Att höja statusen på omsorgsarbete

Det här är som alltid otrevlig läsning, som känns lite i hjärtat. Speciellt då det rör min gamla arbetsplats (men inte min avdelning). Jag vet väl, till viss del via ryktesvägen, vad det handlar om och tänker inte orda så mycket om det. 

Men jag vill ändå säga att är det något jag tagit med mig från mina år inom äldreomsorgen, och demensvården specifikt, så är det att det behövs en rejäl statushöjning av yrket. Kvalitet sitter inte alltid bara i pengar faktiskt, utan även i annat. Och i just det där yrkesområdet handlar det, skulle jag vilja påstå, till största del om personlig lämplighet, något som inte värdesätts alls så mycket som det borde. Det är dels en lönefråga förstås, och där kommer pengarna in, att visa via lön att man tillerkänner goda medarbetare att de gör ett gott jobb, samt att ge möjligheterna att kunna göra ett gott jobb, genom resurser, men även genom kompetensutveckling.

Men det handlar också om att ställa krav redan från början vid anställningar, att inte låta omsorgen bli en 'slasktratt' där alla kan få jobb, oavsett personlig lämplighet. För det är inte att sätta värde på vården, eller på de anställda. Och idag är det lite så det ser ut. Alla kan få jobb och det ska till mycket för att en person som visar sig inte vara lämplig ska plockas bort. Det är i vart fall min erfarenhet.

Och det handlar inte om att man nödvändigtvis är en dålig människa bara för att man inte platsar i vårdyrket, det vill jag hävda med bestämdhet. Speciellt inte när det kommer till någon form av specialomsorg, som jag vill mena att både demens- och komplikationsvård, där jag själv senast kommer ifrån, är. Alla platsar bara inte. Liksom alla inte platsar som lärare, brandmän eller vad du vill.

När man konkurrensutsatte äldreomsorgen så kan man tycka att en av effekterna borde ha blivit just krav på ökad kvalitet, men jag kan inte påstå att jag sett att det blivit så mycket så, snarare har bara livremmen dragits åt. Inom personlig assistans har jag däremot sett just den effekten. För är inte brukaren nöjd har hen alla möjligheter att säga upp sitt avtal och välja en annan utförare. Därför måste man som arbetsgivare se till att rätt person är på rätt plats. Och så borde det även se ut inom äldreomsorgen.

Så, en löneöversyn, högre krav (via provanställningar tex) vid anställningar, möjligheter till ständig kompetensutveckling och till viss del större rotation av personal (en viss mån av arbetsplatsbyte med jämna mellanrum är inte alls en dålig sak) tror jag är några av nyckelorden för att öka kvaliteten och statusen på omsorgsarbete.

Man får vad man betalar för

Och under tiden jag jobbat har det blossat upp en ny vårdfiaskohistoria i media. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Man får vad man betalar för, är väl egentligen så jag kan sammanfatta det. Hela projektet med att konkurrensutsätta branschen genom lägst-vinner-upphandlingar var idiotisk. God vård kostar pengar. Jag är inte emot vinstintresset som sådant men vinsten borde gå tillbaka till boendet, till brukarna och till de anställda. Det hade varit intressant att se hur ett sådant projekt skulle utvecklas.

Jag tror inte att det är så roligt att jobba på det omskrivna boendet idag. Jag vet själv hur det är att arbeta på en plats som förekommer i skandalskrivningar i media. Mycket tolkas om och till sist kände i vart fall inte jag ens igen min arbetsplats så som den beskrevs i artiklarna. Saker vinklas och till sist låter det gärna som att det är sadister som arbetar där. Människor som arbetar i vården och äldreomsorgen är, enligt min erfarenhet, i de allra flesta fall personer som är måna om att göra ett gott jobb och att brukarna ska ha det bra. Personer som gör så mycket mer än vad som krävs av dem och som ger av sig själva varje dag. Som utför uppgifter som andra aldrig skulle drömma om att göra. Och det till en usel lön som få andra branscher skulle godta med tanke på insatsen.

Sen vill jag också hävda att situationen som beskrivits på Carema i media inte är särskilt långt ifrån hur det ser ut på kommunala boenden. Jag känner igen delar av det som beskrivs från min egen arbetsplats (delvis för att det nog är vinklat på ett märkligt sätt ibland). Men det är som sagt så det blir när man inte vill betala för den vård man kräver ska utföras. 

Det måste vända någon gång. Det måste uppvärderas att arbeta med vård/omsorg och det måste få lov att kosta att vara gammal och sjuk. Jag betalar gladeligen skatt om mina pengar kan användas till det. Lyxresor till USA för politiker, representationsmiddagar med spritnotor, skattefiffel, orimligt höga löner och bidrag till redan höginkomsttagande politiska ledare; not so much.

Lojalitet hos vårdpersonal ett problem

Ser att det pågår en artikelstorm kring äldrevården. Igen. Med ganska lite ny information och som vanligt med utgångsläget i det dåliga; den dåliga vården, den dåliga medmänskligheten, de dåliga vårdhemmen och ibland faktiskt även (om än indirekt) de dåliga vårdarna. Lite synd, tycker jag, för är det något den dåliga äldreomsorgen saknar så är det goda förebilder.

Såg också en artikel i Dagens Industri idag om meningsfulla jobb. SCB har gjort en undersökning och frågat människor om de anser att deras jobb är meningsfullt och barnmorskorna tycks vara de som upplever det så allra mest. I botten ligger de som har olika farbriksarbeten av nån form.

Först vill jag säga, som en parentes, att den här frågan har varit underlag för en diskussion mellan mig och min förra chef en gång i tiden. På den enkät vi som arbetstagare får svara på varje på brukar frågan om meningsfullhet finnas med. Jag tolkade frågan som om arbetet är meningsfullt för mig (eftersom enkäten ska spegla hur arbetstagarna mår osv) medan hon tolkade det ur ett mer samhällsnyttigt perspektiv som meningsfullt för brukarna och samhället (vilket det förhoppningsvis är), och om man inte såg sitt arbete som meningsfullt så förstod hon inte "vad man gjorde där". Jag kan iaf inte låta bli att fundera över om det finns olika tolkningar även i SCB:s undersökning.

När det är sagt vill jag koppla ihop de två ämnena och verkligen betona hur viktigt det borde vara för (äldre-) vården att de som avlönas inom den också tycker att det är meningsfullt för dem själva. Egoistiskt, säkert, men varför är det så att vårdarbetare, förskollärare (ofta kvinnor) osv ska vara så otroligt mycket samariter jämt och leva på känslan av att göra något "gott"? Den här gamla inställningen om att vissa arbeten är "kall". Jag tror att ganska få ser så på sitt arbete idag. Men denna lojalitet mot sin arbetsplats och framför allt mot de de/vi arbetar med (de gamla, sjuka etc) är det absolut största hotet mot en rejäl löneökning inom vårdsektorn. Man drar ner på personal; personalen klagar lite men för de boendes skull springer man lite snabbare, skär in lite mer på sin fikarast, försöker göra så många saker samtidigt som möjligt osv. Och sådär fortsätter det. Få vårdanställda skulle få för sig att strunta i att mata, klä av eller byta på någon för att man egentligen inte hinner, utan man försöker lösa det på nåt sätt. Den första som drabbas av det är den anställda, i andra hand den boende när multitaskandet trots allt havererar eller allt blir allt mer praktiskt och allt mindre socialt.

Lokalt har vi precis haft artiklar om att äldre blir lagda på eftermiddagen och serveras kvällsfika (eller i värsta fall även middag) i sängen även om de har hälsa nog att vara uppe, just för att personalen inte hinner. Det är inte konstigt att det sker, skulle jag vilja säga, utan att mena på att jag stödjer det tillvägagångssättet på något vis. Även där jag jobbar kläs boende i nattkläder långt innan de går och lägger sig; för att hinna med alla (efter kl 17 är man tre personal, efter 20 endast två och klockan nio kommer vi nattare och vi är själva, på 12 svårt dementa).

Vad vill jag då säga med det här "gnället"? Jag menar inte att det är ok med vanvård eller att alla vårdarbetare är änglar, det jag vill säga är att det finns fler bottnar, fler saker i frågan som sällan eller aldrig diskuteras. Hur omänskligt det än låter så skulle de som utnyttjar vården som brukare/patient gynnas mer om arbetstagarna var mindre lojala. Det omöjliga i det är att det skulle innebära att vårdtagarna blev lidande initialt. Jag tror också att om arbetstagarna upplevde sitt arbete som meningsfullt även för sig själva hade vi haft en friskare och bättre personal.

Det var mitt perspektiv som vårdbiträde. Långt, jag vet, sorry. Tyskungen har skrivit ur ett mer anhörigperspektiv med en slutsats som jag bara kan applådera. Idag är det hans analys som får stå för jämställdhetsperspektivet eftersom han gör det så bra (och jag inte orkar igen), men jag kan citera ett vanligt förekommande uttalande bland kvinnlig vårdpersonal: "Hade det här varit en manlig arbetsplats hade det inte sett ut såhär".

Den onda vårdpersonalen

Som vanligt blir jag ganska provocerad av uttalanden om att dementa medicineras för vårdarnas skull. Konstigt att det alltid kommer från personer som inte jobbar absolut närmast de dementa? Fortfarande lever bilden kvar av dementa som fridfulla personer som glömmer bort sig lite. Visst, majoriteten stämmer kanske in på den bilden, men det finns också de som går utanför.

På min arbetsplats, som trots allt har hand om de svåraste fallen av dementa, har vi haft några få (jag kan minnas två) som under en tid (alltså inte permanent) ställts på psykosmedicin under de fem åren jag varit där. I de fall som jag känner till har det enligt mig som icke-läkare men i omvårdnaden nära den drabbade varit nödvändigt. Ingen omsorgsmetod i världen hade fått dem lugna på ett annat sätt, hävdar jag. Visst kan man på ett sätt säga att det underlättar vårdpersonalens trygghet och arbetssituation om man kan dämpa en person som återkommande hamnar i ett psykosliknande läge och går "bärsäkragång" i väldigt många timmar i sträck, alt skriker i panik i över ett dygn i sträck (sen sover ett par timmar för att sen börja om igen), men jag vill lova att det som diskuteras på min arbetsplats är hur man kan få bort skräcken i ögonen på den drabbade, hur man kan få den personen att må bra, kunna äta osv; att komma ur sina hallucinationer som utifrån sett verkar horribla. Det är verkligen inte vår egen situation vi tänker på i första hand, även om vi självklart precis som alla andra önskar oss en trygg arbetsmiljö. Skötare är inte kalla, avtrubbade människor som vill fika bort sin tid på jobbet medan de boende sitter fastspända och nerdrogade nånstans.

En annan sak man gärna glömmer är att dementa inte sällan, i vart fall i de svårare fall som vi tar emot, har andra sjukdomar eller sjukdomshistorier också; att de är sk multisjuka. Ibland finns det en psyk-historia, vi har haft lobotomerade personer osv osv. Därtill kommer hjärtbesvär, diabetes etc, saker som faktiskt komplicerar omvårdnaden något.

Det är tråkigt att man i media fortfarande talar om "dementa" som om det vore en homogen grupp där allas sjukdom ser ut på samma sätt och tar sig samma uttryck. Att man inte ser till allt det som finns runtomkring istället för att hävda att vårdpersonalen alltid gör fel, är lat och tänker på sig själv. Det är i vart fall inte den bilden jag har, vare sig från den plats jag jobbar på nu eller tidigare arbetsplatser. Det finns alltid personer som inte passar in, inte minst kommer detta av uppfattningen att "alla" kan jobba i vården; att har man inget jobb kan man ju alltid vikariera i vården. Att se att personliga egenskaper (och naturligtvis till viss del utbildning) är viktigt i omvårdnaden av (komplicerat) sjuka äldre verkar inte finnas med i tänkandet kring arbetsmarknadsåtgärder. Och då händer det att det blir fel.

En annan sak är att man inte heller gärna vill betala för den vård som de svåraste fallen faktiskt kräver. Istället blir den drabbade kvar på ett boende som kanske inte har vana eller kunskap (eller tillräcklig bemanning) nog att ge den omsorg som de svårare fallen faktiskt behöver. Mig veterligen finns det tre eller fyra liknande boenden i hela landet som det jag jobbar på, och jag skulle tro att det behövs fler. Men hela tiden har det talats om att det inte längre kommer att behöva finnas kvar, att vården är för dyr och att framtiden för vårt boende är oviss.
Fördelen med ett sådant boende är just att bilden av vad som är "normalt" är otroligt bred, väldigt lite förvånar oss. Och inte sällan lugnar den nyinflyttade ner sig när den väl kommit till rätta eftersom det är så pass högt till tak, deras för andra kanske tom skrämmande beteende är något vi ser hela tiden och då blir det inte så speciellt. Det lugnar fler än man kan tro.

Det är tråkigt att vårdpersonalen som finns närmast de dementa alltid får ta skott för dålig vård, hög läkemedelsutskrivning etc. De som drabbas hårdast av detta är de bästa bland personalen som istället skulle behöva mer uppskattning och ges mer belöning på sin arbetsplats. Ingen orkar i längden att ge sin själ i ett arbete där man ständigt blir kritiserad av personer som alltid tror sig veta bättre och inte drar sig från att måla ut vårdpersonal som omänsklig. Att man sen dessutom "belönas" genom att tillhöra de lägst betalade med en ganska påfrestande arbetsmiljö där man ofta inte ens har möjlighet att fika i ett personalrum utan får sitta kvar på avdelningen hjälper ju inte till att locka bra människor till branschen.

Värdig vård?

Trött och seg, borde som vanligt sova istället för att sitta här. Men vaknade av Mattias telefon och kunde inte somna om. Har lite ont i kroppen efter helgens jobb-bravader. Det har inte varit en så bra helg tyvärr.

För att dra en lång historia kort; en patient låg inför döden och i dessa spartider finns tydligen inte pengar att sätta in extravak längre så att människor inte behöver ligga och dö ensamma på sina rum när inte anhöriga finns att tillgå. Trots att det finns med som löfte från kommunen i den lilla folder som de inflyttandes anhöriga får. Jag försökte pussla allt jag kunde, alternera mellan att sitta hos henne, hålla hennes hand samt försöka göra de "vanliga" sysslorna. Men jag är trots allt ensam på avdelningen om nätterna, med bara viss hjälp från personen på avdelningen bredvid, som i sin tur behöver min hjälp. Och när en annan patient går bärsäkragång i ett par timmar, kastar möbler och gör sitt bästa för att slå och sparka på oss, då kan man inte göra så mycket. Så medan jag var fullt upptagen med att parera slag och hålla tre andra, som naturligtvis vaknade av skrikandet, på sina rum, avled kvinnan alldeles ensam på sitt rum.

Och jag har nog aldrig känt mig så otillräcklig i hela mitt arbetsliv.

Ledsen och arg, med tårar i ögonen, lämnade jag jobbet lördag morgon. Natten som var nu var bättre, men långt ifrån lugn. Och jag vet allvarligt talat inte hur länge till jag fixar det här. Det känns inte värdigt längre.