Film 37/09: Just Add Water

Just Add Water visade sig vara en riktig feelgood-film. Egentligen borde den nog inte vara nån höjdare; historien är riktigt osannolik och karaktärerna är över lag ganska fåniga men det gick inte stå emot känslan av varm glädje när sluttexterna rullade. Kanske inte lika brilljant feelgood som Lars and the Real Girl, men absolut värd att se en grå dag.

Den nästan naivt godhjärtade Ray (Dylan Walsh) lever ett inrutat och ordnat liv i en nästan övergiven liten stad med förgiftat vatten och utan växtlighet efter att kemiska industrier härjat där. Staden styrs i stort sett av Dirk, en ung knarkhandlare och hans gäng, som kräver invånarna på spontana vägtullar och andra avgifter när han känner för det. Ray lever tillsammans med sin son Eddie (Jonah Hill) och sin hustru Charlene (Penny Balfour) som dras med psykiska problem och som inte varit utanför husets dörr på många år. Höjdpunkten i Rays liv är den korta stund på dagen då han besöker det nästintill tomma varuhuset där Nora (Tracy Middendorf) arbetar.
En dag öppnar affärsmannen Merl (Danny DeVito) en bensinmack i området och det visar sig att han liksom Ray är en drömmare, med den skillnaden att han försöker förverkliga sina drömmar. Han uppmanar Ray att göra det samma och när Ray plötsligt kommer på sin hustru med en annan man tar han chansen att försöka förändra sin tillvaro radikalt.

Det är en charmig, om än helt osannolik historia om lite udda människor med hjärtat på rätta stället, som det som sagt är svårt att värja sig för. Enkel, men söt. 7/10.

Bionytt

Ikväll har en ny intressant film premiär (det börjar bli många nu); Sunshine Cleaning. Både SvD och DN ger den en trea. Filmen handlar om två systrar vars liv kanske inte är lysande framgångsrika utan snarare handlar om den enas förhållande med en gift man och den andras gräsrökande. Så får de nys om att de kan tjäna bra pengar på att städa på brottsplatser, varpå firman Sunshine Cleaning startas.

Den yngre systern spelas av Emily Blunt och den äldre av Amy Adams. Amy Adams har blivit något av en favorit hos mig; jag gillade henne både i den eg ganska fåniga Enchanted (Förtrollad) och nu senast (som jag tidigare skrivit om) i Miss Pettigrew... och Doubt, där hennes förtvivlat naiva ögon gjorde en stor del av filmen. Jag gillar att hon nu inte verkar spela en sockersöt naiv flicka utan snarare har en mer allvarlig, lite sliten roll. Det känns intressant och lite nytt.

Nu måste det bli lite biosittande snart, listan på filmer jag vill se är evigt lång!

Film 14/09

Om jag skulle ge mig på några av de filmer jag sett sista tiden. Lite filmtips att använda när vårsolen gått ner för dagen kanske?

Först ut något som jag normalt sett har ganska låga förväntningar på; en amerikansk skräckis. Det som lockade mig att ändå se The Strangers var kanske att Liv Tyler spelar en av huvudrollerna (tillsammans med Scott Speedman, kanske mest känd från Felicity-serien) och hon brukar ju sällan välja ett dåligt manus. Som vanligt drar jag mig dessutom åt filmer som hävdar att de baseras på en sann historia, vilket denna gör. Egentligen är det nog mer ärligt att säga att The Strangers tillhör terrorgenren än skräckditon. Den påminner en hel del om Funny Games tex.
Handlingen i korthet; Kristen (Tyler) och James (Speedman) kommer efter en fest hem till James föräldrars stuga som de lånat över helgen. James plan att fria till Kristen har gått om intet och istället har nån slags relationskris uppstått. James far iväg med bilen en stund och lämnar Kristen ensam. Då börjar märkliga saker hända och personer med underliga masker uppenbara sig.
Bitvis är den lite småläskig, det får jag erkänna. Den är i vart fall betydligt bättre gjord än jag förväntade mig. Skådespelarinsatserna är godkända men jag måste opponera mig mot den ganska stereotypa rollfördelning som paret får i filmen där Kristen blir den maniskt skrikande personen medan James ska rädda dagen. Lite trist och inte särskilt nyskapande. Sen att den dessutom uppfyller många av de där logiska vurporna man som tittare alltid stör sig på (dela på sig, springa åt helt ologiskt håll etc) det får man väl köpa. Det märkliga med den här filmen är att den känns klar redan efter 70 minuter. Filmen hade varit så mycket bättre om även regissören insett det och inte malt på i 20 minuter till. Väldigt synd. Men fullt godkänd iallafall; betyg 6/10.

Sen till en helt annan typ av film, som verkligen gick rakt in i mitt bisarra filmhjärta; I'm a Cyborg, but That's OK. En koreansk film av samma regissör (Chan-Wook Park) som gjort revenge-triologin (Oldboy etc) som jag länge planerat att se. Jag förstår dock att "Cyborg" inte är det minsta lik Parks tidigare mer våldsamma filmer. Det är en skruvad, varm och alldeles underbar film som jag nästan ständigt sitter och småfnittrar till.
En flicka, Young-goon hamnar på mentalsjukhus efter ett självmordsförsök (?). Hon tror att hon är en cyborg som kan tala med maskiner så snart hon har sin mormors (som i sin tur trodde att hon var en mus...) löständer på sig. På sjukhuset äter hon inte alls, vilket bekymrar personalen. Men så träffar hon Il-sun, en pojke i en skum kaninmask som tror sig kunna ta människors själar, och han gör det till sin uppgift att komma på ett sätt att få Young-goon att börja äta igen.
Inte riktigt en sådan handling man är van vid kanske? Men det spelar ingen roll, jag köper hela grejen och sugs verkligen in i det. Karaktärerna görs på ett ypperligt sätt, filmen är kanske den vackraste jag sätt med färger som inte liknar något jag sett tidigare. Det skruvade och överraskande sättet som filmen på traditionellt koreansk manéer tar sig fram är svårt att värja sig emot. Möjligen att även denna var något lång; under ett par minuter mot slutet började jag undra vart filmen skulle ta vägen, men det gick snart över. Nästintill fullpott, 9/10 måste det bli. Se se se!

Sen såg jag alldeles häromdagen (men väldigt uppstyckat tyvärr) Pedro Almodóvars La Mala Educatión från 2004. En ganska skum film som inte gav någon riktig klarhet förrän just mot slutet. Åter fick jag se killen som har något märkligt speciellt (inte minst läppar som säkert majoriteten av Hollywoods aktriser skulle döda för); Gael García Bernal (Mammuth, Babel m.fl) i en av huvudrollerna.
Två pojkar, Ignatio och Enrique, bor på en sträng katolsk skola på 60-talet. Där träffar de Fader Manolo som kommer att få en viss betydelse i pojkarnas liv. De kommer ifrån varandra men så en dag i början av 80-talet knackar det på hos den numera framgångsrika filmaren Enrique och en man som påminner och hävdar sig vara Ignatio (men som nu är skådespelare och kallar sig Ángel) står utanför. Med sig har han ett manus till en berättelse baserad på de två numera vuxna männens barndom. Tillsammans möter de igen Fader Manolo och dessa möten får en betydelse av liv och död för de inblandade.
Jag är ingen van Almodóvar-tittare men har länge varit nyfiken på hans filmer. Jag tror inte att denna är den mest lättsmälta av de han har gjort och av döma av betygen inte heller hans bästa. Men den har verkligen något särskilt. Den cirkulerar kring könsidentiteter, barndomsminnen och längtan efter kärlek och uppmärksamhet. Men den är lite för snurrig för att jag ska greppa vad den egentligen vill säga och hur handlingen hänger ihop förrän filmen nästan är slut. Och det är lite för sent för en film som är över 100 minuter lång. Men någonting har den som jag inte kan sätta fingret på. Och det är mer än en iögonfallande Gael García Bernal. Betyg 6/10.

Lars and the Real Girl

Ibland betalar det sig bra att tv-tablåerna suger. Jag har sett årets film. Eller, ja nästan i vart fall. Det är åtminstone sällan som en film kan återställa min tro på mänskligheten som den här gjorde (hur långvarigt det sen blir är väl oklart :). Ni måste alla, speciellt nån dag då ni har ett dystert sinne, se Lars and the Real Girl. En riktig pärla, jag lovar! Trots att jag hade ganska höga förväntingar på den innan så höll den hela vägen.

Okej, själva storyn låter lite vrickad, jag måste medge det. Lars Lindstrom (en strålande Ryan Gosling) är en tyst, tillbakadragen man i kanske 30-årsåldern som bor i uthuset på sin storebrors gård. Han har ett kontorsjobb där han försöker hålla sig från att vara mer social än nödvändigt och tackar ständigt nej till att umgås med sin bror och hans höggravida fru. En dag knackar plötsligt Lars på sin brors dörr och vill presentera sin flickvän som kommit för att bo hos honom, och undrar om hon (som är tystlåten, brasiliansk/dansk och sitter i rullstol, enligt Lars) kan få bo i deras gäststuga tills de lärt känna varann bättre.


Filmen handlar sedan om hur familjen, arbetskamraterna och byborna reagerar på det faktum att Lars är tillsammans med en docka som han ser som en riktig människa och förväntar sig att alla också ska behandla därefter. Ja, det blir lite komplicerat, som ni förstår.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den, men det är inte så knasigt som man tror. Visst, jag hade svårt att hålla mig för skratt mer än en gång, men filmen har också ett väldigt vackert djup och visar verkligen upp en sida hos människan som jag önskar att jag såg jämt. Kanske den bästa feelgood-filmen jag sett. Ryan Gosling, Emily Mortimer och Paul Schneider mfl. gör alldeles underbara rollprestationer. Och sällan har väl en docka gett mig så många olika känslor på en och samma gång... Det här är nära på fullpott, 9/10 måste det bli.