Det jag egentligen skulle skriva var ju att jag lyckats se en del film igen. Here it goes.
På vägen ner till Stockholm såg jag Leatherheads (eller "I spel och kärlek" på svenska...) med George Clooney och Renée Zellweger. Trodde nog att den skulle vara bättre, måste jag säga. Filmen utspelar sig 1925 och kretsar kring den amerikanska fotbollsligan. Dodge Conolly's (Clooney) lag förlorar en viktig sponsor och han tar till en vågat grepp genom att rekrytera en ung collegespelare som dessutom är känd som krigshjälte. Ryktet går att hjältehistorien inte riktigt är vad den verkar och en ung kvinnlig reporter (Zellweger) som på ett "okvinnligt" vis önskar stiga i graderna på redaktionen tar sig an utmaningen att locka fram sanningen.
Mest tycker jag nog att det en långsam film som bara stundtals engagerar och känns kul. Ibland känns Clooney och Zellweger nästan som inklippta 2000-talsmänniskor i en 20-talsfilm, de känns inte riktigt äkta. Filmen har som sagt sina poänger ibland, men de är lite för få, och slutet känns ganska klyshigt. 5/10
Under helgen såg sen Joakim och jag dels Hancock (som jag skrivit om tidigare och gav 8/10) och Iron Man med gudomlige (jepp, can't help it) Robert Downey Jr som Tony Stark. Jag har inte läst Iron Man som serietidning och hade som inga referenser till historien, men det var en bra film. Inte lika lysande och nyskapande som Hancock kanske, men verkligen helt okej. Lite kul att det är teknik bakom hans superpower och inte skumma medfödda eller radioaktivt förvärvade egenskaper. Jeff Bridges och Gwyneth Paltrow gör också godkända roller. 7/10 blir det.
(Mitt goda öga för Downey grundar sig främst på min upplevelse av Chaplin som jag såg ett antal gånger under 90-talet, en väldigt bra porträttfilm då som säkert håller fortfarande.)
Mellan Sundsvall och Umeå på väg upp igen hann jag nästan med att se två filmer till som visades på bussen. Den första, National Treasure: Book of Secrets hade jag nog inte själv valt att hyra eller så. Äventyr á la Indiana Jones är inte riktigt min kopp te. Nicholas Cage och Ed Harris spelar nåt slags konkurrenter om vems släkt som är modigast (!) och vems släkting som egentligen låg bakom mordet på president Lincoln. Ja, kanske lockar det några, men i mina ögon är det halvintressant. Jag förstod dock att killarna i 10-12-årsåldern framför mig tyckte den var bra så kanske är jag fel målgrupp. Kvinnorna (där bla Helen Mirren utgör en av dem) har klassiska halvhjälteroller där de får några tillfällen att brilljera men ändå inte så att det överskuggar de "riktiga" hjältarna. Halvspännande men godkänt, 4/10.
Efter den visades Caramel (Sukkur Banat), en libanesisk/fransk film om fyra kvinnor som tillsammans arbetar på en skönhetssalong i Beirut. I allmänhet är det kvinnor som spelar huvudrollerna här och männen som blir något mer bleka biroller. En kvinna har en affär med en gift man och väntar förgävs på hans erkännande, en är orolig för sitt åldrande och för att inte få en plats i ljuset som skådis, en är homosexuell och den sista ska gifta sig men är inte oskuld. Runt dessa fyra kvinnor finns ytterligare kvinnor som gör väldigt karismatiska roller och som alla visar olika spektra av att vara kvinna i en patriarkal värld. Det är en varm film, med mycket känsla och den engagerar till viss del. Men på nåt sätt blir det tyvärr lite för långsamt och visuellt för min smak. Det tar lång tid innan jag känner mig inne i filmen. Men när slutet närmade sig och jag var tvungen att gå av bussen utan att hinna se de sista fem minutrarna så kändes det ganska trist. Så visst, den övervann mig mot slutet. Och när den sjunkit in får den nog också högre betyg än jag först tänkte. 6/10 iaf.
På vägen ner till Stockholm såg jag Leatherheads (eller "I spel och kärlek" på svenska...) med George Clooney och Renée Zellweger. Trodde nog att den skulle vara bättre, måste jag säga. Filmen utspelar sig 1925 och kretsar kring den amerikanska fotbollsligan. Dodge Conolly's (Clooney) lag förlorar en viktig sponsor och han tar till en vågat grepp genom att rekrytera en ung collegespelare som dessutom är känd som krigshjälte. Ryktet går att hjältehistorien inte riktigt är vad den verkar och en ung kvinnlig reporter (Zellweger) som på ett "okvinnligt" vis önskar stiga i graderna på redaktionen tar sig an utmaningen att locka fram sanningen.
Mest tycker jag nog att det en långsam film som bara stundtals engagerar och känns kul. Ibland känns Clooney och Zellweger nästan som inklippta 2000-talsmänniskor i en 20-talsfilm, de känns inte riktigt äkta. Filmen har som sagt sina poänger ibland, men de är lite för få, och slutet känns ganska klyshigt. 5/10
Under helgen såg sen Joakim och jag dels Hancock (som jag skrivit om tidigare och gav 8/10) och Iron Man med gudomlige (jepp, can't help it) Robert Downey Jr som Tony Stark. Jag har inte läst Iron Man som serietidning och hade som inga referenser till historien, men det var en bra film. Inte lika lysande och nyskapande som Hancock kanske, men verkligen helt okej. Lite kul att det är teknik bakom hans superpower och inte skumma medfödda eller radioaktivt förvärvade egenskaper. Jeff Bridges och Gwyneth Paltrow gör också godkända roller. 7/10 blir det.
(Mitt goda öga för Downey grundar sig främst på min upplevelse av Chaplin som jag såg ett antal gånger under 90-talet, en väldigt bra porträttfilm då som säkert håller fortfarande.)
Mellan Sundsvall och Umeå på väg upp igen hann jag nästan med att se två filmer till som visades på bussen. Den första, National Treasure: Book of Secrets hade jag nog inte själv valt att hyra eller så. Äventyr á la Indiana Jones är inte riktigt min kopp te. Nicholas Cage och Ed Harris spelar nåt slags konkurrenter om vems släkt som är modigast (!) och vems släkting som egentligen låg bakom mordet på president Lincoln. Ja, kanske lockar det några, men i mina ögon är det halvintressant. Jag förstod dock att killarna i 10-12-årsåldern framför mig tyckte den var bra så kanske är jag fel målgrupp. Kvinnorna (där bla Helen Mirren utgör en av dem) har klassiska halvhjälteroller där de får några tillfällen att brilljera men ändå inte så att det överskuggar de "riktiga" hjältarna. Halvspännande men godkänt, 4/10.
Efter den visades Caramel (Sukkur Banat), en libanesisk/fransk film om fyra kvinnor som tillsammans arbetar på en skönhetssalong i Beirut. I allmänhet är det kvinnor som spelar huvudrollerna här och männen som blir något mer bleka biroller. En kvinna har en affär med en gift man och väntar förgävs på hans erkännande, en är orolig för sitt åldrande och för att inte få en plats i ljuset som skådis, en är homosexuell och den sista ska gifta sig men är inte oskuld. Runt dessa fyra kvinnor finns ytterligare kvinnor som gör väldigt karismatiska roller och som alla visar olika spektra av att vara kvinna i en patriarkal värld. Det är en varm film, med mycket känsla och den engagerar till viss del. Men på nåt sätt blir det tyvärr lite för långsamt och visuellt för min smak. Det tar lång tid innan jag känner mig inne i filmen. Men när slutet närmade sig och jag var tvungen att gå av bussen utan att hinna se de sista fem minutrarna så kändes det ganska trist. Så visst, den övervann mig mot slutet. Och när den sjunkit in får den nog också högre betyg än jag först tänkte. 6/10 iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar