Perspektiv

På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Studio 1 i P1. Jag brukar som oftast missa det, men nu var jag lite tidigare än vanligt. Jag hann dock bara lyssna på början av den andra timmen och det var inte särskilt upplyftande. Vittnesmålet över telefon från en person i Syriens Aleppo var verkligen hjärtskärande. Kan inte tänka mig något värre knappt. Att vara omringad och instängd i en stad som ideligen bombas och där inga sjukhus längre finns kvar (tom Röda korsets två sjukhus hade bombats sönder). Hjälparbetare kommer inte åt staden, det finns ingen mat och regn är det bästa sättet att få dricksvatten på. Fruktansvärt. Är det så vi ska ha det? De som av olika skäl aldrig flydde, de har det allt annat än bra just nu.

Det ger en helt klart perspektiv på livet. Min eländiga förkylning som inte vill ge sig och vars hosta håller mig uppe på nätterna och får kollegorna att hålla sig på avstånd, den känns ganska liten i jämförelse. 

Det finns alltid någon som har det värre, på riktigt är det ju sant, och ofta tycker jag inte om att jämföra bekymmer då det inte borde finnas en värderingsskala. Det som är eländigt för dig är eländigt för dig. Men ibland kan man behöva ryckas ur sin egen bubbla. Jag gjorde då det idag. 

Är Israel det enda krigsförande landet?

Har tillbringat en del av morgonen till att läsa nyheter. Mycket handlar om Gaza just nu och den ofattbara lidelse som människor drabbas av as we speak. Många vill agera, eller vill att andra ska agera och det är bra, men ibland känns det som att debatten hamnar lite ur spel.

Jag tycker absolut att Israel är den största boven här, offren är alla de civila som (på båda sidor) drabbas av ett ofattbart lidande. Och visst är säkerligen blockader och bojkotter en väg att visa att omvärlden inte accepterar det som händer. Men jag kan inte låta bli att fundera över varför man gör så stor skillnad på krigsförande länder. S-kvinnor säger idag enligt en artikel i Svenska Dagbladet att de vill stoppa en kommande tennismatch mellan Sverige och Israel eftersom man anser att "Sverige inte ska spela mot ett krigsförande land". Jag är med er, visst, men hur är det egentligen med tex USA? Är inte det ett krigsförande land? Varför behandlas inte de på samma vis?

Istället fortsätter Sverige att t.om sälja krigsmaterial till USA, vilket enligt en svensk policy inte får ske med krigsförande länder. Då har man dock lämpligt (antagligen med dollartecken i ögonen) bestämt att USA inte alls är i krig, tvärtemot vad resten av världen (inkl USA själva) säger.

Missförstå mig rätt; jag tar inte Israels handlingar i försvar på något vis, tvärtom, men vi kanske inte ska glömma andra krigshärdar och andra krigsförande länder i vår iver att undvika de hemska bilderna på lemlästade och förtvivlade människor vi just nu ser överallt. Fortfarande dör människor i Afghanistan, i Kongo, i Irak osv. Och vi bör se på alla överlägsna, krigsförande länder med samma ögon oavsett vilken makt de besitter i världen, oavsett hur mycket pengar vi riskerar att förlora på det.

Det meningslösa lidandet

Jag måste erkänna att jag på många sätt försöker undvika att läsa alltför mycket om det som händer i världen just nu; inte bara det som är huvudrubriker om Gaza utan även andra oroshärdar. Det blir så svårt att leva, så svårt att känna att det finns en mening med saker. Jag vet, jag är sån. I perioder kan jag göra konstruktiva saker av det, men ibland vill jag bara ge upp den här planeten. Som sagt; det finns för många idioter.

Men det är svårt att hålla sig undan. Just nu tycks man mer eller mindre "tävla" i debattartiklar på tex newsmill om vilken sida som har mest rätt att göra si eller så, om hur historien ser ut, vem som borde sluta först osv. Och jag måste säga att jag kommit till den lite ologiska punkten vad gäller just Gaza att jag har lust att skrika "who cares?" till folk. För det känns så. Det spelar ingen roll längre vem "som började", vem som gjort vad eller vem som är mest elak. Det är dags att sluta bara. Vakna upp och inse att ni massmördar barn. Och då spelar det ingen roll vems barn, vilken sida man anser att de barnen står på eller vilken religion deras familjer tillhör. För de är barn.

Ja, jag vet att jag just nu köper hela den mediala grejen att ha trasiga eller döda barn på löpen, men jag kan inte stå emot just sådant. Jag blir så jäkla less. Och ja, jag vet att konflikten är så långt mer komplicerad än att man kan säga "sluta, vi måste lösa det här på ett annat sätt", men det spelar ingen roll. Det räcker nu. Generationer har dödat varandra och just nu verkar det som att man försöker hindra nya generationer att ens bli till. Spelar då egentligen någonting i själva sakfrågan någon roll? Ja, säkert, men måste det vara så?

Just nu får ni inget smart politiskt analyserande utav mig i frågan. För det känns på nåt sätt så oviktigt. Jag bryr mig, men jag orkar inte bry mig helt för då skulle allt annat bli så väldigt meningslöst. Och det är ingen behjälpt av.

Söndag och Gaza

Söndag redan. Känns som att det var julafton alldeles nyligen. Det ser ut att vara ganska skönt väder ute. Sådär kall, gråblå himmel, men klart och ganska ljust. Ska ta mig ut en stund sen. Sitter och småkikar på skidorna, dricker te och läser nyheter. Lite seg idag, men det får vara okej. Snart blir det riktig fart på dagen.

Jag skulle kunna skriva något om de hemska attackerna som sker i Gaza igen. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag förstår det inte. Och jag ser inte slutet riktigt. Det känns bara riktigt tragiskt och det är svårt att förstå vad människorna i området går igenom just nu.

Migrationspolitik och medmänsklighet

I bilen från Ratan till stan imorse lyssnade jag på ett program på P1 som tog upp frågan om de irakiska barnen som finns i Sverige men som nu tydligen riskerar att kastas ut till sitt "fredliga och trygga" hemland. Man intervjuade två 10-åriga tjejer, varav den ena har fått uppehållstillstånd och den andra väntade på besked. Båda hade erfarenheter med sig i bagaget som iaf ger mig kalla kårar och det var så uppenbart att de båda var väldigt påverkade av detta fortfarande. Det var obehagligt att höra den enas berättelse om hur hennes granne med hjälp av en pistol undanröjt ett kidnappningshot mot henne från två främmande män när hon gick hem från skolan en eftermiddag. Till det kom minnen om hur skolan senare bombats och människor hon känt dött. Utöver dessa upplevelser kunde nu även hennes lärare se hur flickan utvecklade alltmer oro och koncentrationssvårigheter ju längre väntetiden på besked om uppehållstillstånd fortsätter. Den andra flickan, som ändå fått lov att stanna, berättade om hur hon fortfarande kissar på sig på nätterna.

Jag utgår ifrån att om ett barn i Sverige skulle utsättas för ett allvarligt kidnappningshot där vapen fanns med i bilden, skulle krishjälp erbjudas eller åtminstone inte nekas. I Sverige får tågpassagerare krishjälp om en olycka sker. Detta är naturligtvis rätt, jag menar inget annat, men en jämförelse känns faktiskt inte fel. Jag undrar vad dessa två flickor får? Jag gissar att det är få barn som kommer från krigsdrabbade länder (även om nu Sverige inte vill erkänna att USA står i krig med Irak, då skulle vi ju inte kunna fortsätta sälja vapen..) som inte har någon form av kris i bagaget, och som inte lever med någon form av posttraumatisk stress. Vad görs egentligen för dessa barn i Sverige idag? Hur många erbjuds någon form av psykologisk hjälp eller krisstöd? Det skulle vara intressant att veta. Och kan vi se någon skillnad mellan de som fått det och de som inte fått det, när de sedermera blir vuxna? En sådan studie vore intressant att läsa.

Det är tungt att växa upp med trauma i bagaget och bli en trygg vuxen. Oavsett vad traumat innehåller så är det inget som är enkelt. Alla blir naturligtvis inte utåtagerande eller hamnar i brottsregistret även om risken för det torde öka markant, men jag tror mig veta att det är svårt bara att känna sig hel som människa utan att få någon form av utlopp för den tyngd man bär på. Vore det inte samhällsekonomiskt gynnsammare, mer moraliskt och medmänskligare att göra vad som står i ens makt för att förhindra att dessa trauman lever vidare på detta negativa sätt? Borde inte alla barn som kommer till Sverige under dessa omständigheter erbjudas stöd och hjälp?

Och hur kan migrationsverket på allvar ens fundera på att skicka tillbaka barn till Irak i dagsläget?

Boktips: En desertörs bekännelse

Jo, jag köpte en pocketbok på Arlanda som jag bara måste tipsa om. Började den på flyget och har nästan läst ut den redan. Den är väldigt bra. Otäck, men bra. "En desertörs bekännelse" av Joshua Key med underrubriken "historien om en vanlig soldat som fick nog av kriget i Irak". Jag kan ha nämnt den tidigare, och den finns med på min "101 saker på 1001 dagar"-lista (som jag inte än offentliggjort). Kanske får plocka bort den nu.

I alla fall så är den skriven av en soldat som i tron om att alla muslimer och irakier var terrorister, for till Irak och var med och terroriserade och plågade civila irakier. Det är en ärlig berättelse, som börjar med hans barndom och bakgrunden till varför han tog värvning i armén, hur han ganska snart hamnade i Irak och hur han väl där insåg hur hans lands president och andra ljugit för honom. Han berättar öppet om den upprepade misshandel av civila han gör sig skyldig till, hur nära han är att döda oskyldiga människor, och den grymhet han ser och deltar i som amerikansk soldat på frihetsuppdrag. Det är en ganska fruktansvärd historia, som jag tror ingen kan läsa utan att bli berörd av.
Under en permission i USA så deserterar han, och gömmer sig och sin familj i flera år i sin vägran att åka tillbaka till kriget. Släkt, vänner och det egna landet vänder honom ryggen och kallar honom feg.

Det är en väldigt bra bok, skriven med en uppriktighet som är svår att inte respektera. Den är inte på något sätt ursäktande och Key försöker inte smita ifrån ansvaret för de hemska saker han faktiskt gjort sig skyldig till.

Vid en koll på wikipedia kunde jag läsa att hans familjs ansökan om att få stanna i Kanada, dit de flytt, har blivit avslagen så sent som i november förra året och att de nu väntar på ett överklagande. Vad som händer om de skickar tillbaka honom till USA vet jag faktiskt inte, men jag tror att det kan vara dödsstraff på att desertera från krig. Ironi, med tanke på att landets president så vitt jag vet, själv deserterat från en tidigare krigsplacering.

Ja, jag ska inte rabbla på mer, utan läs den bara!