Bloggare är inte arbetslösa

Apropå ekonomi snubblade jag över följande artikel i SvD idag. Nu får man alltså inte blogga längre om man har a-kassa. Vad får man göra då, undrar jag. Om gratis"arbete" (som de antagligen menar att bloggandet i det här fallet är) är förbjudet borde långt fler än denna bloggare bli av med ersättning. Att gratis skotta snö åt sin åldrade granne borde tex inte vara tillåtet utan avdrag på ersättningen, eller?

Funderingar kring uppsägningarna

Jag kanske borde vara glad att jag inte fick jobb på Volvo då jag sökte för ett drygt år sedan. Då hade jag mer än gärna följt min arbetskamrat som fick jobb där. Idag står hon med en uppsägning i sin hand. Inte lika kul. Jag hoppas att det löser sig för henne. Även om jag mer än gärna hade jobbat med henne igen så tror jag inte att hon vill komma tillbaka till sitt gamla jobb. Och jag kan förstå det. Jag tror inte att jag kommer försöka övertala henne heller när vi ses över en fika i helgen.

Sämst ser det såklart ut för de familjer där flera arbetar på samma arbetsplats. Jag minns att det var så för flera familjer när Saab och Electrolux la ner när jag var tonåring. Livsfarligt att jobba på samma arbetsplats, men vad gör man? Ibland finns det inte så många val. Speciellt inte om man bor på en liten ort med få arbetstillfällen. Umeå är ju ingen liten ort, men jag vet fler familjer där man i flera generationer har sin inkomst från Volvo. Det är bara att hoppas att krisen lägger sig snart. Konstigt nog tycker jag att man pratar ganska lite om Volvos egen roll i det hela.

Deltidsarbete -något man väljer?

"Eller så är det så att även kvinnor och unga är tänkande varelser, som kommer dissa deltidsanställningarna om de inte klarar sig på dem, eller se till att jobba sig till restrerande deltid, i stället för att nöja sig med deltidstjänsten, eftersom det ändå löser sig när man kan stämpla." Från Frihet, fildelning och feminism

Hm..ja jag vet inte om det faktiskt är så att kvinnor, tänkande varelser till trots, alltid har det valet som Johanna (Fp) tycks tro. Jag kan bara gå till min egen arbetsplats där deltider är hysteriskt vanliga. Det är inte så att du kan säga nej tack till en sådan tjänst och tro att det finns en sjö av andra liknande (fast heltid) som du är komptent för. Dessa kvinnor har arbetat inom socialtjänsten hela sitt arbetsföra liv, har ofta inte någon utbildning att hurra för och helt enkelt inte riktigt den valmöjlighet som vissa människor tycks tro.

Tidigare fanns det i Umeå kommun en möjlighet att få fylla upp sin deltid till en heltid med arbete någon annanstans i organisationen om man sa sig inte vara nöjd med arbetstiden. Detta fungerade sådär. Att ha ett väldigt oregelbundet schema på ett boende som sedan ska pusslas ihop med annat arbete (och familj) är inte helt enkelt. Eller som jag fick veta när jag (jo, jag jobbar också deltid) skulle skriva kontrakt att antingen så var jag nöjd med min arbetstid (det var ett papper som skulle skrivas på) eller så var det svårt att erbjuda mig tjänsten eftersom den är svår att kombinera med annat arbete inom verksamheten. Typ.
Men i och med att pappret skrevs på så blev man inte berättigad att stämpla upp resten heller, så det var ju smart tänkt. Ungefär som det blir nu då.

Det där systemet är dock vad jag vet skrotat nu eftersom det blev för svårt i en organisation där deltider mer är norm än undantag. Det gick inte att få till helt enkelt.

Jag klarar mig, knappt, på min deltid. Men det är mycket pga att jag jobbar ständig natt och får ob-tillägg. Att jobba deltid dag är att inte få det att gå ihop utan en man (oftast) hemma som tjänar mer och som man tvingas bli ekonomiskt beroende av. Faktiskt så är det. Speciellt om man har barn att försörja. Att bli ensamstående och jobba deltid dag inom vården är att behöva hjälp från socialen, alternativt ta på sig en massa extraarbete kvällar och helger (då det finns möjlighet till ledsagningsarbete tex) och därmed automatiskt bli beroende av nära och kära som barnvakter på helgerna.

Oavsett så tror jag aldrig att någon av mina arbetskamrater tänkt att det "ändå löser sig när man kan stämpla" som en lösning på problemet. Jag har så svårt för bilden av den arbetande låglönemänniskan som i grunden lat som inte vill jobba utan helst av allt vill gå hemma och stämpla.