Bättre start

Lite bättre start på dagen idag, även om också den innehöll telefonkontakt med en läkare. Det nya sjukhuset hade fått rapport om "en arg dotter som skällt ut läkaren" så de var väl lite frågande. Men nu verkar vi vara i samförstånd och jag har fått tala med en rättfram och ärlig läkare som inte lovat mer än han förhoppningsvis kan hålla. Det är bra, även om verkligheten är hård och orättvis just nu så vill jag veta.

Jag har verkligen, genom att vara på "den andra sidan" än vad jag är van vid i patientsituationer, fått ännu större förståelse för hur otroligt viktig kommunikationen med anhöriga i en svår situation är. Många har varit väldigt fina, förstående och lyssnande hittills, men vi har också mötts av kalla besked och en del förutfattade meningar och värderingar. Det är tungt. Och den stora mängden människor vi fått prata med är också besvärande. Att fortfarande efter fyra veckors vårdande på samma avdelning få tala med sjuksköterskor som visserligen är ansvariga för hans vård, men som inte träffat honom tidigare, förefaller märkligt för mig. Omsättningen av sköterskor och annan personal har varit otrolig. Det försvårar självklart kommunikationen ytterligare.

Jag hoppas nu bara att den här den sista vårdtiden blir lugnare och tydligare. Och, faktiskt, att vi alla snart slipper plågan. Inte minst min fina fina pappa.

Dålig start på dagen

Tisdag, payday och cleaningday. Lite trist, men jag måste verkligen städa. Jag skulle kanske kunna skjuta på det tills imorgon, men längre än så går det nog inte att hålla hälsovårdsnämnden borta...

Min dag började lite halvdåligt med att jag skällde på en läkare på IVA. Nej, jag har inte gått och blivit en hysterisk anhörig som skäller på allt och alla i frustration. Jag tyckte bara att det inte var okej att de missat att involvera närmaste anhörig i det faktum att de byter sjukhus för pappas del. Det är liksom inte någon liten detalj sådär. Speciellt inte när jag så sent som i förra veckan fick ett löfte om att detta inte skulle kunna ske alls. Så jag hade nog skäl för mitt sura uppträdande. Förvisso hjälpte det inte, beslutet var redan taget och han var redan på väg, men jag hade ingen lust att medverka utan protester. Det är inte första gången beslut tas som man "missar" att involvera oss i. Det är ett frustrerande läge som det är utan att kommunikationen dessutom ska fallera hela tiden.

Jaja, vi får hoppas att dagen fortsätter lite bättre. Det är så mycket just nu, så mycket i huvudet och jag känner mig helt färdig. Om någon skulle få för sig att skänka mig en semesterresa nästan vart som helst när det värsta är över skulle jag inte ens försöka protestera...

Ljusglimtarna

Tiden här har gått fort och det har varit tungt. Men lite solglimtar finns i vart fall. Det är, trots den jobbiga anledningen, hemskt skönt att vara nära mina syskon och veta att vi har ett så stort stöd mellan oss när det gäller. Jag vet inte vad mina föräldrar har gjort, men just den biten har de faktiskt lyckats bra med. Vi bor den här gången ganska långt från sjukhuset, hos lillebror Tobias istället för hos Mattias syster i Linköping. Och det har varit trevligt. Vi har försökt att koppla av och göra lite annat emellan. Igår var vi på sightseeing här i Ljungby tex. Det tog kanske sju minuter...men det var trevligt! Sen gick vi och fikade och lyssnade på smålänningar.

Igår kväll var vi också hemma hos lillebror den äldre och hälsade på. De ska ju snart, i början av juni, bli fyra istället för tre så det är ganska spännande. Det var väldigt kul att träffa deras dotter Lea som nu är två och ett halvt och världens lilla yrväder. Vi har inte setts på ett år så hon var lite blyg till en början men efter lite lek med duplo så var vi bästa vänner, tror jag. Hon är bara så bedårande, jag måste lägga upp bilder sen. Hon visade mig nya vagnen som är "till bebis som sover i mammas mage". Jag tror inte hon förstår riktigt vad som är på gång, men det blir nog bara bra.

Så det är inte bara ledsamheter, som tur är. Det är tungt som det är ändå. Jag vet inte än, men det lutar åt att vi far hem till Umeå idag. Om jag fixar att ta det beslutet. Borde hem till katterna och till jobbet i helgen. Vi glömde ju lämna nyckel till kattvakten så de har bara fått korta tillsyner av en alldeles underbart snäll vaktmästare som vi lyckades få tag på per telefon. Mat hade de försett sig själva med, sa han. Och det är klart; Smilla katt är expert på att se om sitt hus. Hon öppnar förpackningar och öser ut till de andra. Duger inte den gamla sorten öppnar hon en ny. Det stora kruxet är vatten som de behöver mest av; hon kan inte öppna kranarna. Än.

Update

Long time no see. Så är det. Lite upp och ner med mycket just nu. Har fått åka tillbaka ner till Linköpingstrakten igen. Det känns trots allt ganska bra att vara här, så frustrerande att ha all kontakt med tusen olika personer via telefon. Nu blir informationen mer tydlig och jag inser också att den en del har missats att förmedlas.

Det blir kort just nu, får berätta mera sen. Trots den tråkiga anledningen till resan så finns det en del roligare inslag och upplevelser såklart, men det kanske blir senare.

Trött dag.

Ugh, idag har inte varit nån bra dag. Jobbade inatt och skulle egentligen ha sovit bort dagen, men vaknade lite småorolig redan tidigt på förmiddagen. Anledningen var väl att jag visste att pappa var på operation då. Har sedan försökt nå någon ansvarig att få besked av hela dagen men det kom inte förrän vid halv fem. Av kanske fel person. Inte alla som jobbar inom vården passar där varje dag. Kanske var jag lite känslig med men det blev nog lite konstigt. Det är jobbigt att det passerar så mycket olika personal där hela tiden. Jag har fått för mig att det gör det extra mycket nu i och med strejken (som jag såklart stöttar) för efter två veckor där får jag fortfarande prata med sköterskor som precis sett honom för första gången. Det känns märkligt och bidrar väl till de lite olika bud som kommer beroende på vem jag/vi får prata med. Jag har dock lärt mig att inte ta positiva besked för sant förrän de är bekräftade av åtminstone en till. Alltid något.

Känner mig trött och lite mör i huvudet, men det blir nog bra att fara på jobbet igen nu. Då får jag annat att tänka på och lite andra personer som håller mig sysselsatt med alla möjliga saker.

En helt vanlig tråkig fredag

Jag har tråkigt. Fredag kväll och tråkigt, hur bra låter det? Ingen vill leka med mig idag så jag sitter här själv framför nåt talang-program på tv och funderar på vad jag ska göra. Har dessutom ganska ont i halsen, vet inte vart det kom ifrån, men jag hoppas att jag inte är på väg att bli sjuk nu. Men det känns lite svajigt. Fryser lite och känner mig lite eländig. Men det kan vara sömnbristen och det uttråkade läget som ökar på det.

Har pratat med sjukhuset idag, som varje dag den senaste tiden. Ett stående inslag jag inte blir van vid. Och nyheterna är svajjiga. Några lite försiktigt positiva, andra rent negativa. Det är väldigt tungt att det inte utvecklas åt nåt tydligt håll, att inte kunna ställa in sig på något. Men så är det väl. Någon dag vänder det och då hoppas jag att jag är beredd.

Nej, jag måste nog hitta på något i helgen så att jag inte bara blir sittande. Det verkar bli fint väder så kanske kan det bli nån skön promenad eller utefika på stan om nån har mer tid resten av helgen. Vi får se. Nu ska jag överväga om jag ska ta de sista xp-pointsen och bli 70 i WoW eller om jag ska slå igång nån lättsam film direkt efter Berg flyttar in. Hm...tough choice.

Blandad rapport söndag

Suck, det känns verkligen jobbigt just nu. Riktigt jävla jobbigt, om jag ska vara ärlig. Jag är bra på att stänga av men mellan varven brister det. Allt är så snurrigt, jag önskar jag kunde reda ut begreppen.

Vi var mer eller mindre tvugna att komma hem idag söndag så då for vi helt enkelt hem redan under natten till söndagen. Jag kände att jag ville få chansen att åtminstone se kongressunderverket som det jobbats så mycket med. Jag ville, behövde, se att det faktiskt blev av. Som en psykologisk grej. Så inatt körde vi. Jag var på IVA hos pappa det sista jag gjorde innan vi for under kvällen, jättetungt att gå därifrån, men tacksam över att personalen var så stöttande. Sen körde vi de nästan 90 milen hem igen. Strax före fem imorse kom vi supertrötta och slitna hem till lägenheten och däckade i sängen. Steg upp några timmar senare och drog oss till kongressen.

Liv och rörelse var det, och allt, eller iaf det mesta verkade fungera väldigt bra. Jag fick mycket beröm av väldigt många personer, vilket kändes lite konstigt då jag faktiskt inte varit där. Men jag sög åt mig lite ändå, jag behövde det. Jag är så impad av framför allt Anna och sidekicken Ulrikas arbete, de har varit så koola och jobbat superhårt. Det verkar ha varit en tajt och slipad kongress, jag ser fram emot att ta del av besluten, så snart jag orkar.

Jag justerade in mig i röstlängden, inte för att jag var så delaktig eller ens orkade lyssna engagerat nån längre stund, utan för att jag ändå ville vara med på nåt sätt. Såg en stund på plenumförhandlingarna och förstod verkligen att alla varit så lyriska över presidiet. De var vassa och mycket proffsiga. Anna Sjödin och Sofia Karlsson var som jag gissat, ett riktigt bra radarpar tillsammans som ordföranden. Och sekreterarna verkade ha läget under kontroll. Bra, jag sträcker på mig lite och är lättad över att det fixade sig.

Ska försöka sova ordentligt nu inatt om det går och sen ta tag i deklarationen och prata med min chef imorgon. Och packa upp alla de lådor och kassar med blandade Fi-grejer som står i min hall nu efter kongressen.

Känslor av dubbel natur

Liten lägesrapport från södern. Läget är, om möjligt, faktiskt till och med lite sämre. Mycket tårar, ångest och ömmande hjärtan har det varit det här senaste dygnet. Underbar personal på IVA i Linköping som tog emot mig (och Mattias) mitt inatten igår då vi anlände till stan. Mycket värme, medmänsklighet och förståelse. Och en omsorg om min pappa som nog varken han eller jag tidigare sett. Underbart med fördomsfri personal som ser människan och människorna bakom. Bara det har rört mig otroligt. Jag är otroligt tacksam.

Oklart ännu när vi lämnar allt detta och far tillbaka till vardagen. Hur nu det fungerar. Vi får se.

Naturligtvis smärtar det att inte kunna vara med på kongressen i Umeå. Vilket såklart ger lite dåligt samvete; jag borde inte ens tänka så. Men det gör jag, och det kanske ändå inte är så konstigt. Detta som jag jobbat så hårt för. Som jag sa igår; det känns som att planera årets fest och sen bli portad när den startar. Men så är det, ibland kommer det viktigare saker. Och jag är som en liten igel och ringer kanske nästan lite för ofta (tur de är många så jag kan sprida ut det över flera personer) för att kolla läget och om de verkligen inte behöver mig lite lite iaf. Och det gör de ibland. Eller om de låtsas, men det får de gärna och jag köper det. Rysligt stolt över dem är jag i vart fall och glad att det verkar fungera så bra. Vi får se om jag hinner hem för att få en liten blick av årets feministparty.

Nu ska jag dricka te med lillebror, Mattias och hans systers familj och andas lite.

Prövningar

Livet är nyckfullt och lite småjävligt ändå. Just som jag börjat säga att saker börjat kännas under kontroll så bara small det till. Hur mycket man än förstår att det en dag kommer, hur mycket man än försöker förbereda sig så funkar det inte så. Samtidigt förstod jag innebörden av samtalet innan det knappt ens börjat. Igår eftermiddag, efter en väldigt bra dag på stan med Anna ringde det och jag fick ett besked som drog undan fötterna totalt. Min pappa ligger på intensiven och det är kritiskt livshotande. Eller för att citera helt och hållet den läkare jag pratade med igår kväll: "Det är kritiskt livshotande men han är inte akut döende." Vad f-n betyder det egentligen?

Jag kan förstå det på ett sätt om jag kopplar det till vad man säger på jobbet till anhöriga, men samtidigt förstår jag inte alls. Vad ska jag göra? Vad krävs av mig nu? Jag har nu i ett dygn väntat på att någon ska säga åt mig vad jag ska göra. Men det funkar inte så.

Det är väl aldrig rätt tid för sådant här men nu känns det så fel det bara kan bli. Jag har nu sedan igår kväll försökt göra mig umbärlig från kongressen genom att skriva lappar om och på allt, skriva ut alla anteckningar, spara om allt i förståeligt format. Allt för att snabbt kunna fara iväg så snart jag tagit det beslutet.

Det känns som att jag suttit i telefon sedan det först ringde, dragit samma historia tusen gånger, ryckt till vid varje signal och försöker hela tiden ta något slags beslut. Men jag vet inte. Allt är så komplicerat. Det var komplicerat innan och nu ställer det allt på sin spets. Jag känner mig tom och hyperkänslig på samma gång. Trött men kan inte sova, hungrig men kan inte äta. Det känns som att det är dags att vakna snart.