onsdag, oktober 08, 2008

Säg att jag får komma in

Nu har jag läst ut den. Jag har haft lite för få lediga tillfällen att läsa på, men på jobbet inatt när alla äntligen sov strax efter tre så sträckläste jag färdigt de sista dryga 100 sidorna av Låt den rätte komma in. En underbar bok. Jag blev faktiskt lite oroad sådär 100-150 sidor från slutet över hur den skulle sluta. Det kändes som att jag kom till ett vägskäl där författarens val av hur historien skulle fortsätta blev avgörande för om det skulle vara en bra eller mindre bra bok. Men han valde den rätta vägen. Tycker jag. Jag kan inte säga om jag gillar den mer än hans andra Hanteringen av odöda, jag vet inte om jag kan eller bör jämföra dem. Båda har dock John Ajvide Lindqvists underbara berättarstil.

Och snart är det dags för filmen. Jag såg affichen när vi var på Heron City i helgen och den var läskig. Trailern känns också bra, jag har stora förhoppningar. Kanske för stora. Men förhoppningsvis hinner de svalna lite innan det är dags för premiären den 24 oktober.


4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker den också är bättre än Hanteringen av de odöda. Framför allt så tyckte jag inte slutet i föregående var så jätte bra, som om något saknades.

"Låt den rätta komma in" har också en lite tvist efter halva boken som jag gillade. Plus att vampyrer känns mer som det rätta elementet i Svensk kyla än zombies. Båda böckerna är dock bra, men jag är glad att de valde denna till filmatisering. Ska tydligen kommen amerikansk remake också såg jag...jenkare och subtitles..

/Johan

Sara sa...

Nu läste jag att produktionsbolaget "Tre Vänner" har köpt rättigheterna till Hanteringen av odöda så det blir en filmatisering av den med.
Jag kan nog hålla med om att slutet saknade något, men den var ändå väldigt bra. Jag gillade Gustav (hette han väl?), huvudpersonen i den.

Bloggerskan sa...

Håller med Johan om att Den rätte är bättre än De odöda... Tyckte den senare blev lite filmmanusaktig så jag är också glad att dom började med Låt den rätte komma in, personerna i den känns mer mångfacetterade.

Och slutet... Det är ju närmast genialt. Frågan är bara hur de skall få till det i filmen utan att det blir too much?

Sara sa...

Mmm, en klok oro tror jag.