I bilen från Ratan till stan imorse lyssnade jag på ett program på P1 som tog upp frågan om de irakiska barnen som finns i Sverige men som nu tydligen riskerar att kastas ut till sitt "fredliga och trygga" hemland. Man intervjuade två 10-åriga tjejer, varav den ena har fått uppehållstillstånd och den andra väntade på besked. Båda hade erfarenheter med sig i bagaget som iaf ger mig kalla kårar och det var så uppenbart att de båda var väldigt påverkade av detta fortfarande. Det var obehagligt att höra den enas berättelse om hur hennes granne med hjälp av en pistol undanröjt ett kidnappningshot mot henne från två främmande män när hon gick hem från skolan en eftermiddag. Till det kom minnen om hur skolan senare bombats och människor hon känt dött. Utöver dessa upplevelser kunde nu även hennes lärare se hur flickan utvecklade alltmer oro och koncentrationssvårigheter ju längre väntetiden på besked om uppehållstillstånd fortsätter. Den andra flickan, som ändå fått lov att stanna, berättade om hur hon fortfarande kissar på sig på nätterna.
Jag utgår ifrån att om ett barn i Sverige skulle utsättas för ett allvarligt kidnappningshot där vapen fanns med i bilden, skulle krishjälp erbjudas eller åtminstone inte nekas. I Sverige får tågpassagerare krishjälp om en olycka sker. Detta är naturligtvis rätt, jag menar inget annat, men en jämförelse känns faktiskt inte fel. Jag undrar vad dessa två flickor får? Jag gissar att det är få barn som kommer från krigsdrabbade länder (även om nu Sverige inte vill erkänna att USA står i krig med Irak, då skulle vi ju inte kunna fortsätta sälja vapen..) som inte har någon form av kris i bagaget, och som inte lever med någon form av posttraumatisk stress. Vad görs egentligen för dessa barn i Sverige idag? Hur många erbjuds någon form av psykologisk hjälp eller krisstöd? Det skulle vara intressant att veta. Och kan vi se någon skillnad mellan de som fått det och de som inte fått det, när de sedermera blir vuxna? En sådan studie vore intressant att läsa.
Det är tungt att växa upp med trauma i bagaget och bli en trygg vuxen. Oavsett vad traumat innehåller så är det inget som är enkelt. Alla blir naturligtvis inte utåtagerande eller hamnar i brottsregistret även om risken för det torde öka markant, men jag tror mig veta att det är svårt bara att känna sig hel som människa utan att få någon form av utlopp för den tyngd man bär på. Vore det inte samhällsekonomiskt gynnsammare, mer moraliskt och medmänskligare att göra vad som står i ens makt för att förhindra att dessa trauman lever vidare på detta negativa sätt? Borde inte alla barn som kommer till Sverige under dessa omständigheter erbjudas stöd och hjälp?
Och hur kan migrationsverket på allvar ens fundera på att skicka tillbaka barn till Irak i dagsläget?
Jag utgår ifrån att om ett barn i Sverige skulle utsättas för ett allvarligt kidnappningshot där vapen fanns med i bilden, skulle krishjälp erbjudas eller åtminstone inte nekas. I Sverige får tågpassagerare krishjälp om en olycka sker. Detta är naturligtvis rätt, jag menar inget annat, men en jämförelse känns faktiskt inte fel. Jag undrar vad dessa två flickor får? Jag gissar att det är få barn som kommer från krigsdrabbade länder (även om nu Sverige inte vill erkänna att USA står i krig med Irak, då skulle vi ju inte kunna fortsätta sälja vapen..) som inte har någon form av kris i bagaget, och som inte lever med någon form av posttraumatisk stress. Vad görs egentligen för dessa barn i Sverige idag? Hur många erbjuds någon form av psykologisk hjälp eller krisstöd? Det skulle vara intressant att veta. Och kan vi se någon skillnad mellan de som fått det och de som inte fått det, när de sedermera blir vuxna? En sådan studie vore intressant att läsa.
Det är tungt att växa upp med trauma i bagaget och bli en trygg vuxen. Oavsett vad traumat innehåller så är det inget som är enkelt. Alla blir naturligtvis inte utåtagerande eller hamnar i brottsregistret även om risken för det torde öka markant, men jag tror mig veta att det är svårt bara att känna sig hel som människa utan att få någon form av utlopp för den tyngd man bär på. Vore det inte samhällsekonomiskt gynnsammare, mer moraliskt och medmänskligare att göra vad som står i ens makt för att förhindra att dessa trauman lever vidare på detta negativa sätt? Borde inte alla barn som kommer till Sverige under dessa omständigheter erbjudas stöd och hjälp?
Och hur kan migrationsverket på allvar ens fundera på att skicka tillbaka barn till Irak i dagsläget?
2 kommentarer:
Du har SÅ rätt. Tänk att vi bor i ett land som blivit så utarmat vad gäller medmänsklighet de senaste åren. Ingen verkar vilja hjälpa nån annan längre. Alla pratar om vi och dom, om att de inte vill anpassa sig osv. Att säga att det är fred i Irak är ju ett hån.
Vi hade en föreläsning om barn i kris på min skola. En kvinna från Rädda barnen som berättade att nästan alla barn som flytt befinner sig i någon form av kris oavsett om det verkligen upplevt hemska situationer. Bara vetskapen att mamma och pappa inte kunde skydda en och att tvingas ge upp allt för att flytta är ju en kris. Sen drog hon intressanta paralleller till barn i trasiga familjer och menade att de trauman de lever med påminner om de krigstrauman flyktingbarnen plågas av. Just det faktum att mamma och pappa inte kan skydda en, som hon menade var en av de viktigaste begreppen för barn. Tänk då om mamma och pappa inte ens vill skydda en utan istället gör en illa. Usch och fy.
Ja, det kanske börjar bli dags att införa det där barnets århundrade snart? Bi måste ändra på synsättet så att det faktiskt inte är föräldrars rätt till sina barn utan barns rätt till trygghet som slår högst.
Skicka en kommentar