Man ska aldrig...

Jag vet ju bättre än att att försöka förutse en lugn natt på jobbet. Naturligtvis uppstod det en situation som behövde lösas första halva natten. En massa spring, en del upprördhet över hur saker fungerar och en liten tagg i hjärtat när någon vinkades av. Och jag fick chansen att träffa och arbeta bredvid en läkare som var professionell, respektfull och som fick mig att minnas en gammal ungdomsdröm om att en gång vilja bli detsamma som hon. Men bara för en sekund, sen kom verkligheten tillbaka.

Men andra halvan av natten var nästan toklugn, så det jämnade ut sig. En natt kvar nu innan jag får helg. Och jag tänker inte sia om hur den blir.

Bättre start

Lite bättre start på dagen idag, även om också den innehöll telefonkontakt med en läkare. Det nya sjukhuset hade fått rapport om "en arg dotter som skällt ut läkaren" så de var väl lite frågande. Men nu verkar vi vara i samförstånd och jag har fått tala med en rättfram och ärlig läkare som inte lovat mer än han förhoppningsvis kan hålla. Det är bra, även om verkligheten är hård och orättvis just nu så vill jag veta.

Jag har verkligen, genom att vara på "den andra sidan" än vad jag är van vid i patientsituationer, fått ännu större förståelse för hur otroligt viktig kommunikationen med anhöriga i en svår situation är. Många har varit väldigt fina, förstående och lyssnande hittills, men vi har också mötts av kalla besked och en del förutfattade meningar och värderingar. Det är tungt. Och den stora mängden människor vi fått prata med är också besvärande. Att fortfarande efter fyra veckors vårdande på samma avdelning få tala med sjuksköterskor som visserligen är ansvariga för hans vård, men som inte träffat honom tidigare, förefaller märkligt för mig. Omsättningen av sköterskor och annan personal har varit otrolig. Det försvårar självklart kommunikationen ytterligare.

Jag hoppas nu bara att den här den sista vårdtiden blir lugnare och tydligare. Och, faktiskt, att vi alla snart slipper plågan. Inte minst min fina fina pappa.

Dålig start på dagen

Tisdag, payday och cleaningday. Lite trist, men jag måste verkligen städa. Jag skulle kanske kunna skjuta på det tills imorgon, men längre än så går det nog inte att hålla hälsovårdsnämnden borta...

Min dag började lite halvdåligt med att jag skällde på en läkare på IVA. Nej, jag har inte gått och blivit en hysterisk anhörig som skäller på allt och alla i frustration. Jag tyckte bara att det inte var okej att de missat att involvera närmaste anhörig i det faktum att de byter sjukhus för pappas del. Det är liksom inte någon liten detalj sådär. Speciellt inte när jag så sent som i förra veckan fick ett löfte om att detta inte skulle kunna ske alls. Så jag hade nog skäl för mitt sura uppträdande. Förvisso hjälpte det inte, beslutet var redan taget och han var redan på väg, men jag hade ingen lust att medverka utan protester. Det är inte första gången beslut tas som man "missar" att involvera oss i. Det är ett frustrerande läge som det är utan att kommunikationen dessutom ska fallera hela tiden.

Jaja, vi får hoppas att dagen fortsätter lite bättre. Det är så mycket just nu, så mycket i huvudet och jag känner mig helt färdig. Om någon skulle få för sig att skänka mig en semesterresa nästan vart som helst när det värsta är över skulle jag inte ens försöka protestera...

Värdig vård?

Trött och seg, borde som vanligt sova istället för att sitta här. Men vaknade av Mattias telefon och kunde inte somna om. Har lite ont i kroppen efter helgens jobb-bravader. Det har inte varit en så bra helg tyvärr.

För att dra en lång historia kort; en patient låg inför döden och i dessa spartider finns tydligen inte pengar att sätta in extravak längre så att människor inte behöver ligga och dö ensamma på sina rum när inte anhöriga finns att tillgå. Trots att det finns med som löfte från kommunen i den lilla folder som de inflyttandes anhöriga får. Jag försökte pussla allt jag kunde, alternera mellan att sitta hos henne, hålla hennes hand samt försöka göra de "vanliga" sysslorna. Men jag är trots allt ensam på avdelningen om nätterna, med bara viss hjälp från personen på avdelningen bredvid, som i sin tur behöver min hjälp. Och när en annan patient går bärsäkragång i ett par timmar, kastar möbler och gör sitt bästa för att slå och sparka på oss, då kan man inte göra så mycket. Så medan jag var fullt upptagen med att parera slag och hålla tre andra, som naturligtvis vaknade av skrikandet, på sina rum, avled kvinnan alldeles ensam på sitt rum.

Och jag har nog aldrig känt mig så otillräcklig i hela mitt arbetsliv.

Ledsen och arg, med tårar i ögonen, lämnade jag jobbet lördag morgon. Natten som var nu var bättre, men långt ifrån lugn. Och jag vet allvarligt talat inte hur länge till jag fixar det här. Det känns inte värdigt längre.

Definitionen av att vara man: gå runt med spräckt skalle

Man hoppas ju att det här är en av de överdrifter som kvällspressen brukar vara duktiga på. "Visa att du är man". My God.