Bok två av Lehane -check!

Så var den då äntligen utläst. Bok nummer två av Dennis Lehane om deckarparet Kenzie & Gennaro. Det tog inte lång tid för att den var dålig utan snarare för att annat hela tiden kom emellan. Vilket blev till dess nackdel då Lehane tycks vara expert på att ha übermånga personer nämnda i sina böcker, som alla är ungefär lika viktiga att minnas. En utmaning för tjejen med kort minne och koncentrationsproblem. Jag tänkte en stund mot slutet då jag satt och paniskt letade efter namn som kom tillbaka och som jag mindes att jag läst om i början men inte kom ihåg vilka de var, irriterad över att behöva lämna den spännande handlingen, att "nästa bok ska jag föra anteckningar till". Men så kan man väl inte göra, det vore knasigt tror jag?
Men boken var bra, ungefär lika bra som första, det vill säga inte det bästa jag läst men ändå väldigt bra. Otäckare än första, läskigare bilder dök upp i huvudet den här gången. Och jag blev nog ännu mer nyfiken på Gennaro, alltså Angie, som jag känner mig allt mer kopplad till på nåt vis. Inte så att jag är i närheten lika tuff men hon har personlighetsdrag och tänk som jag känner igen mig i. Det var också lite mindre putslustig humor än i första vilket nog både var bra och dåligt. Nu ser jag fram emot bok nummer tre.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Så levde de lyckliga i alla sin oändliga dagar...?

Den andra boken jag läste ut idag läste jag ju egentligen inte, vilket Ulrika skulle ha påpekat om hon varit närvarande. Jag lyssnade på den. Äntligen har jag tagit mig igenom den fjärde och sista boken i Twilight-serien, Breaking Dawn (Så länge vi båda andas, på svenska*) den som har blivit två filmer varav den första har premiär i höst. Att det tog sån tid att ta sig igenom just den sista tror jag var en blandning av tappat intresse och tidsbrist. Jag har inte riktigt hittat de där tillfällena då jag kunnat försjunka in i ljudboksvärlden. Mest för att när jag fastnar vill jag ha möjlighet att lyssna ganska länge i taget.

Men så var den nog också mest intressant under sin första halva, den då...ja, jag kanske inte ska berätta det. Men i vart fall så var det då det mesta egentligen hände, det var då själva storyn var som mest full av frågor. När så upplösningen inleddes blev det mest en pratig massa med så många karaktärer att det var lite svårt att hålla isär alla. Jag undrar verkligen hur de ska/har lyckats få till en intressant andra film kring just den delen. För det är verkligen ingen action alls, den äger rum i första halvan mestadels. Och själva upplösningen är mer av ett diplomatmöte i FN, eller nåt. Men jag ser fram emot dem båda ändå, som den förväxta tonåring jag är...

*Efter att ha läst lite i de svenska översättningarna rekommenderar jag absolut den engelska varianten av bokserien, det är de engelska ljudböckerna jag lyssnat till, proffsigt upplästa av Ilyana Kadushin

När gangsterlivet kom att bli intressant

Två böcker utlästa idag, det är väl ett bra resultat även om jag såklart inte började på dem idag. Först läste jag alltså färdigt Dannes Lehanes första bok om detektiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro; En drink före kriget. Den var riktigt bra. Kanske inte den absolut bästa och mest spännande jag läst, men en bra bit över genomsnittet så jag kan absolut rekommendera den. Den handlar om en ruffig gangstervärld i Boston, och bara just det lät inte så lockande i mina öron i början heller, men med tanke på vad jag visste om Lehanes andra verk så nappade jag på rådet.

Lehane är nämligen även författaren till böckerna som blivit filmerna Mystic River, Shutter Island samt Gone Baby Gone, där den sista är baserad på en av de andra böckerna om detektivparet Kenzie/Gennaro. Alla tre filmerna är riktigt bra, den förstnämnda kanske allra bäst (regisserad av Clint Eastwood) så då kunde ju inte förlagan vara så dålig? Och det var den alltså inte. Bok nummer två samt Patient 67 (Shutter Island) är redan beställda.

Den lite fåniga humorn och de ganska ostereotypa personbeskrivningarna fångade mig och medan den spännande (om än kanske något actionfilmigt överdrivna) historien höll mig kvar. Och jag hoppas på en intressant utveckling i nästa bok.

Söndag

Idag har jag åter ägnat mig ganska mycket åt min bok. Det var soligt och fint ute men väldigt blåsigt men jag lyckades hitta ett hörn där jag kunde sitta och läsa och samtidigt få sol på mig. Sen hade jag en mellankatt som pockade på min uppmärksamhet hela tiden och det blev som inte lugnt förrän hon fått min plats på den mjuka dynan och jag istället satte mig på stolen utan dyna. Då låg hon still en liten stund.

Ikväll har jag varit en sväng in till civilisationen och fikat med Anna medan Mr M var och grattade en annan Anna från sitt jobb. Men nu är vi tillbaka på landet igen och fick även med oss lillasyster tillbaka som varit i stan och partajat under helgen. Känns skönt att ha henne här igen, inget mer sneglande på mobilen under nätterna för att se om hon hört av sig (vilket hon är väldigt bra på, ska sägas).

Imorgon har jag beställt sol och semesterkänsla (jag är måste vara världsdålig på sånt).

Indoor day

Så inget solande idag alltså. Kanske lika bra det. Även partierna som var spf 30:ade hettade en del när det var dags för sängen igår. Så helt behaglig sömn har det väl inte varit inatt. Jag har väl inga större förhoppningar om att bli snyggt solbränd i år heller, men det hade varit lite party att inte vara alldeles albinoblek i vart fall.

Nu vankas det sen lunch och sen får jag se om jag återgår till min spännande bok eller om jag kanske ser en film. Listan över osedda filmer är lååång.

Kräsen Sara

Bläddrade i senaste numret av Amelia på jobbet inatt. Den var som en levande nyårslöftes-peppbok. Så tränar du, så äter du, så lyckas du med si, så gör du så. Kändes oerhört oinspirerande för min egen del faktiskt. Jag har en nästan tonårslik trotstendens att bli anti så snart det blir för mycket av något.

Amelia är lite "bra-vartannat-nummer" för min del tydligen. Jag köpte tidningen VI för ett tag sen så den bläddrade jag också i inatt. Bitvis väldigt bra, bitvis lite torr kanske. Men jag blev nyfiken av reportaget om Gustaf Skarsgård och är nu lite sugen på att besöka stadsteatern i Sthlm och se uppsättningen av Hamlet. Det var lite för länge sedan jag besökte en teater nu.

Men, slutsats ang läsningen; den perfekta Sara-tidningen har ännu inte uppfunnits.

Shoppa i stan eller sola på trappan?

En sova-som-en-tok-natt senare känns det rätt okej. Om jag nu ska tordas lita på det. Skulle verkligen behöva fara in till stan och göra lite ärenden inför helgens bröllops-bazzinga men vet inte om jag får med mig en frisk kropp riktigt. Gårdagen var ju inte alldeles kul. Just Clas Olsson är kanske inte stället man vill tuppa på. Vet iofs inte riktigt vart man vill det.

Iaf så är det sol ute och på nåt vis känns livet lättare då, inte sant? Frågan är om jag ska försöka få ärenden gjorda (för att minska stressen) eller om jag ska slå mig ner med min maniac-bok på den soliga altantrappan. Jo, jag hör ju själv vilket som låter bäst, men vad är det smartaste? Hm...

Mansons självbiografi och grymt prickskytte

Har just börjat läsa Marilyn Mansons självbiografi (skriven tillsammans med en journalist, Neil Strauss). Har förvisso bara läst 50 av de ca 300 sidorna men hittills kan jag inte påstå att han förefaller ha varit så väldigt mycket mer sympatisk som ung än vad han verkar nu. Fast ja, kanske inte så väldigt udda heller. Hittills är argumentet (om han nu behöver ett sådant) för hans "figur" den påtvingade kristna privatskolan han gick i. Jag vet inte om det håller riktigt.

Det slog mig i vart fall att jag åter läser en bok om en amerikansk ung pojke som tycks ha fördrivit tiden med att skjuta prick på allehanda smådjur. Det är inte första gången jag läser det och jag börjar så smått undra om det är en lika naturlig del av uppväxten som actiondockan (eller kvasi-Barbien) Big Jim var för tex min storebror på 80-talet? Och det görs nästan alltid med de vuxnas goda minne och inte sällan är det därifrån både vapen och bristen på sympatier med djur nedärvs. (Och inte bara i arbetarklass, Manson tycks vara hyfsat uppväxt rent ekonomiskt.) Det förfasar mig faktiskt mycket. Det kan inte bara ha att göra med vapenlagarna i USA. Vi sköt med luftgevär med pappa som små också, men fick lära oss från början att aldrig sikta eller skjuta mot något levande whatsoever.

Iaf så mår jag illa av att läsa sånt. Jag kan inte riktigt hantera de ingående beskrivningarna om plågade smådjur (och ibland egna/andras husdjur). Nu har jag dessutom kommit till övre tonår då "offrade" djur börjar dyka upp lite här och var. Vi får väl se om jag tar mig igenom den här boken.

Rastlös!

Sjukdom gör mig alltid grymt rastlös. Ja, i huvudet alltså. Jag kommer plötsligt på tusen saker som jag "gärna" vill göra. Allt från saker jag säkert skulle kunna göra om jag var frisk till mer avancerade saker som känns mindre troliga.

Just ikväll kan jag inte riktigt komma på nåt realistiskt att sysselsätta mig med. Jag skulle kunna se film men är inte så sugen på nån av de jag har tillgång till. Har stirrat på Lovefilm:s streamade gratisalternativ i evigheter utan att känna sug för nån av de, tex. Jag har också varit lite sugen på att återuppta mitt WoW:ande. Det har fått vila i ganska många veckor nu (5-6 iaf) och lite sugen är jag. Men det är som att orken inte finns hela vägen.

Jag provade att börja i en ny pocketbok, men det var då jag somnade.

Vad ska jag hitta på?

Att lura en bok

Har just läst ut min andra bok för den här sommaren och tycker själv att jag har varit väldigt duktig. Jag har lite svårt för att fastna i böcker. När jag väl ska till att läsa poppar mina koncentrationssvårigheter fram som en sur påminnelse från hela skoltiden. Det krävs att boken hookar mig redan från början, men när den väl gör det och jag är fast då är det en upplevelse som jag aldrig vill ska ta slut. Det har hänt mer än en gång att jag väntat med de sista sidorna som nåt fånigt försök till att låta det trivsamma dröja sig kvar längre.

Kort dag

Inser att jag inte hunnit blogga idag minsann. Dagen har gått så himla fort. Sov till strax före fyra, klev upp och drog med mig semesterfiraren M bort från dataspelandet och ut på 6km promenad. Höll på att trampa på en överkörd, delvis förtorkad ormunge som låg på vägen kanske 100m från huset. Har jag nämnt att jag är lite hysterisk när det kommer till ormar? Levande som döda. M tvingade mig tillbaka för att se på den och höll sin vanliga lektion om hur liten risk det är att jag kommer att stöta på någon. Yeah, right, säger jag. Uääh, ryser bara jag tänker på det. Höll på att svimma när han skulle lyfta bort den, det är verkligen urhemskt.

Iaf så hann jag inte med så mycket mer än middag efter det och nu sitter jag åter på jobbet. Det är ganska lugnt just nu. Mycket feber och förkylningar på avdelningen. Som brukligt på somrarna av nån anledning. Men inte så mycket spring för tillfället. Är lite uttråkad snarare. Ska ta upp min medhavda bok, då vaknar säkert avdelningen upp :)

Böcker böcker böcker!

Ett bokpaket från adlibris stod lutat mot ytterdörren när jag kom hem idag! Finns ju inget mer spännande. Trots att man redan vet vad som är i känns det som julafton varje gång. Undrar när jag ska börja läsa allt jag tar hem?

Jag har varit konstigt kräsen ett längre tag nu och börjat i en massa böcker och sen ledsnat eller haft för långt uppehåll för att orka ta upp dem igen. Men nu senast har jag faktiskt hållt i, trots att jag till en början hittade en lite störande företeelse i språket i boken jag läser. Men snart är den utläst, då kommer ett utlåtande.

Det skriande behovet av en ny bokhylla bara eskalerar!

Lust att andas, men sen då?

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för idag. Det finns många alternativ, kan jag säga. Jag har sovit ganska länge idag så att jag ska vara redo för att jobba igen natten jag skulle haft i helgen ikväll istället. Jag funderar på att ta en lång promenad och andas lite. Det stora kruxet är vad jag ska lyssna på. Jag är inne i en kräsen period där inget riktigt känns helt hundra. Lite som med bokläsningen; jag har påbörjat rekordmånga böcker, men sen lägger jag dem på hög och känner ingen lust. På Pocket Shop fanns en massa böcker jag vill läsa (eller vill jag mest äga dem för tillfället?), men jag höll i plånboken och tittade bara.

För snart ett år sen när pappa blev sjuk och dog, tappade jag nästan all inspiration och lust till att skriva eller läsa. Och det höll i sig, det mesta kändes bara jobbigt och krystat och självkritiken blev enorm. Nu har jag fått tillbaka lusten men vet istället inte vad jag vill lägga den på riktigt. Som en skum fördämning som vägrar brista. Eller som inte får brista kanske. (Jag söker här ett ord på "själv-" som bara inte vill komma till mig, men tanken kanske framkommer ändå.)

Att spendera en tisdag i väntrummet

Min dag blev kanske inte riktigt som planerat. Väcktes vid åtta av Mattias som berättade att han bitit av en tand och behövde fara till tandläkaren. På NUS har de ett akutsystem så istället för att boka tid får man fara dit mellan 9-14 och sitta och vänta på sin tur, helt enkelt. Han trodde inte att det skulle ta sin tid men ville att jag skulle bli med som sällskap.

Som vanligt fick vi leta parkering i en kvart (är det nånstans vi skulle behöva utöka med ett parkeringshus är det på sjukhus/universitets-området) och hamnade sen en bit bort så att vi med hackande tänder (det var överraskande ca 20 minus ute och jag hade inte klätt mig helt efter det) småsprang till sjukhusentrén. Väl uppe på folktandvården berättar de att det "är några före så det kan ta tid". En skylt meddelar också att de har personalbrist varför ordinarie akuttid är minskad till 9-12.

Tre och en halv timme senare (!) ropar de upp hans namn. Behöver jag säga att jag då är less och så trött att jag nästan ville lägga mig på golvet bland alla barn? Att vänta är i allmänhet inte min grej... Vid det laget hade jag läst dagens morgontidningar samt ett fem år gammalt nummer av Mama (så vedervärdigt), en prålig tekniktidning från ett par år tillbaka och annat skrot. Jag hade med mig min nyinköpta, påbörjade pocket, men den är inte tokbra och jag var lite för trött för att orka hålla koncentrationen uppe i så pass lång tid.

Jaja, jag förstår ju att det tar tid, men trodde kanske att vi skulle vara därifrån på ett par timmar, inte fyra. Men huvudsaken är att hans tand är hel igen.

Efter det for vi hem och åt lunch och sen somnade jag i soffan. Skulle egentligen ha behövt fara till Volvo för en bedömning av bilen eftersom det nu visar sig att även huven fick sig en törn av gårdagens incident. Frågan är om det blir dyrt nog för att blanda in försäkringen eller ej. Men det får bli morgondagens uppgift kanske.

By bus

Sådär, då sitter jag bekvämt på bussen på väg söderut. Ovanligt mycket folk på bussen så till Ö-vik satt jag lite mindre bra, men nu har jag eget säte och kan få plats med min gigantiska laptop. Nästan iaf. Normalt sett gillar jag att den är modell ganska stor, jag använder ju den som min main eftersom jag fortfarande inte lagt ner tid på att ställa iordning den stationära. Men när jag är iväg såhär, då hade det varit bättre om den varit mer lap-vänlig. Lyx iaf att ha mobilt nät med på resan.

De visar oftast film på kustbussarna, så också idag. Det var nån film igång när jag klev på i Umeå, så den gav jag inte så mycket uppmärksamhet. Efter den sattes "Courious George" (Nicke Nyfiken) igång och mitt intresse var väl inte superstort. Istället läste jag ut min bok. Tänkte jag skulle lyssna på lite sommarprat också. Hittills har jag bara hört några få så poden är smockad med intressant prat.

Boktips: En desertörs bekännelse

Jo, jag köpte en pocketbok på Arlanda som jag bara måste tipsa om. Började den på flyget och har nästan läst ut den redan. Den är väldigt bra. Otäck, men bra. "En desertörs bekännelse" av Joshua Key med underrubriken "historien om en vanlig soldat som fick nog av kriget i Irak". Jag kan ha nämnt den tidigare, och den finns med på min "101 saker på 1001 dagar"-lista (som jag inte än offentliggjort). Kanske får plocka bort den nu.

I alla fall så är den skriven av en soldat som i tron om att alla muslimer och irakier var terrorister, for till Irak och var med och terroriserade och plågade civila irakier. Det är en ärlig berättelse, som börjar med hans barndom och bakgrunden till varför han tog värvning i armén, hur han ganska snart hamnade i Irak och hur han väl där insåg hur hans lands president och andra ljugit för honom. Han berättar öppet om den upprepade misshandel av civila han gör sig skyldig till, hur nära han är att döda oskyldiga människor, och den grymhet han ser och deltar i som amerikansk soldat på frihetsuppdrag. Det är en ganska fruktansvärd historia, som jag tror ingen kan läsa utan att bli berörd av.
Under en permission i USA så deserterar han, och gömmer sig och sin familj i flera år i sin vägran att åka tillbaka till kriget. Släkt, vänner och det egna landet vänder honom ryggen och kallar honom feg.

Det är en väldigt bra bok, skriven med en uppriktighet som är svår att inte respektera. Den är inte på något sätt ursäktande och Key försöker inte smita ifrån ansvaret för de hemska saker han faktiskt gjort sig skyldig till.

Vid en koll på wikipedia kunde jag läsa att hans familjs ansökan om att få stanna i Kanada, dit de flytt, har blivit avslagen så sent som i november förra året och att de nu väntar på ett överklagande. Vad som händer om de skickar tillbaka honom till USA vet jag faktiskt inte, men jag tror att det kan vara dödsstraff på att desertera från krig. Ironi, med tanke på att landets president så vitt jag vet, själv deserterat från en tidigare krigsplacering.

Ja, jag ska inte rabbla på mer, utan läs den bara!