Den onda vårdpersonalen

Som vanligt blir jag ganska provocerad av uttalanden om att dementa medicineras för vårdarnas skull. Konstigt att det alltid kommer från personer som inte jobbar absolut närmast de dementa? Fortfarande lever bilden kvar av dementa som fridfulla personer som glömmer bort sig lite. Visst, majoriteten stämmer kanske in på den bilden, men det finns också de som går utanför.

På min arbetsplats, som trots allt har hand om de svåraste fallen av dementa, har vi haft några få (jag kan minnas två) som under en tid (alltså inte permanent) ställts på psykosmedicin under de fem åren jag varit där. I de fall som jag känner till har det enligt mig som icke-läkare men i omvårdnaden nära den drabbade varit nödvändigt. Ingen omsorgsmetod i världen hade fått dem lugna på ett annat sätt, hävdar jag. Visst kan man på ett sätt säga att det underlättar vårdpersonalens trygghet och arbetssituation om man kan dämpa en person som återkommande hamnar i ett psykosliknande läge och går "bärsäkragång" i väldigt många timmar i sträck, alt skriker i panik i över ett dygn i sträck (sen sover ett par timmar för att sen börja om igen), men jag vill lova att det som diskuteras på min arbetsplats är hur man kan få bort skräcken i ögonen på den drabbade, hur man kan få den personen att må bra, kunna äta osv; att komma ur sina hallucinationer som utifrån sett verkar horribla. Det är verkligen inte vår egen situation vi tänker på i första hand, även om vi självklart precis som alla andra önskar oss en trygg arbetsmiljö. Skötare är inte kalla, avtrubbade människor som vill fika bort sin tid på jobbet medan de boende sitter fastspända och nerdrogade nånstans.

En annan sak man gärna glömmer är att dementa inte sällan, i vart fall i de svårare fall som vi tar emot, har andra sjukdomar eller sjukdomshistorier också; att de är sk multisjuka. Ibland finns det en psyk-historia, vi har haft lobotomerade personer osv osv. Därtill kommer hjärtbesvär, diabetes etc, saker som faktiskt komplicerar omvårdnaden något.

Det är tråkigt att man i media fortfarande talar om "dementa" som om det vore en homogen grupp där allas sjukdom ser ut på samma sätt och tar sig samma uttryck. Att man inte ser till allt det som finns runtomkring istället för att hävda att vårdpersonalen alltid gör fel, är lat och tänker på sig själv. Det är i vart fall inte den bilden jag har, vare sig från den plats jag jobbar på nu eller tidigare arbetsplatser. Det finns alltid personer som inte passar in, inte minst kommer detta av uppfattningen att "alla" kan jobba i vården; att har man inget jobb kan man ju alltid vikariera i vården. Att se att personliga egenskaper (och naturligtvis till viss del utbildning) är viktigt i omvårdnaden av (komplicerat) sjuka äldre verkar inte finnas med i tänkandet kring arbetsmarknadsåtgärder. Och då händer det att det blir fel.

En annan sak är att man inte heller gärna vill betala för den vård som de svåraste fallen faktiskt kräver. Istället blir den drabbade kvar på ett boende som kanske inte har vana eller kunskap (eller tillräcklig bemanning) nog att ge den omsorg som de svårare fallen faktiskt behöver. Mig veterligen finns det tre eller fyra liknande boenden i hela landet som det jag jobbar på, och jag skulle tro att det behövs fler. Men hela tiden har det talats om att det inte längre kommer att behöva finnas kvar, att vården är för dyr och att framtiden för vårt boende är oviss.
Fördelen med ett sådant boende är just att bilden av vad som är "normalt" är otroligt bred, väldigt lite förvånar oss. Och inte sällan lugnar den nyinflyttade ner sig när den väl kommit till rätta eftersom det är så pass högt till tak, deras för andra kanske tom skrämmande beteende är något vi ser hela tiden och då blir det inte så speciellt. Det lugnar fler än man kan tro.

Det är tråkigt att vårdpersonalen som finns närmast de dementa alltid får ta skott för dålig vård, hög läkemedelsutskrivning etc. De som drabbas hårdast av detta är de bästa bland personalen som istället skulle behöva mer uppskattning och ges mer belöning på sin arbetsplats. Ingen orkar i längden att ge sin själ i ett arbete där man ständigt blir kritiserad av personer som alltid tror sig veta bättre och inte drar sig från att måla ut vårdpersonal som omänsklig. Att man sen dessutom "belönas" genom att tillhöra de lägst betalade med en ganska påfrestande arbetsmiljö där man ofta inte ens har möjlighet att fika i ett personalrum utan får sitta kvar på avdelningen hjälper ju inte till att locka bra människor till branschen.