Prövningar

Livet är nyckfullt och lite småjävligt ändå. Just som jag börjat säga att saker börjat kännas under kontroll så bara small det till. Hur mycket man än förstår att det en dag kommer, hur mycket man än försöker förbereda sig så funkar det inte så. Samtidigt förstod jag innebörden av samtalet innan det knappt ens börjat. Igår eftermiddag, efter en väldigt bra dag på stan med Anna ringde det och jag fick ett besked som drog undan fötterna totalt. Min pappa ligger på intensiven och det är kritiskt livshotande. Eller för att citera helt och hållet den läkare jag pratade med igår kväll: "Det är kritiskt livshotande men han är inte akut döende." Vad f-n betyder det egentligen?

Jag kan förstå det på ett sätt om jag kopplar det till vad man säger på jobbet till anhöriga, men samtidigt förstår jag inte alls. Vad ska jag göra? Vad krävs av mig nu? Jag har nu i ett dygn väntat på att någon ska säga åt mig vad jag ska göra. Men det funkar inte så.

Det är väl aldrig rätt tid för sådant här men nu känns det så fel det bara kan bli. Jag har nu sedan igår kväll försökt göra mig umbärlig från kongressen genom att skriva lappar om och på allt, skriva ut alla anteckningar, spara om allt i förståeligt format. Allt för att snabbt kunna fara iväg så snart jag tagit det beslutet.

Det känns som att jag suttit i telefon sedan det först ringde, dragit samma historia tusen gånger, ryckt till vid varje signal och försöker hela tiden ta något slags beslut. Men jag vet inte. Allt är så komplicerat. Det var komplicerat innan och nu ställer det allt på sin spets. Jag känner mig tom och hyperkänslig på samma gång. Trött men kan inte sova, hungrig men kan inte äta. Det känns som att det är dags att vakna snart.