Som ett födelsedagskort på posten

Som en liten extra påminnelse om att jag blir allt äldre kanske så har jag påbörjat mitt nya år med en mindre hälsokris. Dagen efter min födelsedag fick jag plötsligt lite problem med andningen, till en början inte särskilt farligt men utandningen blev pipig och ansträngd. Vi var i stan och skulle åka hemåt men då det inte blev bättre och jag till slut mest pep hela tiden och fick ett tryck över övre bröstkorgen så styrde M bilen mot akuten istället. Där blev jag väl omhändertagen men fick stanna i 5 timmar medan de tog en oändlig rad prover och kopplade upp mig på ett ekg. När jag sen äntligen fick dunderkur i form av tabletter och inhalationer så kände jag verkligen hur mycket jag tar för givet att det där med andning bara funkar av sig självt.

Dagen efter for jag enligt instruktionerna till apoteket och fick hämta ut en arsenal av mediciner. Jag tror att jag kan ha sett skeptisk ut för kvinnan bakom disken stannade upp, tittade på mig och sa "Att gå från inga mediciner alls till såhär mycket kan få en att känna sig väldigt sjuk." Jag vet inte om det skulle lugna men jag tror hon slog huvudet på spiken i vart fall med upplevelsen.

Under våren har jag återkommande haft känningar av svalget/halsen, som att jag haft svårt att svälja ibland och det har jag faktiskt varit duktig att fara till HC med. Läkaren kollade ner bakom näsan utan att se något, pratade om övervikt och sen var det inte så mycket mer. Nu efter i torsdags har den där känslan av att jag håller på att svälja något stort varit extremt återkommande och hysterin över att jag har nån form av obotlig cancer har blossat upp som ett paket på posten. Jag behöver kanske inte säga att jag fattar att det inte blir direkt bättre av ångest, ibland tänker jag att känslan är helt framkallad av det, men jag vet inte. Nu ska det finnas en remiss på grundlig genomgång iallafall och jag hoppas att min lite tveksamma HC kan leverera så att jag kan få positiva svar och adekvat hjälp.

Att ta hand om mig själv lite mer, skapa ett lugn och återgå till rutiner är vad jag ska försöka själv. Redan innan det här skedde så skrev jag in startdatum i kalendern på nybörjarkursen på mitt gamla yogaställe igen.

Spikmatta före medicin

Det tycks ju nu plötsligt blivit ett väldigt tjafsande om den där spikmattans vara eller icke vara (som nu dessutom verkar vara årets variant av marknadsståndens fejk-Crocs. Själv har jag ju testat den ett ganska stort antal gånger nu och kan konstatera att det på mig fungerar både avslappnande och smärtstillande (det andra mycket pga det förstnämnda) utan att jag för den delen fått några gigantiska uppenbarelser.

Visst, man ska ju akta sig för att säga att den "botar" saker, och vara ärlig med dess funktion (vilket jag nog tycker man varit där jag läst?). Men samtidigt känns det som att man går hårdare åt marknadsföringen och spridandet av spikmattan än tex reklam för smärtstillande mediciner.

Jag retar mig varje gång det är reklam för smärtstillande tabletter och/eller gel som ska ge rörelsefunktioner tillbaka (ni vet kvinnan på akvariet som inte kan lyfta sitt barn och mannen som jobbar med nåt som blir så superrörliga av Voltaren...). Istället för att pumpa kroppen full med läkemedel måste det ju ändå vara bra att utnyttja kroppens egen smärtstillande funktion? Allra bäst är det såklart att utröna vad som orsakar smärtan från början och bota det om möjligt, men det tycks i ärlighetens namn vare sig läkemedelsbolagen eller mattförsäljarna ha som råd.

Den onda vårdpersonalen

Som vanligt blir jag ganska provocerad av uttalanden om att dementa medicineras för vårdarnas skull. Konstigt att det alltid kommer från personer som inte jobbar absolut närmast de dementa? Fortfarande lever bilden kvar av dementa som fridfulla personer som glömmer bort sig lite. Visst, majoriteten stämmer kanske in på den bilden, men det finns också de som går utanför.

På min arbetsplats, som trots allt har hand om de svåraste fallen av dementa, har vi haft några få (jag kan minnas två) som under en tid (alltså inte permanent) ställts på psykosmedicin under de fem åren jag varit där. I de fall som jag känner till har det enligt mig som icke-läkare men i omvårdnaden nära den drabbade varit nödvändigt. Ingen omsorgsmetod i världen hade fått dem lugna på ett annat sätt, hävdar jag. Visst kan man på ett sätt säga att det underlättar vårdpersonalens trygghet och arbetssituation om man kan dämpa en person som återkommande hamnar i ett psykosliknande läge och går "bärsäkragång" i väldigt många timmar i sträck, alt skriker i panik i över ett dygn i sträck (sen sover ett par timmar för att sen börja om igen), men jag vill lova att det som diskuteras på min arbetsplats är hur man kan få bort skräcken i ögonen på den drabbade, hur man kan få den personen att må bra, kunna äta osv; att komma ur sina hallucinationer som utifrån sett verkar horribla. Det är verkligen inte vår egen situation vi tänker på i första hand, även om vi självklart precis som alla andra önskar oss en trygg arbetsmiljö. Skötare är inte kalla, avtrubbade människor som vill fika bort sin tid på jobbet medan de boende sitter fastspända och nerdrogade nånstans.

En annan sak man gärna glömmer är att dementa inte sällan, i vart fall i de svårare fall som vi tar emot, har andra sjukdomar eller sjukdomshistorier också; att de är sk multisjuka. Ibland finns det en psyk-historia, vi har haft lobotomerade personer osv osv. Därtill kommer hjärtbesvär, diabetes etc, saker som faktiskt komplicerar omvårdnaden något.

Det är tråkigt att man i media fortfarande talar om "dementa" som om det vore en homogen grupp där allas sjukdom ser ut på samma sätt och tar sig samma uttryck. Att man inte ser till allt det som finns runtomkring istället för att hävda att vårdpersonalen alltid gör fel, är lat och tänker på sig själv. Det är i vart fall inte den bilden jag har, vare sig från den plats jag jobbar på nu eller tidigare arbetsplatser. Det finns alltid personer som inte passar in, inte minst kommer detta av uppfattningen att "alla" kan jobba i vården; att har man inget jobb kan man ju alltid vikariera i vården. Att se att personliga egenskaper (och naturligtvis till viss del utbildning) är viktigt i omvårdnaden av (komplicerat) sjuka äldre verkar inte finnas med i tänkandet kring arbetsmarknadsåtgärder. Och då händer det att det blir fel.

En annan sak är att man inte heller gärna vill betala för den vård som de svåraste fallen faktiskt kräver. Istället blir den drabbade kvar på ett boende som kanske inte har vana eller kunskap (eller tillräcklig bemanning) nog att ge den omsorg som de svårare fallen faktiskt behöver. Mig veterligen finns det tre eller fyra liknande boenden i hela landet som det jag jobbar på, och jag skulle tro att det behövs fler. Men hela tiden har det talats om att det inte längre kommer att behöva finnas kvar, att vården är för dyr och att framtiden för vårt boende är oviss.
Fördelen med ett sådant boende är just att bilden av vad som är "normalt" är otroligt bred, väldigt lite förvånar oss. Och inte sällan lugnar den nyinflyttade ner sig när den väl kommit till rätta eftersom det är så pass högt till tak, deras för andra kanske tom skrämmande beteende är något vi ser hela tiden och då blir det inte så speciellt. Det lugnar fler än man kan tro.

Det är tråkigt att vårdpersonalen som finns närmast de dementa alltid får ta skott för dålig vård, hög läkemedelsutskrivning etc. De som drabbas hårdast av detta är de bästa bland personalen som istället skulle behöva mer uppskattning och ges mer belöning på sin arbetsplats. Ingen orkar i längden att ge sin själ i ett arbete där man ständigt blir kritiserad av personer som alltid tror sig veta bättre och inte drar sig från att måla ut vårdpersonal som omänsklig. Att man sen dessutom "belönas" genom att tillhöra de lägst betalade med en ganska påfrestande arbetsmiljö där man ofta inte ens har möjlighet att fika i ett personalrum utan får sitta kvar på avdelningen hjälper ju inte till att locka bra människor till branschen.