Funderingar kring uppsägningarna

Jag kanske borde vara glad att jag inte fick jobb på Volvo då jag sökte för ett drygt år sedan. Då hade jag mer än gärna följt min arbetskamrat som fick jobb där. Idag står hon med en uppsägning i sin hand. Inte lika kul. Jag hoppas att det löser sig för henne. Även om jag mer än gärna hade jobbat med henne igen så tror jag inte att hon vill komma tillbaka till sitt gamla jobb. Och jag kan förstå det. Jag tror inte att jag kommer försöka övertala henne heller när vi ses över en fika i helgen.

Sämst ser det såklart ut för de familjer där flera arbetar på samma arbetsplats. Jag minns att det var så för flera familjer när Saab och Electrolux la ner när jag var tonåring. Livsfarligt att jobba på samma arbetsplats, men vad gör man? Ibland finns det inte så många val. Speciellt inte om man bor på en liten ort med få arbetstillfällen. Umeå är ju ingen liten ort, men jag vet fler familjer där man i flera generationer har sin inkomst från Volvo. Det är bara att hoppas att krisen lägger sig snart. Konstigt nog tycker jag att man pratar ganska lite om Volvos egen roll i det hela.