Migrationspolitik och medmänsklighet

I bilen från Ratan till stan imorse lyssnade jag på ett program på P1 som tog upp frågan om de irakiska barnen som finns i Sverige men som nu tydligen riskerar att kastas ut till sitt "fredliga och trygga" hemland. Man intervjuade två 10-åriga tjejer, varav den ena har fått uppehållstillstånd och den andra väntade på besked. Båda hade erfarenheter med sig i bagaget som iaf ger mig kalla kårar och det var så uppenbart att de båda var väldigt påverkade av detta fortfarande. Det var obehagligt att höra den enas berättelse om hur hennes granne med hjälp av en pistol undanröjt ett kidnappningshot mot henne från två främmande män när hon gick hem från skolan en eftermiddag. Till det kom minnen om hur skolan senare bombats och människor hon känt dött. Utöver dessa upplevelser kunde nu även hennes lärare se hur flickan utvecklade alltmer oro och koncentrationssvårigheter ju längre väntetiden på besked om uppehållstillstånd fortsätter. Den andra flickan, som ändå fått lov att stanna, berättade om hur hon fortfarande kissar på sig på nätterna.

Jag utgår ifrån att om ett barn i Sverige skulle utsättas för ett allvarligt kidnappningshot där vapen fanns med i bilden, skulle krishjälp erbjudas eller åtminstone inte nekas. I Sverige får tågpassagerare krishjälp om en olycka sker. Detta är naturligtvis rätt, jag menar inget annat, men en jämförelse känns faktiskt inte fel. Jag undrar vad dessa två flickor får? Jag gissar att det är få barn som kommer från krigsdrabbade länder (även om nu Sverige inte vill erkänna att USA står i krig med Irak, då skulle vi ju inte kunna fortsätta sälja vapen..) som inte har någon form av kris i bagaget, och som inte lever med någon form av posttraumatisk stress. Vad görs egentligen för dessa barn i Sverige idag? Hur många erbjuds någon form av psykologisk hjälp eller krisstöd? Det skulle vara intressant att veta. Och kan vi se någon skillnad mellan de som fått det och de som inte fått det, när de sedermera blir vuxna? En sådan studie vore intressant att läsa.

Det är tungt att växa upp med trauma i bagaget och bli en trygg vuxen. Oavsett vad traumat innehåller så är det inget som är enkelt. Alla blir naturligtvis inte utåtagerande eller hamnar i brottsregistret även om risken för det torde öka markant, men jag tror mig veta att det är svårt bara att känna sig hel som människa utan att få någon form av utlopp för den tyngd man bär på. Vore det inte samhällsekonomiskt gynnsammare, mer moraliskt och medmänskligare att göra vad som står i ens makt för att förhindra att dessa trauman lever vidare på detta negativa sätt? Borde inte alla barn som kommer till Sverige under dessa omständigheter erbjudas stöd och hjälp?

Och hur kan migrationsverket på allvar ens fundera på att skicka tillbaka barn till Irak i dagsläget?

Boktips: En desertörs bekännelse

Jo, jag köpte en pocketbok på Arlanda som jag bara måste tipsa om. Började den på flyget och har nästan läst ut den redan. Den är väldigt bra. Otäck, men bra. "En desertörs bekännelse" av Joshua Key med underrubriken "historien om en vanlig soldat som fick nog av kriget i Irak". Jag kan ha nämnt den tidigare, och den finns med på min "101 saker på 1001 dagar"-lista (som jag inte än offentliggjort). Kanske får plocka bort den nu.

I alla fall så är den skriven av en soldat som i tron om att alla muslimer och irakier var terrorister, for till Irak och var med och terroriserade och plågade civila irakier. Det är en ärlig berättelse, som börjar med hans barndom och bakgrunden till varför han tog värvning i armén, hur han ganska snart hamnade i Irak och hur han väl där insåg hur hans lands president och andra ljugit för honom. Han berättar öppet om den upprepade misshandel av civila han gör sig skyldig till, hur nära han är att döda oskyldiga människor, och den grymhet han ser och deltar i som amerikansk soldat på frihetsuppdrag. Det är en ganska fruktansvärd historia, som jag tror ingen kan läsa utan att bli berörd av.
Under en permission i USA så deserterar han, och gömmer sig och sin familj i flera år i sin vägran att åka tillbaka till kriget. Släkt, vänner och det egna landet vänder honom ryggen och kallar honom feg.

Det är en väldigt bra bok, skriven med en uppriktighet som är svår att inte respektera. Den är inte på något sätt ursäktande och Key försöker inte smita ifrån ansvaret för de hemska saker han faktiskt gjort sig skyldig till.

Vid en koll på wikipedia kunde jag läsa att hans familjs ansökan om att få stanna i Kanada, dit de flytt, har blivit avslagen så sent som i november förra året och att de nu väntar på ett överklagande. Vad som händer om de skickar tillbaka honom till USA vet jag faktiskt inte, men jag tror att det kan vara dödsstraff på att desertera från krig. Ironi, med tanke på att landets president så vitt jag vet, själv deserterat från en tidigare krigsplacering.

Ja, jag ska inte rabbla på mer, utan läs den bara!

Cache-länk

Mattias har lyckats hitta en cache på artikeln jag skrev om tidigare i veckan. Så nu kan ni alla läsa lite kristen höger-skräck själva, bra va?

Fundamentalism som fundamentalism, eller?

Lite gamla "skullehabloggatomförraveckan"-nyheter då. Det finns tydligen något som heter Family Security Matters i USA, som bl.a publicerar artiklar i ämnet national security. Jag är ingen besökare själv, men fick ett tips om att kolla upp en viss artikel som fanns med förra veckan. Tyvärr hade de redan då hunnit ta bort den, men jag fann den och sparade den kvickt via Google cache (en "must learn", om ni inte redan kan). Nu är den borta även därifrån så ni får hålla till godo med en printscreen:

Artikeln var kanske något av det mest skrämmande jag läst, och vi får hoppas att den inte representerar allt för många amerikaners syn på omvärlden. Den handlar om "demokrati" och det faktum att så många nu anser att Bush har misslyckats i Irak. Det står tex att läsa:

"When faced with the possible threat that the Iraqis might be amassing terrible weapons that could be used to slay millions of citizens of Western Civilization, President Bush took the only action prudence demanded and the electorate allowed: he conquered Iraq with an army. "

Hero Bush alltså. Notera att han ändå använder uttrycket "possible threat". Men, det där stycket är inte ens illa. Vidare står att läsa:

"The wisest course would have been for President Bush to use his nuclear weapons to slaughter Iraqis until they complied with his demands, or until they were all dead. Then there would be little risk or expense and no American army would be left exposed. But if he did this, his cowardly electorate would have instantly ended his term of office, if not his freedom or his life. "

Det är mina markeringar, kanske jag ska säga. Ja, men vad tror ni? Visst hade det varit bäst om man helt enkelt hade utrotat hela Irak, eller varför inte hela mellanöstern? Vad ska man då göra med landet? Det har den gode Philip Atkinson redan ett svar på, genom att göra en horribel jämförelse mellan Bush och Julius Caesar (som fortsätter en bit till efter min citering):

"If President Bush copied Julius Caesar by ordering his army to empty Iraq of Arabs and repopulate the country with Americans, he would achieve immediate results: popularity with his military; enrichment of America by converting an Arabian Iraq into an American Iraq (therefore turning it from a liability to an asset); and boost American prestiege while terrifying American enemies. "

Smarta Atkinson har alltså tänkt sig följande lösning på Irak-problemet: Bomba Irak med atomvapen och flytta in goda amerikaner istället. För landet skulle väl bli väldigt attraktivt att bo i efter en skön a-bomb? Eller är det lösningen på ett domestic problem, nämligen det med alla jobbiga fattiga, svarta eller invandrade amerikaner som finns i det nuvarande USA? Flytta över dem till nuclear Irak och allt blir frid och fröjd...

Efter att det blivit klart för de som äger sidan att författaren bland annat uppmanar till masslakt av irakier togs sidan alltså ner, och senare bad man google om att ta bort cachen. Kanske finns den i sin helhet någon annanstans, jag har inte orkat leta.

Skrämmande värld...