Ser att det pågår en artikelstorm kring äldrevården. Igen. Med ganska lite ny information och som vanligt med utgångsläget i det dåliga; den dåliga vården, den dåliga medmänskligheten, de dåliga vårdhemmen och ibland faktiskt även (om än indirekt) de dåliga vårdarna. Lite synd, tycker jag, för är det något den dåliga äldreomsorgen saknar så är det goda förebilder.
Såg också en artikel i Dagens Industri idag om meningsfulla jobb. SCB har gjort en undersökning och frågat människor om de anser att deras jobb är meningsfullt och barnmorskorna tycks vara de som upplever det så allra mest. I botten ligger de som har olika farbriksarbeten av nån form.
Först vill jag säga, som en parentes, att den här frågan har varit underlag för en diskussion mellan mig och min förra chef en gång i tiden. På den enkät vi som arbetstagare får svara på varje på brukar frågan om meningsfullhet finnas med. Jag tolkade frågan som om arbetet är meningsfullt för mig (eftersom enkäten ska spegla hur arbetstagarna mår osv) medan hon tolkade det ur ett mer samhällsnyttigt perspektiv som meningsfullt för brukarna och samhället (vilket det förhoppningsvis är), och om man inte såg sitt arbete som meningsfullt så förstod hon inte "vad man gjorde där". Jag kan iaf inte låta bli att fundera över om det finns olika tolkningar även i SCB:s undersökning.
När det är sagt vill jag koppla ihop de två ämnena och verkligen betona hur viktigt det borde vara för (äldre-) vården att de som avlönas inom den också tycker att det är meningsfullt för dem själva. Egoistiskt, säkert, men varför är det så att vårdarbetare, förskollärare (ofta kvinnor) osv ska vara så otroligt mycket samariter jämt och leva på känslan av att göra något "gott"? Den här gamla inställningen om att vissa arbeten är "kall". Jag tror att ganska få ser så på sitt arbete idag. Men denna lojalitet mot sin arbetsplats och framför allt mot de de/vi arbetar med (de gamla, sjuka etc) är det absolut största hotet mot en rejäl löneökning inom vårdsektorn. Man drar ner på personal; personalen klagar lite men för de boendes skull springer man lite snabbare, skär in lite mer på sin fikarast, försöker göra så många saker samtidigt som möjligt osv. Och sådär fortsätter det. Få vårdanställda skulle få för sig att strunta i att mata, klä av eller byta på någon för att man egentligen inte hinner, utan man försöker lösa det på nåt sätt. Den första som drabbas av det är den anställda, i andra hand den boende när multitaskandet trots allt havererar eller allt blir allt mer praktiskt och allt mindre socialt.
Lokalt har vi precis haft artiklar om att äldre blir lagda på eftermiddagen och serveras kvällsfika (eller i värsta fall även middag) i sängen även om de har hälsa nog att vara uppe, just för att personalen inte hinner. Det är inte konstigt att det sker, skulle jag vilja säga, utan att mena på att jag stödjer det tillvägagångssättet på något vis. Även där jag jobbar kläs boende i nattkläder långt innan de går och lägger sig; för att hinna med alla (efter kl 17 är man tre personal, efter 20 endast två och klockan nio kommer vi nattare och vi är själva, på 12 svårt dementa).
Vad vill jag då säga med det här "gnället"? Jag menar inte att det är ok med vanvård eller att alla vårdarbetare är änglar, det jag vill säga är att det finns fler bottnar, fler saker i frågan som sällan eller aldrig diskuteras. Hur omänskligt det än låter så skulle de som utnyttjar vården som brukare/patient gynnas mer om arbetstagarna var mindre lojala. Det omöjliga i det är att det skulle innebära att vårdtagarna blev lidande initialt. Jag tror också att om arbetstagarna upplevde sitt arbete som meningsfullt även för sig själva hade vi haft en friskare och bättre personal.
Det var mitt perspektiv som vårdbiträde. Långt, jag vet, sorry. Tyskungen har skrivit ur ett mer anhörigperspektiv med en slutsats som jag bara kan applådera. Idag är det hans analys som får stå för jämställdhetsperspektivet eftersom han gör det så bra (och jag inte orkar igen), men jag kan citera ett vanligt förekommande uttalande bland kvinnlig vårdpersonal: "Hade det här varit en manlig arbetsplats hade det inte sett ut såhär".
Såg också en artikel i Dagens Industri idag om meningsfulla jobb. SCB har gjort en undersökning och frågat människor om de anser att deras jobb är meningsfullt och barnmorskorna tycks vara de som upplever det så allra mest. I botten ligger de som har olika farbriksarbeten av nån form.
Först vill jag säga, som en parentes, att den här frågan har varit underlag för en diskussion mellan mig och min förra chef en gång i tiden. På den enkät vi som arbetstagare får svara på varje på brukar frågan om meningsfullhet finnas med. Jag tolkade frågan som om arbetet är meningsfullt för mig (eftersom enkäten ska spegla hur arbetstagarna mår osv) medan hon tolkade det ur ett mer samhällsnyttigt perspektiv som meningsfullt för brukarna och samhället (vilket det förhoppningsvis är), och om man inte såg sitt arbete som meningsfullt så förstod hon inte "vad man gjorde där". Jag kan iaf inte låta bli att fundera över om det finns olika tolkningar även i SCB:s undersökning.
När det är sagt vill jag koppla ihop de två ämnena och verkligen betona hur viktigt det borde vara för (äldre-) vården att de som avlönas inom den också tycker att det är meningsfullt för dem själva. Egoistiskt, säkert, men varför är det så att vårdarbetare, förskollärare (ofta kvinnor) osv ska vara så otroligt mycket samariter jämt och leva på känslan av att göra något "gott"? Den här gamla inställningen om att vissa arbeten är "kall". Jag tror att ganska få ser så på sitt arbete idag. Men denna lojalitet mot sin arbetsplats och framför allt mot de de/vi arbetar med (de gamla, sjuka etc) är det absolut största hotet mot en rejäl löneökning inom vårdsektorn. Man drar ner på personal; personalen klagar lite men för de boendes skull springer man lite snabbare, skär in lite mer på sin fikarast, försöker göra så många saker samtidigt som möjligt osv. Och sådär fortsätter det. Få vårdanställda skulle få för sig att strunta i att mata, klä av eller byta på någon för att man egentligen inte hinner, utan man försöker lösa det på nåt sätt. Den första som drabbas av det är den anställda, i andra hand den boende när multitaskandet trots allt havererar eller allt blir allt mer praktiskt och allt mindre socialt.
Lokalt har vi precis haft artiklar om att äldre blir lagda på eftermiddagen och serveras kvällsfika (eller i värsta fall även middag) i sängen även om de har hälsa nog att vara uppe, just för att personalen inte hinner. Det är inte konstigt att det sker, skulle jag vilja säga, utan att mena på att jag stödjer det tillvägagångssättet på något vis. Även där jag jobbar kläs boende i nattkläder långt innan de går och lägger sig; för att hinna med alla (efter kl 17 är man tre personal, efter 20 endast två och klockan nio kommer vi nattare och vi är själva, på 12 svårt dementa).
Vad vill jag då säga med det här "gnället"? Jag menar inte att det är ok med vanvård eller att alla vårdarbetare är änglar, det jag vill säga är att det finns fler bottnar, fler saker i frågan som sällan eller aldrig diskuteras. Hur omänskligt det än låter så skulle de som utnyttjar vården som brukare/patient gynnas mer om arbetstagarna var mindre lojala. Det omöjliga i det är att det skulle innebära att vårdtagarna blev lidande initialt. Jag tror också att om arbetstagarna upplevde sitt arbete som meningsfullt även för sig själva hade vi haft en friskare och bättre personal.
Det var mitt perspektiv som vårdbiträde. Långt, jag vet, sorry. Tyskungen har skrivit ur ett mer anhörigperspektiv med en slutsats som jag bara kan applådera. Idag är det hans analys som får stå för jämställdhetsperspektivet eftersom han gör det så bra (och jag inte orkar igen), men jag kan citera ett vanligt förekommande uttalande bland kvinnlig vårdpersonal: "Hade det här varit en manlig arbetsplats hade det inte sett ut såhär".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar