Nån slags blödig person har flyttat in i mig. Jag vet inte varför. Det känns nästan ibland som att jag sörjer på ett nästan omedvetet sätt. Som flera saker. Det känns konstigt iallafall. Som att en del av mig fortfarande inte funkar.
Efter den konstiga inledningen på ett inlägg ska jag berätta att jag sett en film alldeles precis som berörde mig en massa. Things we lost in the fire var en överraskande stark och otroligt bra film (Susanne Biers USA-debut, kan tilläggas). Rollprestationerna var enorma, i vart fall känns det så såhär precis efteråt. Benicio Del Toro och Halle Berry är två skådisar som långt ifrån alltid imponerat på mig, den sistnämnda kanske mer sällan än den första, men i den här filmen spelade de mot varandra på ett oerhört sätt.
Audrey's (Berry) make Brian (David Duchovny) blir skjuten då han går emellan då en man misshandlar sin fru på öppen gata. Efter detta tvingas Audrey ta kontakt med Brians barndomskamrat Jerry (Del Toro) som hon alltid avskytt. Av någon anledning får makens död henne att vilja nå honom (och till viss del; ha någon att skylla makens död på), och han flyttar in i familjens garage. Filmen handlar egentligen ganska lite om makens död, och mer om hur man klarar att leva. Oavsett. I alla möjliga lägen och efterdyningar av olika händelser i sitt liv. I vart fall är det så jag tolkar den.
Nästan mest slås jag av en biroll i periferin; Audrey's bror Neal (Omar Benson Miller), som tycks finna sig i att göra allt för sin syster, no questions asked. Det är en vacker relation, trots att den inte ges (och nog inte bör ges) plats i filmen.
Det är en stark film, om starka band mellan människor. Jag har nog flytt sådana här filmer en längre tid nu, in i en massa billiga komedier och romantiska saker. För att det är jobbigt. Men jag är glad att jag såg den. Lite synd att jag var ensam när jag såg den.
Normalt sett brukar jag ge högsta betyg till filmer som får mig att bli glad, att må bra på ett speciellt sätt. Det är kanske orättvist, tänker jag nu. Jag vill ge den här filmen högsta betyg egentligen trots att jag inte blir särskild glad av den. Men jag fegar och säger 9/10. For now.
Efter den konstiga inledningen på ett inlägg ska jag berätta att jag sett en film alldeles precis som berörde mig en massa. Things we lost in the fire var en överraskande stark och otroligt bra film (Susanne Biers USA-debut, kan tilläggas). Rollprestationerna var enorma, i vart fall känns det så såhär precis efteråt. Benicio Del Toro och Halle Berry är två skådisar som långt ifrån alltid imponerat på mig, den sistnämnda kanske mer sällan än den första, men i den här filmen spelade de mot varandra på ett oerhört sätt.
Audrey's (Berry) make Brian (David Duchovny) blir skjuten då han går emellan då en man misshandlar sin fru på öppen gata. Efter detta tvingas Audrey ta kontakt med Brians barndomskamrat Jerry (Del Toro) som hon alltid avskytt. Av någon anledning får makens död henne att vilja nå honom (och till viss del; ha någon att skylla makens död på), och han flyttar in i familjens garage. Filmen handlar egentligen ganska lite om makens död, och mer om hur man klarar att leva. Oavsett. I alla möjliga lägen och efterdyningar av olika händelser i sitt liv. I vart fall är det så jag tolkar den.
Nästan mest slås jag av en biroll i periferin; Audrey's bror Neal (Omar Benson Miller), som tycks finna sig i att göra allt för sin syster, no questions asked. Det är en vacker relation, trots att den inte ges (och nog inte bör ges) plats i filmen.
Det är en stark film, om starka band mellan människor. Jag har nog flytt sådana här filmer en längre tid nu, in i en massa billiga komedier och romantiska saker. För att det är jobbigt. Men jag är glad att jag såg den. Lite synd att jag var ensam när jag såg den.
Normalt sett brukar jag ge högsta betyg till filmer som får mig att bli glad, att må bra på ett speciellt sätt. Det är kanske orättvist, tänker jag nu. Jag vill ge den här filmen högsta betyg egentligen trots att jag inte blir särskild glad av den. Men jag fegar och säger 9/10. For now.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar