Slagsmålsklubben

Läser mitt inlägg från inatt och inser att det låter som att jag förväntat mig slagsmål på jobbmötet. Riktigt så var det förståss inte, men helt klart hade jag förväntat mig mer upprorskänsla (kanske är rätta ordet) med tanke på att vi sågs för att diskutera konsekvenserna av att vi med start på måndag går från en bemanning på 7 till 6 på totalt sex avdelningar om nätterna. Men det blev alltså ganska bra diskussion, trots allt.

Larmtelefoner är ju trots allt rätt dåliga usk:or

Till veckan väntar 30 timmar natt samt två utbildningsdagar på det nya larmsystem som äntligen äntligen (!!) installerats på jobbet. Nu ska det bli personallarm, fungerande bärbara telefoner, möjlighet att kommunicera enkelt mellan avdelningarna osv. Inte en dag för tidigt. Trist bara att man nu tror att larmsystemet ska avhjälpa allt. Som en konsekvens av uppdateringen på larmfronten ska sju personal på sex avdelningar på natten bli sex personal och det är väl knappt någon som riktigt vet hur det är tänkt ska fungera rent praktiskt. Förhoppningsvis får vi svar på det på den kommande apt:n. Men tydligen gäller "inget gott som inte har nåt ont med sig", lite bitterljuvt sådär.

Provocerande nyheter

De senaste dagarna har det dykt upp två hyfsat lokala nyheter som fått min hjärna att gå på högvarv. De har retat mig, helt enkelt.

Det första är helt omöjligt att inte reta upp sig på. Socialchefen Bo Wallin i Fredrika kom i veckan med det utomordentligt korkde förslaget att brandmännen i kommunen skulle vara nattpersonalen på demensboendet behjälpliga med vändningar och annat eftersom kommunen inte anser sig ha råd att ha tillräckligt med personal under nätterna. Huh?
Socialchefen har fått ta tillbaka sitt förslag efter massiv kritik från alla möjliga håll, inte minst från vårdpersonal och brandförsvaret. Det hindrar inte att jag fortfarande känner mig provocerad av förslaget. Sådan brist på respekt för de äldre på hemmet och för att inte tala bristen på respekt för vårdpersonalens kompetens har jag nog sällan sett. Vad Bo Wallin menade med sitt förslag är att vem som helst kan ta hand om gamla, någon särskild kompetens eller erfarenhet tillskrivs uppenbarligen inte personalen på demensboendet. De gamla ska dessutom bara acceptera att vem som helst ska komma in i deras hem och sköta deras personliga vård. Kanske plogbilsförarna också kan vända lite pensionärer snöfattiga nätter? Ja, jag vet inte. Men om socialchefen har så dålig kunskap om vårdpersonalens arbete och hyser en sådan brist på respekt för dem, ja då tycker jag att det luktar läge för att besöka arbetsförmedlingen.

Den andra nyheten är att Umeå kommun hamnar i bottenskiktet av kvinnligt företagande i landets kommuner, närmare sagt på plats 288 av 290. Enligt studien som näringslivsorganisationen Företagarna har gjort är 2,2 procent av kommunens kvinnor företagare. Hur många procent av männen som är företagare vet jag inte, och det hade varit intressant att se hur många procent av företagarna som är kvinnor.
Studien i sig är inte det som får mig att bli lite putt. Snarare är det reaktionerna och förslagen på lösningar som irriterar mig. Nästan samtliga, allt ifrån Företagarna själva till politiker och skribenter ser lösningen i att privatisera den offentliga sektorn. Och nej, jag ska inte diskutera pivatisering eller inte, trots att jag nog tycker att den privatisering som gjorts hittills på området knappast har lett till några förbättringar för kvinnorna i branchen. Det jag blir irriterad över är att områden som vård, omsorg, städning och annat, sk traditionella kvinnosysslor, tycks vara det enda som kvinnor är utelämnade till om vi önskar bli företagare. Det kanske är det enda vi kan? Och man ska ju hålla sig till det man kan bäst, inte sant?