Att höja statusen på omsorgsarbete

Det här är som alltid otrevlig läsning, som känns lite i hjärtat. Speciellt då det rör min gamla arbetsplats (men inte min avdelning). Jag vet väl, till viss del via ryktesvägen, vad det handlar om och tänker inte orda så mycket om det. 

Men jag vill ändå säga att är det något jag tagit med mig från mina år inom äldreomsorgen, och demensvården specifikt, så är det att det behövs en rejäl statushöjning av yrket. Kvalitet sitter inte alltid bara i pengar faktiskt, utan även i annat. Och i just det där yrkesområdet handlar det, skulle jag vilja påstå, till största del om personlig lämplighet, något som inte värdesätts alls så mycket som det borde. Det är dels en lönefråga förstås, och där kommer pengarna in, att visa via lön att man tillerkänner goda medarbetare att de gör ett gott jobb, samt att ge möjligheterna att kunna göra ett gott jobb, genom resurser, men även genom kompetensutveckling.

Men det handlar också om att ställa krav redan från början vid anställningar, att inte låta omsorgen bli en 'slasktratt' där alla kan få jobb, oavsett personlig lämplighet. För det är inte att sätta värde på vården, eller på de anställda. Och idag är det lite så det ser ut. Alla kan få jobb och det ska till mycket för att en person som visar sig inte vara lämplig ska plockas bort. Det är i vart fall min erfarenhet.

Och det handlar inte om att man nödvändigtvis är en dålig människa bara för att man inte platsar i vårdyrket, det vill jag hävda med bestämdhet. Speciellt inte när det kommer till någon form av specialomsorg, som jag vill mena att både demens- och komplikationsvård, där jag själv senast kommer ifrån, är. Alla platsar bara inte. Liksom alla inte platsar som lärare, brandmän eller vad du vill.

När man konkurrensutsatte äldreomsorgen så kan man tycka att en av effekterna borde ha blivit just krav på ökad kvalitet, men jag kan inte påstå att jag sett att det blivit så mycket så, snarare har bara livremmen dragits åt. Inom personlig assistans har jag däremot sett just den effekten. För är inte brukaren nöjd har hen alla möjligheter att säga upp sitt avtal och välja en annan utförare. Därför måste man som arbetsgivare se till att rätt person är på rätt plats. Och så borde det även se ut inom äldreomsorgen.

Så, en löneöversyn, högre krav (via provanställningar tex) vid anställningar, möjligheter till ständig kompetensutveckling och till viss del större rotation av personal (en viss mån av arbetsplatsbyte med jämna mellanrum är inte alls en dålig sak) tror jag är några av nyckelorden för att öka kvaliteten och statusen på omsorgsarbete.

Vad är väl ålder?

"Du ser så slät och fin ut, liksom kry! Du måste nog vara lite yngre än jag ändå?"

Sagt av en av mina änglar på jobbet, blott 88 år ung. Och jag tog det som en komplimang. Speciellt då klockan just slagit halv sex och jag var blank av svett eftersom de var tre som vaknat i stort sett samtidigt och behövde mig. Jag försökte luska ut hur gammal hon själv upplevde sig vara (i hopp om att hon tänkte sig själv som 25?), men hon uppgav bara födelseåret. Men jag svarade att jag kanske var lite lite yngre än hon trots allt...

Nu ska den här unga damen gå i säng och försöka sova dubbelt så bra som vanligt så att jag är pigg och alert skapligt tidigt i eftermiddag. Wish me good luck?

Back to work

Usch vad jag sovit kasst inatt. M som fortfarande inte är riktigt frisk har snarkat som en tok och jag har drömt en massa och vaknat ideligen. Planen var att sova länge nu på morgonen men strax före nio kändes det som stopp redan trots att snarkmaskinen begav sig till jobbet redan vid sju. Jag ska jobba ikväll och jag tror att jag är lite nervös för det. Jag har ju fortfarande väldigt ont i ryggen och fungerar långt ifrån som jag ska. Men jag ska testa och hoppas på det bästa. Annars vet jag inte vad som händer, jag vill ju inte gå hemma.

Men jag ställer in mig på att det går bra så gör det det, eller?

Up's and down's

I'm still alive, bara lite mör. Jag har förvisso jobbat drygt 50 timmar natt på en vecka men det känns som att jag är märkligt matt och trött trots det. Inatt var det verkligen segt i kroppen och jag fick fabulera både trevligt humör och tålamod flera gånger. Jag hoppas att, vad det nu än är, blir bättre under min lediga helg.

Och den ska ägnas åt allmänt mys, lite kompishäng och god nattsömn, hade jag tänkt. M kom åter från sin kick-off-resa igår och saknaden tycktes varit ömsesidig. Fick ett par timmar ihop före jobbet så vi hann äta middag och prata lite. Inte så att jag inte överlever en vecka utan honom men just den här veckan har det känts riktigt trist utan, gissar att det hänger ihop lite med resterande mysko symptom.

Mitt jobb är f.ö verkligen upp och ner just nu, snabba svängar är det som tycks gälla och ingen natt liknar riktigt nästa. Jag har både varit "dumjävel" och "den bästa som finns" de senaste nätterna. Man blir hemskt duktig på att suga åt sig av de braiga stunderna kan jag säga...

Nu ska den här 'bästa dumjäveln som finns' gå och sova och förhoppningsvis vakna upp som en ny människa. Eller åtminstone som en något mindre matt sådan.

Så kan det gå

Vaknar upp med huvudvärk, inte roligt men lite väntat idag faktiskt. Fick ta emot ett ordentligt knytnävslag i ansiktet inatt på jobbet, sådär att jag såg stjärnor och nästan for i golvet. En ny upplevelse, jag har aldrig varit med om det innan. Brukar alltid hinna se det komma och kunna parera eller flytta mig. Men den här gången hann jag inte, öppnade en dörr och ut kom knytnäven. Jag sprack i munnen på ett par ställen och gick hem med lite svullen läpp imorse. Jag tror att tänderna sitter som de ska, det kändes inte så först men när det värsta lagt sig så kändes det bättre.

Märkligt nog gjorde det inte så ont direkt efter smällen. Då var jag mest tokförbannad, en rätt ovanlig känsla i den här kroppen. Jag gjorde såklart inget av det mer än svor en ramsa, men oj vad arg jag blev. Smärtan kom först en stund senare när adrenalinet lagt sig. Som så annorlunda att bli slagen i ansiktet på det där viset, slag och nyp på kroppen i övrigt tar vi ju ofta på mitt jobb, men i ansiktet kändes det mer som en kränkning faktiskt. Ska försöka vila till huvudet idag och stannar därför hemma från jobbet inatt. Imorgon hoppas jag det känns som vanligt igen.

Slutet på en historia

Jag möter en väldig massa människor i mitt jobb, under kortare och längre perioder, uteslutande i en komplicerad del av deras liv. Att visa respekt och omsorg ingår som en självklar del i jobbet men man kan i ärlighetens namn inte älska alla. Vissa lämnar dock speciella avtryck, oftast av god karaktär. Människor som jag bär med mig långt efter deras död.

När jag kom åter från semestern igår kväll fick jag veta att just en sådan person lämnat jordelivet under min bortavaro och det stang till i hjärttrakten. En fin person med humor och speciell karaktär på det där sättet som gjorde det omöjligt för mig att inte tycka om lite extra. Jag önskar så att hon tidigare i livet tagit chansen att berätta sin historia. Det är synd att det inte blev så, men hos mig, och säkerligen många andra, kommer hon finnas kvar länge. Man får glädjas åt de fina stunderna som hann bli och vara glad över att ha fått möjligheten att lära känna henne, om än bara lite.

Två av tre

Blandad helg på jobbet såhär långt. Jag har förvisso fått parera några rejäla sparkar och knytnävar, vilket inte varit lika vanligt sista tiden annars, men har samtidigt fått höra att jag minsann är 'den finaste tjejen' resp 'gulligullig' samt erbjudits ett par mer eller mindre skamliga förslag. Det har sovits ganska gott och nätterna har flutit på ganska bra även om tråktimmarna (2-4.30 ca) varit seeeega.

Nu ska jag också, förhoppningsvis, sova ganska gott några timmar. Gissar att ryggen säger tack så mycket om det.

And the back is back...

Faktum är att jag just idag är tröttare än på länge länge. Jag har jobbat ganska intensivt, känns det som. Och kroppens muskler tycks hålla med. Oroväckande nog började jag känna av ryggen igår morse och idag är den ganska ordentligt öm. Jag hoppas att det bara är trötthet och att det ger med sig snart.

Annars har nätterna gått bra, trots nyinflyttning av boende och palliativ vård av annan. Det har helt klart varit att göra, men inga katastrofer har inträffat. Och det fortsätter att kännas riktigt trivsamt på jobbet. Min bortavaro i höstas gav en behövlig nytändning. Och så har jag väldigt bra folk att samarbeta med på avdelningen bredvid. Jag har tex haft S som sällskap i två nätter nu, det var nog nåt år sedan vi sist hade scheman som klaffade med varandra, så det är kul. Verklig lyx att få umgås med sina vänner på jobbet.

Jag är allt bra jag!

Är på jobbet där det är rätt lugnt gemak. Några få nattsuddare men alla tycks ha det bra i sina sängar. Gick in till en dam och släckte ner lite i hopp om besök från John Blund.

Söttanten: Du är så oerhört duktig. Du gör det ingen annan klarar av. Enastående!

Jag: Men oj, tack, vad snällt. Vad är det jag gör så bra då?

S: Jamen som du släckte de där lamporna tex...jag kan inte begripa så bra du är!

Ibland är det inte mycket som krävs för att ligga på topp.

(Tilläggas bör kanske att jag vid nästa visit hotades med en snyting för att jag la till täcket fel. Men jag väljer att minnas det första besöket lite tydligare :)

Hysterisk natt på jobbet

OMG, värsta natten på länge! Det började med att låset till omklädningsrummet hade gått sönder varpå jag inte kom åt mina kläder och skor. Och i dessa sommartider är utbudet av vikariekläder oerhört snålt. Hittade till slut lite urtvättade, färggranna kläder och ett par för stora crocs som någon lämnat i ett förråd. Grejt.

Sen började det larma (rörelselarm) en massa redan under rapporten. Jag behövde hjälp från arbetskollegan M på avdelningen bredvid typ på en gång men hon hade sitt eget tumult så jag fick istället försöka hjälpa till där och lugna. Sen ett fall hos mig (med god utgång) som jag hann skriva in halvvägs i journalen när M ringer efter mig och har ett fall hos sig (också utan skador). Då var klockan kvart över tio och det hade typ larmat konstant. Strax därpå insåg vi att en boende lyckats fastna i sänggrinden på nåt magiskt sätt och satt fastkilad ordentligt. Precis när vi skulle börja lirka bort personen utan att göra illa så gick brandlarmet!

Brandlarmet innebär att tjuter nåt överjävligt, alla dörrar går igen och att strömmen går. All personal ska ner till brandtavlan eftersom vi märkligt nog inte har automatlarm. Där hittar vi var det sägs brinna men väl där ser det ut som vanligt. Möjligt att ett torkskåp gått varmt men det borde inte lösa ut brandlarmet. Då inser vi att vi saknar två personal och tänker att det kanske är där det brinner? Men väl där så visar det sig bara att brandrutinerna inte riktigt gått fram till alla vikarier. Jäkla tur att det inte brann på riktigt.

Sen fortsatte natten med spring, larm, bråk och stök. Jag vet inte var det var, värmen kanske? Det ösregnade ute men var ändå varmt och syrefattigt inne och de boende ville inte alls sova. M och jag var så trötta att vi typ asgarvade åt ett par tofflor vid ett tillfälle. Helt hysteriskt. Men jag är så tacksam för att hon var där och att vi kunde hjälpas åt. Såna här nätter behöver man trygga, självgående medarbetare vid sin sida.

Det känns som att jag fått motion nog för hela veckan.

23 dagar kvar till semester

En jobbnatt till innan jag åter har lite ledigt. Ska bli skönt, säger ryggen. Inatt ska jag dessutom inskola (eller återinskola, kanske) Johan som är tillbaka (nu på fast tjänst dessutom) efter sin föräldraledighet. Ska bli trevligt. Lite synd bara att han ska jobba på samma avdelning som jag eftersom det innebär att vi aldrig kommer att jobba tillsammans. Men till hösten väntar vissa förändringar i upplägget av våra nattscheman så då finns chansen där trots allt.

Min helgutmaning?

Fick just veta att min helgkollega M på avdelningen bredvid är sjuk inatt så jag vet inte vem jag kommer att få samarbeta med. Alltid lite jobbigt för kontrollfreaket i mig. Men det blir nog bra ändå får jag hoppas. Det är bara så bekvämt att jobba med M, vi har gjort det i några år nu och börjar bli väl inarbetade med varandra. Inatt sa vi tex vid ett par tillfällen exakt samma sak i kör (med samma betoning dessutom) till boende vi hjälptes åt med. Humor.

Men det är skönt och tryggt att vara så väl inarbetade att man inte behöver säga så mycket längre kring arbetsmomenten. Det bara flyter och man kan lita på att den andra har ens rygg när det kniper.

Status quo

Här händer inget särskilt kul, jag går mest runt och är trött och har ont. Och har jag inte ont är jag yr, vilket jag tror har en koppling till varann. Tråkigt, helt enkelt. Jag känner mig begränsad och lite uttråkad. Och gnällig.

Var iaf iväg på möte med nattgruppen på jobbet ikväll. Det var bra, blev lugnare än jag förväntat mig. Och vi kom nog fram till en del bra saker. Egentligen var det min natt inatt och det kändes faktiskt lite trist att fara hem istället för att gå in på avdelningen och jobba.

Efteråt hade jag ont i höger käke, nacken på höger sida och domningar i höger arm. Allvarligt, jag kan inte ens sitta på möte i ett par timmar utan att bli halvknäckt. Lite värktabletter senare så var jag i hyfsad fart igen, men hur kul känns det? Jag känner mig som en sterotyp vårdarbetare som tagit sönder sig till ingen nytta alls. Och ungefär 300 år gammal.

That's me, just nu. Du kanske förstår varför jag inte bloggar så mycket...

Och snart är helgen över igen

Sitter lite trött (redan!) på jobbet och försöker hålla mig lite sysselsatt. Det har varit en ganska lugn kväll även om alla inte sover riktigt än.

Försöker att inte noja till mig för mycket över att jag har ganska ont i högerarmen. Också det jobbrelaterat. Jag blev fasthållen och påbankad ganska ordentligt på armarna imorse och är nu alltså lite blåskimrande, öm och konstigt svullen på den högra. Inte så ovanlig sak egentligen, blåmärken får man på mitt jobb, men det känns lite lurigt den här gången. Det sticker dessutom i tre fingrar och armen känns märkligt svag i vissa riktningar. Men jag gissar att det går över det med. Jag har i vart fall varit duktig och skrivit tillbudsrapport den här gången. Vi är väl annars ganska dåliga på det. Skulle vi vara noga skulle det bli en varje pass i stort sett och vi har ju annat för oss också. Men nu när jag blev lite bekymrad kändes det bäst.

Annars har det varit en ganska lagom helg på jobbet. Inga större sensationer. Hemma har det mesta också varit lugnt. Förutom en gråkall men trevlig promenad med Anna igår har jag hängt ensam i lägenheten. Lite trist kanske, men samtidigt är jag inte så fantastiskt rolig att umgås med mellan jobbnätterna oavsett.

Larmtelefoner är ju trots allt rätt dåliga usk:or

Till veckan väntar 30 timmar natt samt två utbildningsdagar på det nya larmsystem som äntligen äntligen (!!) installerats på jobbet. Nu ska det bli personallarm, fungerande bärbara telefoner, möjlighet att kommunicera enkelt mellan avdelningarna osv. Inte en dag för tidigt. Trist bara att man nu tror att larmsystemet ska avhjälpa allt. Som en konsekvens av uppdateringen på larmfronten ska sju personal på sex avdelningar på natten bli sex personal och det är väl knappt någon som riktigt vet hur det är tänkt ska fungera rent praktiskt. Förhoppningsvis får vi svar på det på den kommande apt:n. Men tydligen gäller "inget gott som inte har nåt ont med sig", lite bitterljuvt sådär.

"Ee dee?"

Sara är mör i kroppen idag. Plenty. Det blev en riktig springnatt igen med blodvite och allmänt strulande. Men det gick bara bra till slut, för alla inblandade. Jag hade god hjälp av kollegor som (som tur är) hade möjlighet att ge en extra hand inatt. Men vi tog slut på oss själva och när vi för första gången fick sitta ner kvart i fyra tokfikade vi i sällan skådad fart för att sen bara sitta och stirra framför oss som fån. Sen var det fart igen ett par timmar. Pratade med en ambulanskvinna som också sa att de haft en "fullmånehelg".

Vid sextiden hade vi möjlighet att lägga upp fötterna en kortis igen och hamnade då framför Teletubbies som dök upp på tv:n (ingen hade ork att sträcka sig efter fjärren). Vilket magiskt dåligt barnprogram! Gillar barn sånt? Totalt fördummande. I fem minuter tittade på en gul oformlig alienliknande klump som satte sig resp ställde sig upp vid en stol. Talandes bebisspråk. Ja, barnfri/-lös som jag är kanske jag helt enkelt inte greppar storheten...

Västerbottens kvinnor halkar efter allt mer

På tal om ny mobil så lär jag väl inte heller i fortsättningen kunna förvänta mig löneökningar som ger lite mer att leva på och utrymme för sporadisk "lyx" (aka att det finns pengar kvar när räkningarna och maten är betalda). Läser föga förvånad att löneglappet mellan könen i Västerbottens län bara ökar. No shit?

På sista ekonomikris-mötet på jobbet berättade min chef att vår kommunala verksamhet inte längre får kompensationer för löneökningar utan att dessa alltså måste tas från verksamhetspengarna (som i sin tur har minskat sedan årskiftet). Då är det inte så konstigt att löneökningarna är nästintill obefintliga; vem vill ta pengar från en redan krisdrabbad verksamhet för svårt dementa för att ge till personalen? Och att kicka folk för att andra ska få mer i lön är väl knappast heller ett beslut som någon vill ta.

De kommunalt anställda skulle helt klart vara betjänta av ett bättre fackförbund med lite ruter i som inte sitter i knäet på kommunledningen.

Konstruktivt jobbmöte

Igår kväll hade vi på nattskiftet arbetsplatsträff på jobbet. Jag var nog lite halvspänd innan men måste säga att det blev ett bra möte med mycket konstruktiva diskussioner och bra svar. Det tycks faktiskt som att vi lyssnas på och som att saker är på gång. Förra mötet lyfte jag problemet med luften i husen. Vi är flera som fått besvär, jag hade jätteproblem med ögonen (delvis därför jag skaffade glasögon istället för linser), är alltid torr i munnen och i huden. Andra har fått eksem. Jag trodde i ärlighetens namn att jag igår skulle få svaret att det inte hunnits med men istället fick vi veta att det lett till en stundande ganska omfattande arbetsmiljöutredning där samtliga ska besvara enkäter, luften ska kollas under några dygn etc. Det känns väldigt bra.

Sen var det ju det där med ekonomin. Om jag minns rätt sa de att vårt boende går back nästan hundratusen varje månad och att det ser illa ut. Men man kan inte längre dra ner på personalen utan måste hitta andra lösningar. Det var nog första gången jag hört på allvar någon prata om nedläggning av en avdelning som ett alternativ. Läskigt, men på riktigt. Det ska i vart fall bildas en grupp där även vi i personalen ska vara representerade, bl.a en person från natten. Det var inte direkt rusning till det uppdraget så efter en stunds tystnad erbjöd jag mig. Jag är ju lite kocko och tycker att sånt faktiskt är ganska intressant. Dessutom är det rätt skönt att få göra något utanför själva vårdarbetet, men ändå få betald arbetstid för det. Men vi får se, jag såg att Johan såg halvsugen ut så kanske jag överlåter platsen till honom.

Det var fler saker som diskuterades och det kändes faktiskt som att våra åsikter togs på allvar. Även de svåra sakerna. Kanske kanske kan det på sikt leda till bättre stämning i nattgruppen och att fler kan börja trivas igen. Ett av problemen med vår arbetsgrupp är just att vi inte arbetar som grupp utan var och en på sitt håll. Man träffar få av sina arbetskamrater och mest blir det snabba ordbyten i omklädningsrummet, vilket tenderar att leda till skitsnack tyvärr. Kanske skulle vi föreslagit att få göra något tillsammans, utanför arbetet i rent socialt syfte. Men det tänkte jag inte på just då. Lite svårt också när man samtidigt pratar om neddragningar, men jag tror att en sån satsning skulle kunna leda till positiva resultat.

Deprimerande lönebesked

Imorgon, två dagar efter de flesta andra (?), är det så dags för lön. Yeay, kan man tycka men lönebeskedet ger mig snarare en klump i magen den här månaden. Jag har haft ett par rätt okej månader; det har varit retroaktiv löneförhöjning, lite extratimmar osv som gjort att lönen känts helt okej. Den här månaden finns inget sånt med och dessutom var jag sjuk i några nätter vilket har skapat ett stort hål i löneutbetalningen, känns det som. Nu är jag där igen, med en lön som efter räkningarna inte lämnar mycket kvar.

Kanske jag skulle ansträngt mig mer och försökt kunna ta de där extraturerna efter semestern när chefen ringde och hade sjuk personal att ersätta. Men det är väl ingen idé att sparka sig nu. Jag är verkligen verkligen superless på mitt jobb och när man rent av får fysiska känningar av att det är dags att gå på jobbet, ja då är det inte alldeles enkelt att stuva om i privatlivet så att man kan ta på sig sjukvik utöver. Dålig ursäkt kanske, men så sann.

Hade det varit bättre stämning bland personalen, mindre smygneddragningar (snart har vi väl inga heltider kvar; alla heltider som slutar eller ska ersättas på något vis ersätts med 75-80% vilket jag kallar smygneddragningar) och/eller bättre lön så hade det inte varit ett alldeles uselt jobb. Men för tillfället känner jag mig grymt omotiverad.

Snörvel

Jag är definitivt förkyld. Är snörvlig och har ont i halsen. Har än en gång blivit smittad via jobbet. Tänkte faktiskt ett par gånger i helgen att jag kanske skulle haft munskydd när jag jobbade med som var sjuka, men det känns ibland som overkill och som att risken för att de blir oroliga ökar. Men jag borde kanske ändå ha gjort det. Jaja.

Nu väntar två nätter till innan en ledig helg. Ska försöka kurera mig på de sätt som jag kan. Ska börja med lite vitlöksöverdos genom en skål gazpacho och lite vitlöksbröd.