Lars and the Real Girl

Ibland betalar det sig bra att tv-tablåerna suger. Jag har sett årets film. Eller, ja nästan i vart fall. Det är åtminstone sällan som en film kan återställa min tro på mänskligheten som den här gjorde (hur långvarigt det sen blir är väl oklart :). Ni måste alla, speciellt nån dag då ni har ett dystert sinne, se Lars and the Real Girl. En riktig pärla, jag lovar! Trots att jag hade ganska höga förväntingar på den innan så höll den hela vägen.

Okej, själva storyn låter lite vrickad, jag måste medge det. Lars Lindstrom (en strålande Ryan Gosling) är en tyst, tillbakadragen man i kanske 30-årsåldern som bor i uthuset på sin storebrors gård. Han har ett kontorsjobb där han försöker hålla sig från att vara mer social än nödvändigt och tackar ständigt nej till att umgås med sin bror och hans höggravida fru. En dag knackar plötsligt Lars på sin brors dörr och vill presentera sin flickvän som kommit för att bo hos honom, och undrar om hon (som är tystlåten, brasiliansk/dansk och sitter i rullstol, enligt Lars) kan få bo i deras gäststuga tills de lärt känna varann bättre.


Filmen handlar sedan om hur familjen, arbetskamraterna och byborna reagerar på det faktum att Lars är tillsammans med en docka som han ser som en riktig människa och förväntar sig att alla också ska behandla därefter. Ja, det blir lite komplicerat, som ni förstår.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den, men det är inte så knasigt som man tror. Visst, jag hade svårt att hålla mig för skratt mer än en gång, men filmen har också ett väldigt vackert djup och visar verkligen upp en sida hos människan som jag önskar att jag såg jämt. Kanske den bästa feelgood-filmen jag sett. Ryan Gosling, Emily Mortimer och Paul Schneider mfl. gör alldeles underbara rollprestationer. Och sällan har väl en docka gett mig så många olika känslor på en och samma gång... Det här är nära på fullpott, 9/10 måste det bli.