephen Mangan och deras 'nya stjärna' är Matt LeBlanc (som spelar en variant av sig själv alltså). Vi ser även Kathleen Rose Perkins i rollen som den slingrande assistenten Carol (en riktigt kul rollfigur).

Jag gillar redan den komiska kemin mellan framför allt dessa fyra karaktärer, med ett visst undantag för Matt LeBlanc, men han glimmar faktiskt till emellanåt och jag tror att det skulle kunna bli bra på sikt. Det var väl just LeBlancs förra serie, Joey som jag aldrig riktigt gillade, som gjorde mig skeptisk inför den här serien också men hittills har jag inte sett så väldigt mycket Joey-fasoner. På Weird Science (där jag först hörde talas om serien) tycks kommentarerna gå åt det sågande hållet men jag är än ganska hoppfull.

Här är en lite för lång trailer till serien (se inte hela om du tänkt se serien):

Cougar Town med lite bismak?

Fortfarande inte pigg och alert har jag idag dykt ner i några avsnitt av Cougar Town, Courtney Cox's nya tv-serie. Nu har jag bara sett de tre första avsnitten, men helt övertygad är jag inte. Någonstans mår jag lite illa när jag ser den, men jag är inte alldeles säker på att det inte är mitt kontrollerade och kanske lite dömande jag som spökar. Jag kan helt enkelt inte riktigt se varför Jules klagar på sin kropp eller på sitt liv riktigt. Och vem vill hänga på barer med enbart 20-åringar?

Lite synd också att inte Christa Miller (ni vet, Jordan från Scrubs) fått en roligare och mer sammansatt roll att göra. Nu är det lite som att man tagit en del från Jordan/Scrubs, tagit bort stunsen i karaktären och lagt till en del mindre tilltalande drag. Tråkigt, från Scrubs och Drew Carey Show vet jag att hon kan mer.

Men än kanske jag inte riktigt ser komiken fullt ut. Jag ska ge den ett tag till innan min slutgiltiga dom kommer.

Scrubs nystart

Såg det första dubbelavsnittet av Scrubs igår och var väl sådär imponerad. Carla, the Janitor, Doug samt de flesta av de under säsong 8 nyintroducerade AT-läkarna saknas (coola Mahoney är kvar dock). Sjukhuset Sacred Heart i sig är också borta och istället utspelar sig serien nu på ett annat universitetssjukhus där merparten kretsar kring campus istället för i direkta sjukhussituationer. I vart fall hittills.

En del av skämten känns återanvända (guy-love, har vi inte hört den några gånger nu?) men det samma gäller med de nya karaktärerna. Den tunna, blonda studenten tex som känns som en solklar blandning av Elliot och JD. JD själv känns som en liten farbror medan Turk och Dr Cox återanvänder sin gamla repetoar från de första 8 säsongerna.

Men tråkigt är det inte direkt. En del är kul och jag kommer inte ge upp serien på en gång. Men någon storfavorit kommer den nog inte att bli igen.

More Glee

Jag såg några fler avsnitt av Glee igår kväll. Osäkerheten i vad jag tycker har nog försvunnit och jag slog fast att det nog är en ganska halvsugig serie trots allt. Det känns som att författarna inte riktigt kan bestämma sig för hur storyn ska gå, det är helt enkelt alldeles för mycket svängar fram och tillbaka. Jag tappar intresset av storyn och personligheterna. Visst finns det kvar en viss charm och helt borta är väl inte intresset men som det ser ut nu kommer det inte bli nån favoritserie.

Glee bygger nästan helt på musiknumren, för let's face it; musik är ett enkelt sätt att få med publiken, ett lätt sätt att höja humöret och charmen. Utan musiken vore serien absolut ingenting.

Modern Family

Inatt när jag låg vaken spenderade jag en del tid mellan sömnförsöken till att se om avsnitten av Modern Family. De är verkligen underbart roliga. Och pinsamma. Men de är för bra för att undvika. Min favorit är helt klart Mitchell (Jesse Tyler Ferguson), kanske för att vi har vissa gemensamma drag (skrämmande nog). Men alla är bra. Pappan Phil (Ty Burrell) som vill vara kool är kanske det pinsammaste jag sett på evigheter. Inte missa!

Film 40/09; Drag Me to Hell

Sam Raimi är regissören som gjort sig ett namn mycket med hjälp av sin film Evil Dead från -81 (som han nu dessutom gör en nyinspelning av). För den senare publiken är han kanske mest känd för sin regi av raden av Spiderman-filmer (nr 4 på intåg). Med Drag Me to Hell är han dock nästan tillbaka i samma genre som med Evil Dead; skräckkomedi.

Christine (Alison Lohman) jobbar på låneavdelningen på en bank och väntar på en trolig befodran när en gammal kvinna, Mrs Ganush (Lorna River) kliver in och ber om anstånd på sitt förfallna huslån då hon blivit sjuk och fått det dåligt ställt. För att visa sin chef att hon kan ta obekväma beslut nekar Christine Mrs Ganush anstånd med lånet varpå damen ställer sig på knä vid Christines fötter och ber och förståelse. Christine blir obekväm och kallar på vakter som leder den gamla damen ut. Arg över den förnedrande behandlingen kastar damen en förbannelse över Christine och lovar att rollerna snart ska vara ombytta.
Strax följer en rad av olika plågsamma, oförklarliga och övernaturliga händelser och ett medium berättar att Christine fått Lamia, en grym demon, efter sig som kommer att släpa henne till helvetet om tre dagar.

Lohman spelar i mitt tycke inte direkt övertygande och jag har svårt att fullt ut känna sympati för henne. Istället är det Lorna Rivers tolkning av Mrs Ganush som står för den mest lysande insatsen i filmens inledning. Justin Long spelar Christines pojkvän som inte alls tror på övernaturliga saker men som stöttar sin flickvän samtidigt som han försöker sälja in henne hos sina sura överklassföräldrar. Något som blir lite svårare med demonen med i bilden.

Drag Me to Hell är visserligen ganska rolig, men kanske mest äcklig med allt sitt "tantslem", geggiga löständer och annat blandat mysigt. Jag kan hålla med Fredrik Strage (som ger filmen toppbetyg) att Raimi verkligen lyckats skapa en magisk spänning av ett tygstycke vid ett par tillfällen i filmen, men utöver det är jag nog inte riktigt lika lyrisk. Troligen var mina förväntningar lite för högt satta innan jag såg filmen. Det blir helt enkelt för förutsebart och inkonsekvent för att jag ska kunna höja filmen över medelbetyg. Men visst, den har helt klart sin charm och är fullt sevärd; 6/10.

Film 39/09: I Love You, Man

Zooey (Rashida Jones) och Peter (Paul Rudd) ska gifta sig och under tiden som förberedelserna pågår inser Peter att han har ett betydligt skraltigare "entourage" än Zooey. Orsaken är att han aldrig känt sig hemma i grabbgäng utan mest umgåtts med den flickvän han haft för stunden. Nu ser han plötsligt manlig vänskap överallt och börjar så smått sakna en egen "bff". Han blir på dejtmanér ihoptussad med ett antal män men det visar sig att Peter har lite svårt att smälta in i den "traditionella grabbkulturen" då han helt enkelt saknar inskolning. Så möter han plötsligt Sydney (Jason Segel), en lite wacko ensamvarg som precis som Peter dyrkar samma band (Rush) och vars märkligheter han tycks tilltalas av.
Naturligtvis blir det slitningar när Peter umgås alltmer med Sydney och mindre med sin blivande fru, för hur mycket får en förlovad man egentligen ge av sig själv till sina polare?

I Love You, Man lyckades fånga mig, mycket för att det inte är en traditionell komedi laddad med sexistiska skämt. Stereotyper av alla slag ifrågasätts alldeles lagom mycket och filmen lyckas kretsa kring en blivande brudgum utan att för den delen bli tokgrabbig och "hö-hö-kul". Jag gillar charmiga Paul Rudd med sitt udda kroppspråk och jag tycker att det nästan slår gnistor om honom och motspelaren; den fulsnygge jätten Jason Segel (How I Met Your Mother). Även birollerna innehåller godbitar som den klockrent vassa och bitchiga Jaime Pressly (My Name is Earl).
Den ömma tån är möjligen slutet som är lika cheezy som det brukar bli när ett bröllop är bihandling, men det funkar. Jag hade också gärna sett mer än bara lite på ytan av den udda Sydney-figuren.

Men över lag en riktigt kul film, med många skämsinslag ("slapping the bass" kommer att förfölja mig länge) och bra skådespeleri. Nu väntar jag bara på komedin där tjejer också slipper vara "tjejiga och perfekta". 8/10.
(Se även recension och trailer här.)

Styrfart igen

Jag har haft en trevlig, nästan rolig natt på jobbet vilket var mer än behövligt. Det är alltid lättsamt att ha Arvid på avdelningen bredvid (på natten blir två avdelningar typ en så att man kan hjälpas åt). Det går liksom alltid så smidigt. Och så är det svårt att vara hängig när man kan sitta och lyssna på när han sjunger ledmotivet till Bumbibjörnarna för full hals medan han torkar golven vid halv fyra på morgonen...

Vi såg lite film också. I vanlig ordning först några minuter av lite olika filmer (han har svårt att bestämma sig och för min del spelar det inte så stor roll, mest skönt att vila ögonen på något mellan springet). Sen så vi en riktigt bra och kul komedi med en del skäms-inslag. Ska försöka hinna skriva om den sen.

Imorse blev det lite strul då M som skulle hämta mig försov sig vilket innebar att jag fick vänta nästan en timme på jobbet. Men jag tog en stilla promenad i den kalla höstmorgonen och bara andades en stund så det var inte så tokigt. Sen har jag sovit ordentligt djupt hela dagen. Har inte ens vaknat av spring i trapphuset vilket jag brukar utan sov tills klockan ringde. Skönt. Nu en natt till och sen fyra nätter av ledighet. Yeay!

Film 38/09: The Hangover

Jag tror att jag såg The Hangover (Baksmällan) vid precis rätt tillfälle; trött som en galning och med låga förväntningar. Jag blev därmed helt klart överraskad.

För vi har ju sett det förut; ett gäng grabbiga grabbar (när kommer den kvinnliga motsvariheten?) far till Las Vegas på svensexa, det hela spårar ur och dagen efter har de ett ton av problem att ta itu med. Precis samma sak här, men faktum är att regissören (Todd Philips) lyckas hålla farten uppe under hela filmen, och därmed även mitt intresse. Det är wacko saker som händer, men det funkar. Framför allt är det försvinnandet av den blivande maken himself som bidrar mycket till att hålla intresset kvar.

Doug (Justin Bartha) ska gifta sig om två dagar men innan dess vankas det svensexa med de två bästa vännerna Phil (Bradley Cooper) och Stu (Ed Helms) samt den blivande svågern Alan (Zack Galifianakis). De far iväg till Las Vegas och det sista vi får se efter att de checkat in på hotellets lyxsvit är när den glada kvartetten skålar i Jägermeister på taket. Dagen efter vaknar Dougs tre vänner i den sönderfestade sviten, det sitter ett barn i en babysitter i garderoben, en höna går runt i rummet och i badrummet bor en tiger. Och, brudgummen är spårlöst borta. Ingen minns något alls och resten av filmen går ut på att ta reda på vad som egentligen hände och framför allt; var brudgummen tagit vägen. Efter sig har de bl.a en kinesisk miljonär, Mike Tyson och polisen samtidigt som de där hemma vill veta vad som händer. Och spåren leder till ett litet bröllopskapell i Vegas.

Jag tycker faktiskt att den var ganska kul, trots den ganska stora skopan grabbighet. Kvinnorna är förpassade till stripp-facket eller som bitchiga prettobrudar som inte gillar Las Vegas. Men, jag bestämmer mig för att än en gång köpa det. Filmen håller hela vägen till upplösningen; historien lyckas hållas så komplex, utan att för den delen bli för mycket, att jag inte tappar intresset. Den påminner lite om Fear and Loathing in Las Vegas samt Very Bad Things (två bra rullar från -98). Passar perfekt en halvt hjärndöd kväll då man vill bli lätt underhållen! Betyget blir en svag 8/10.
(Fler recensioner hittar du här.)

Film 37/09: Just Add Water

Just Add Water visade sig vara en riktig feelgood-film. Egentligen borde den nog inte vara nån höjdare; historien är riktigt osannolik och karaktärerna är över lag ganska fåniga men det gick inte stå emot känslan av varm glädje när sluttexterna rullade. Kanske inte lika brilljant feelgood som Lars and the Real Girl, men absolut värd att se en grå dag.

Den nästan naivt godhjärtade Ray (Dylan Walsh) lever ett inrutat och ordnat liv i en nästan övergiven liten stad med förgiftat vatten och utan växtlighet efter att kemiska industrier härjat där. Staden styrs i stort sett av Dirk, en ung knarkhandlare och hans gäng, som kräver invånarna på spontana vägtullar och andra avgifter när han känner för det. Ray lever tillsammans med sin son Eddie (Jonah Hill) och sin hustru Charlene (Penny Balfour) som dras med psykiska problem och som inte varit utanför husets dörr på många år. Höjdpunkten i Rays liv är den korta stund på dagen då han besöker det nästintill tomma varuhuset där Nora (Tracy Middendorf) arbetar.
En dag öppnar affärsmannen Merl (Danny DeVito) en bensinmack i området och det visar sig att han liksom Ray är en drömmare, med den skillnaden att han försöker förverkliga sina drömmar. Han uppmanar Ray att göra det samma och när Ray plötsligt kommer på sin hustru med en annan man tar han chansen att försöka förändra sin tillvaro radikalt.

Det är en charmig, om än helt osannolik historia om lite udda människor med hjärtat på rätta stället, som det som sagt är svårt att värja sig för. Enkel, men söt. 7/10.

Film 28/09

Till nånting roligare. Film! Yeay! Jag har sett tre amerikanska filmer.

Först ut på det alltid så aktuella temat religion; Religulous. Komikern Bill Maher reser världen runt för att träffa företrädare och aktörer i flera olika religioner. Han ställer knepiga frågor, utmanar, förargar och driver ganska mycket med människorna han möter. Han ställer sig frågan hur annars så respekterade människor kan komma undan så lätt med att tro på en talande orm. Till exempel. Han lyfter fram specifika ageranden som gjorts i religionens namn och frågar både sig själv och tittaren varför religiösa utövare lyckats få så stor plats i hur även vi utanför religionerna lever våra liv.
Det är en satirisk dokumentär, lite i andan av Michael Moore, men med en betydligt lägre ambition. Maher drar sig inte för att öppet driva med högt respekterade människor och ibland blir det så mycket att humorn försvinner och jag (den alltid så samvetsgranna) vrider lider på mig i soffan. Men över lag är det roligt. Inte särskilt mycket nytt framkommer för min del, men jag tror att många skulle behöva se den och ställa sig samma frågor som Maher gör. Sevärd och enkel; 7/10.

Oliver Stones W. är inte en dokumentär men väl en biografi över George W Bush's liv fram till och en bit under hans tid som USA:s president. Den tar sig igenom allt från hans college-tid och hans misslyckade karriär till hans relation till sin far, George Bush den äldre, som ideligen hjälper sin son ur besvärliga lägen. George W Bush spelas mycket skickligt av Josh Brolin och i andra roller ses bl.a Elizabeth Banks (som hustrun Laura) och Richard Dreyfuss (som Dick Cheney).
Just rollbesättningen, och då framför allt Brolin, är den stora behållningen i den här filmen. Historien om Bush är väl vid det här laget redan ganska känd och därför blir filmen lite som att se en bok man just läst. Filmen ger i vart fall ingen vidare klarhet i hur en man som Bush faktiskt kunde hamna i position som världens mäktigaste och de andra frågor man hade tidigare är fortfarande obesvarade efteråt. Men det är en skickligt gjord film med en bra gestaltning av hur makten fördelas i "den stora demokratin" och är man inte redan påläst kan filmen säkert kännas spännande. 6/10.

En annan film som angränser till den senast nämnda är Recount, en tv-film från HBO. Den utspelar sig de dygnen då ingen ännu visste om det var George W Bush eller Al Gore som vunnit presidentvalet i USA år 2000. Vi får följa dramatiken och fifflet via Gore's närmaste kampanjmän; Ron Klain (Kevin Spacey) och Michael Wouley (Denis Leary) som i sista sekund upptäcker att allt inte står riktigt rätt till med rösträkningen efter valdagen. Mot sig har de Bush's James Baker (Tom Wilkinson) samt statssekreteraren Katherine Harris (Laura Dern), som ensam har beslutanderätt över mycket kring rösträkningen.
Filmen är framför allt en studie i fiffel och dåliga valsystem. Även om man som jag redan tidigare läst en hel del om detta häpnar man när man ser hur det faktiskt gick till, vilka röstningsapparater som används osv. Det handlar till stor del om att känna rätt personer, att bemästra det politiska maktspelet. Det är också en väldigt osmickrande bild av en till synes naiv och lättutspelad kvinnlig statssekreterare (vars roll för mig inte var känd sen tidigare) vars ämbete uppenbarligen innebär alltför stor makt.
Åter igen blir det svårt att hålla nån slags spänning uppe i en historia där slutet redan är känt, men trots det måste jag säga att jag för en stund kom på mig själv med att hoppas på ett bra och rättvist slut. Mycket beror det på skådespelarna som alla imponerar mycket, allra mest Laura Dern i sin roll som den översminkade Katherine Harris. 7/10.

Slöa ledningar

Jag är fortsatt disträ i huvudet. Vet inte vad det är riktigt. Ledningarna verkar funka lite långsammare än vanligt. I min iver att motverka det tycks jag nu ha skaffat mig en skön, stigande huvudvärk. Kanske är vädret, det är också skumt.

Har kollat lite på gamla avsnitt av Roseanne. Ganska kul faktiskt. Speciellt "Darlene" (Sara Gilbert, hon som spelar Leslie Winkle i TBBT). Jag började på första säsongen, men den var sådär. Sen hoppade jag till säsong 4 som jag nu på ett par veckor har dragit igenom. Det är ändå nåt visst med de gamla tv-serierna från 80- och 90-talet, inte sant? Som helt andra pretentioner.