Pappa är femte bäst på tröst?

Skummade igenom en artikel nu på morgonen som handlar om resultatet från den undersökning som Kamratposten gjort bland barn om vem de söker tröst hos huvudsakligen. Debattören (och barnprogramledaren) Ola Lindholm har all rätt att vara orolig och uppmana pappor till att ta mer ansvar. Om svenska barn blir ledsna vill enligt undersökningen 40,9 procent tala med sin mamma och 5,4 procent med sin pappa (som nummer fem på topplistan över vem man väljer). Dystra siffror, men jag tror att det är förhållandevis enkelt att se vartifrån det kommer. Jag kan sätta min högra hand på att förhållandet skulle vara annorlunda om vi hade ett 50-50-uttag av föräldraförsäkringen. Jag vet flera pappor som sagt just det efter att de varit föräldralediga ett tag; att de uppskattar just det att barnet i lika stor utsträckning vänder sig till honom som till mamman.

Men Lindholm har också en stor poäng i att detta också sträcker sig utanför tiden med föräldraledighet. Det hjälper inte att bara vara hemma de där månaderna. Det gäller att vara närvarande även när barnen börjat på dagis och blivit äldre. Klokt.

Och nej, jag tror inte att det är helt enkelt. Jag tror inte heller att alla mammor frivilligt lämnar över ansvar eller enkelt överger rollen som den som barnen alltid gått till när de varit ledsna. Men jag tror att det är viktigt att vi försöker.