Seriösa söndag

Som väntat en trevlig fikastund med bästa tjejorna på stan. Det blev dock lite kort, vi fortsatte prata hela vägen till bilen och hann som inte riktigt färdigt. Vi måste avsätta mer tid helt enkelt. Dagens stora ämne mot slutet råkade bli parekonomi, detta komplicerade men ack så viktiga (för att inte säga supervuxna). Det innehåller så mycket och hur man än vill tycka att pengar är oviktiga så är de aldrig det helt och hållet. Självständighet, makt, frihet, rättvisa...det kommer mycket i ekonomi, inte minst om den inte är jämställd.

Vi var nog allra mest eniga om att ingen lösning är helt och hållet rättvis (såvida man inte tjänar lika) men att individuell föräldraförsäkring kanske är det absolut viktigaste som skulle behöva komma till för att åtminstone öka förutsättningarna för livslånga, bra lösningar. För båda parter.

Fortsättning följer, förhoppningsvis. Och jag är lite bortskämd med så kloka vänner.

Vänta inte 50 år till!

Låt oss hoppas att det här blir en fråga som lyfts igen inför den kommande valrörelsen. Ta en titt på de goda svallvågor som kommer av ett jämställt uttag och lyft fram dem. För även om det går mot en delad föräldraförsäkring så går det för långsamt. Att papporna i Västerbotten är "bäst" och tar ut 25,8 procent av föräldraledigheten är en ganska liten tröst.

Ett litet ljus i tunneln har jag dock sett på mitt eget jobb där den senaste generationen av nyblivna fäder verkar villiga att ta ut, om inte halva så åtminstone en stor del av, föräldraledigheten. Och då inte bara under sommarsemestrarna eller liknande, som de något äldre fäderna mest tycks koncentrera sitt uttag kring. Det inger helt klart hopp om framtiden.

Och ja, jag vet att det inte alltid bara handlar om bristande intresse från pappan utan ibland också en ovilja att dela med sig från moderns håll. Men jag tycker mig ändå se att den oviljan blir mindre i samma takt som intresset väcks från fädernas sida. Det är ju ett delat ansvar, inte sant?

Kvotering, den ständiga tvistefrågan

Till något helt annat. Dagens ledare i VK är ett lästips. Analysen av läget är helt överensstämmande med min egen och det kändes väldigt fräscht att en tidning som VK faktiskt lyfter den nuvarande kvoteringen i börsbolagsstyrelserna på ett så ärligt sätt. Det hade jag gärna sett även i de större dagstidningarna.

Men sen går väl min resp VK:s ledares åsikt något isär vad gäller åtgärderna. I princip föreslår artikeln att man bara ska "vänta och se", då man menar att jämställdheten är på gång i samhället (hur länge har den varit det?) och då kommer problemen i styrelserna också att lösa sig per automatik. En inställning som faktiskt förvånade mig mycket. Jag kan hålla med om att en individualiserad föräldraförsäkring absolut skulle kunna ses som ett medel för att påverka jämställdheten även på detta området, men det räcker definitivt inte.

Jag tycker väl inte heller att en motkvotering, om man så vill, är den mest lysande lösningen, men för tillfället känns det som att inget annat lösningsförslag presenteras heller. Minst av allt av styrelserna själva som skulle kunna visa på handlingskraft och ta tag i det själva utan inblandning av staten. Kvotering, beroende på vad man menar med kvotering i fråga om kompetens osv, är en tråkig lösning och jag hade gärna sett en annan. Men om alternativet är en lam "vänta och se"-lösning hoppar jag hellre på kvoteringståget.

Ansvaret för ens barn borde vara konstant, inte bara när det passar

Läste en intressant (faktiskt) artikel i aftonbladet imorse som slår fast att vårdnadsdomar inte är könsstyrda. Även Vronken har snappat upp samma artikel som jag.

Resultatet på undersökningen (som väl inte torde vara särskilt förvånande för någon egentligen?) innebär självklart inte att domstolarna plötsligt kan sägas vara jämställda. Vad gäller vårdnadstvister kan vi väl egentligen bara konstatera att de är ungefär lika ojämställda som föräldraskapet. Och som vanligt är mitt recept på en början till åtgärd en jämställd, idividuell föräldraförsäkring.

Bra om individualiserad föräldraförsäkring

Och jo, Anna tipsade ju lyriskt om det här inlägget tidigare idag. Jag hade i lördags morse bara som hastigast ögnat igenom det i rss:en men kan i en mer noga genomläsning också konstatera att det var ungefär lika head on som det brukar vara.

Pappa är femte bäst på tröst?

Skummade igenom en artikel nu på morgonen som handlar om resultatet från den undersökning som Kamratposten gjort bland barn om vem de söker tröst hos huvudsakligen. Debattören (och barnprogramledaren) Ola Lindholm har all rätt att vara orolig och uppmana pappor till att ta mer ansvar. Om svenska barn blir ledsna vill enligt undersökningen 40,9 procent tala med sin mamma och 5,4 procent med sin pappa (som nummer fem på topplistan över vem man väljer). Dystra siffror, men jag tror att det är förhållandevis enkelt att se vartifrån det kommer. Jag kan sätta min högra hand på att förhållandet skulle vara annorlunda om vi hade ett 50-50-uttag av föräldraförsäkringen. Jag vet flera pappor som sagt just det efter att de varit föräldralediga ett tag; att de uppskattar just det att barnet i lika stor utsträckning vänder sig till honom som till mamman.

Men Lindholm har också en stor poäng i att detta också sträcker sig utanför tiden med föräldraledighet. Det hjälper inte att bara vara hemma de där månaderna. Det gäller att vara närvarande även när barnen börjat på dagis och blivit äldre. Klokt.

Och nej, jag tror inte att det är helt enkelt. Jag tror inte heller att alla mammor frivilligt lämnar över ansvar eller enkelt överger rollen som den som barnen alltid gått till när de varit ledsna. Men jag tror att det är viktigt att vi försöker.

Om män och manlighet

Egentligen borde jag kanske kommentera den senaste stormen av konstig jämställdhetsdebatt om huruvida ett slag över munnen är misshandel eller ömhet, eller whatever. Men jag orkar inte riktigt, det är ju alltid något som är fel med jämställdhet. Det måste ständigt ifrågasättas och när argumenten tryter så kommer nya fel.

Nu ställer sig också allehanda machomän sig upp och beklagar sig över utebliven passion pga jämställdhet. Vad vet de om det om de inte testat? Jag tror inte heller att jämställdhet som sådant är vare sig sexigt eller passionskapande, det är ett medvetet jobb för rättvisa, ett sätt att visa respekt. Om man hellre väljer att låta den ena kombinera heltidsjobb hemma med deltidsjobb på arbetsmarknaden medan den andra kan komma hem och vara "hård pappa" (det talas ju hela tiden om mjuka pappor, vad nu det är) så fine. Men jag tror inte det är så jäkla sexigt i längden heller.

Undersökningar har visat att ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen ger färre skilsmässor, jag tycker att det om något talar sitt klara språk.

För det andra förstår jag inte varför jämställda män skulle vara mindre "män"? Vad är det då man lägger i begreppet manlighet? Män är väl lika lite som kvinnor stöpta i en och samma form? Om något tycker jag att hela den här debatten visar hur mycket även män har att vinna på jämställdhet. Snacka om frigörelse.

Nä, både passion och jämställdhet kräver sin ansträngning. Förväntar man sig att det ska vara för evigt alldeles gratis blir man besviken, det är iaf min gissning.

PS. By the way gillar jag Belindas syn på det hela. Tycker jag kan ana en trötthet i hennes inlägg liknande den jag reagerar med.

Den som är satt i skuld är icke fri?

Har idag äntligen lyckats hitta en klok artikel vad gäller de senaste amningsrönen. Det är väl ändå märkligt att fäderna fortsätter att vara helt osynliga i debatten kring skötsel av spädbarn? Och precis som skribenten Ejemyr Rojas ifråggasatte jag direkt varför det alltid handlar om x antal glas vin i debatten kring mammors drickande. Dricker inte kvinnor öl och sprit?

Självklart finns det alltid en baksida av drickande, oavsett om man har små eller större barn, men det tänker jag inte gå in på här och nu. Vad jag tycker är känt för de som känner mig. Det som är anmärkningsvärt är att dessa moraliska förpliktelser enbart är gällande för mödrar, inte fäder. En onykter mamma är lika benägen att tappa sitt barn eller bete sig illa som en onykter pappa. Tro mig. Skuldbeläggandet av kvinnor/mammor måste upphöra. Skuldbeläggandet leder till så mycket. Jag tror tex aldrig att vi når ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen så länge mammor skuldbeläggs på olika sätt.

Men, artikeln till trots så blir jag (som alltid på liknande debattsidor) nedslagen och framtidspessimistisk när jag läser ett axplock av kommentarerna under artikeln. Jag önskar så mycket att både kvällspress och lokalpress kunde sluta med dessa "demokratiska" åsiktstavlor eftersom de mest verkar dra fram krypen som annars sitter under sina stenar och är hatiska. Jag tror (och hoppas verkligen) inte alls att dessa åsikter på något vis speglar vad folk faktiskt tycker. Vore det så kunde vi lika gärna ge upp.

Så sluta läs kommentarerna, jag har nästan lyckats med det.

Syskonkärlek II

Jag blev lite bönhörd eller något igår förresten. Jag fick chansen att träffa min äldre lillebror en stund. Han ringde häromdagen och frågade om jag visste var Vindeln låg... Det visade sig att han fått ett uppdrag via banverket att tillsammans med en annan kille åka från Värnamo i Småland och upp genom landet till några knytpunkter och leverera några slags elskåp. Slutstation skulle vara just Vindeln, som ligger några mil inåt landet från Umeå sett.

Så igår mötte jag och Mattias upp honom och den där andra killen (en mycket trevlig kille vid namn Håkan), gick en sväng runt stan (och insåg att Umeå city faktiskt inte är så mycket att se egentligen kanske..), kvällsfikade och hamnade till slut på Bishop arms. Det var väldigt trevligt och oerhört kul att få träffa honom, om så bara för ca fyra timmar.

Vi lever ju ganska olika liv och är nog också i grunden ganska olika lillebror d.ä och jag. Och jag har verkligen svårt för att inte vara för mycket storasyster och säga till honom hur han borde leva... Jag vet, det är verkligen inte bra, men det är ibland hemskt svårt att stå bredvid och se på. Samtidigt ger han mig verkligen en chans att få se in i vardagen i liv där man väljer annorlunda eller inte ser samma på saker som jag gör. Det är frustrerande att han tycker det är okej att inte ta ut pappaledighet annat än till semester och jul, att han faktiskt inte vet vilken storlek i kläder hans dotter har etc. Det är inte det att han är trångsynt, jag vet inte hur jag ska förklara... Han har bara inte sett eller upptäckt det som jag tycker är fördelarna med ett jämställt samhälle kanske. Till viss del tycker jag ändå att jag når honom. Och att det går framåt. Men det är frustrerande. Han är kanske min allra största politiska utmaning någonsin egentligen.

Men, han är min lillebror och jag älskar honom för evigt oavsett vad han gör och vilka beslut han väljer att ta i sitt liv. Så är det. Det var skönt att få se honom, krama om honom och upptäcka att han faktiskt blivit alltmer vuxen sedan sist. Och vi hade väldigt roligt alla fyra.

By the way upptäckte jag via bartendern på Bishop att det fanns en helt alkoholfri öl som faktiskt smakar öl! Inte helt fel.

Gör om, gör rätt

Läste att Fp fått någon slags släng av jämställdhetsiver igen och föreslagit kvoterade vab-dagar. Impressive! Men det hade varit än mer impressive om man börjat i den änden där det kanske är mest ojämställt; föräldraförsäkringen. En gissning är (fast jag har inga belägg för det just nu) att det blir mer jämställt uttag av vab-dagarna om själva föräldraledigheten varit jämställd. Då har man ju så att säga redan grundat ett jämställt ansvar, man har troligen samma kontakt och goda relation till sitt barn varför det blir mer självklart att dela på sjukdagarna också. Det är min gissning i vart fall. Känns som ett fegsteg av Fp.

Tillbaka till jobbet ikväll. Känns som att det var länge sedan jag var där nu. Det är den enda fördelen med mitt jobb; att jag har intensiva arbetsperioder för att sedan vara ledig nån vecka var sjätte vecka. Jag tror också att det är sist helgen med vikarie, min ordinarie arbetspolare kommer igen om en vecka, har jag för mig.